Gryningens folk av Gunnar Stensson

Det är ännu inte ljust när jag träffar dem, varje morgon, motionärer av båda könen, ibland ensamma, ibland parvis, ibland med hund, många studenter, kanske fler kvinnor än män. I blåst och snödrev är de svåra att känna igen; nästan alla har huvorna uppfällda.
   För några dagar sedan frös dy och vattenpussar. Framkomligheten ökade. Barnvagnar dök upp även utanför banade stigar, trots den skarpa östanvinden som frätte ögon och öron. Småbarnsföräldrar är vanliga på stigarna liksom intensivt pratande och flämtande lärare. Medelålders entreprenörer däremot springer ensamma, tigande och sammanbitet. Hoppas ingen rasar ihop. Somliga bär hörlurar, andra kikare och ibland kamera.
   I morse var marken täckt av fem cm nysnö. Molntäckt himmel. Jag tog stigen västerut söder om ån för att få blåsten i ryggen. Någon hade redan pulsat fram där med korta steg och stora fötter. Sedan vände spåret söderut, mot Flackarps skola. Jag fortsatte mot Trolleberg. Nu gick jag på snö som aldrig beträtts av människofot, däremot av räv och hare. Jag gick över ån på bron.
   En grävskopa öste upp slam ur den mittersta dammen på ett lastbilsflak. Två gröna lastbilar väntade på sin tur. En snöig schaktmaskin stod på vägen mot reningsverket. Tre, fyra karlar rörde sig i gula skyddsdräkter.
   Vattnet frustar i den långa dammens utlopp i ån. Dropparna har frusit till surrealistiska skulpturer i strandvegetationen.  Den svarta vattenytan är full av vitkindade kanadagäss, bläsänder, gräsänder och sothöns. De har sökt skydd vid strandkanten, men när jag kommer, blir de skrämda och simmar snattrande ut. Så mycket fågel har jag inte sett sen förra vintern. Andra vattenytor är väl isbelagda och Öresundskusten är alltför oskyddad; därför har de samlats här. Ett par svanar, vita som snön, flyter också på det svarta vattnet. Bägge doppar huvudena för att finna föda på bottnen. En stor rovfågel flyger ovanför. Är det en glada? Jag kan inte se om den har kluven stjärt. Kanske det är en örn.