Mellanöstern skenar bortom all kontroll av Immanuel Wallerstein

Syrien: Omöjliga dilemman för alla.
Immanuel Wallerstein, Commentaries, 15/1 2014

Det fanns en tid då alla - eller nästan alla - aktörer i Mellanöstern hade entydiga positioner. Det var möjligt att förutsäga hur den ena eller andra aktören skulle reagera på varje betydelsefull ny utveckling. Den tiden är förbi. När vi ser på inbördeskriget i Syrien idag upptäcker vi snabbt inte bara att aktörerna har en mängd mål som de föresätter sig, utan också att det hos varje aktör förekommer hårda inre konflikter om hur målen ska uppnås.

Situationen inne i Syrien erbjuder nu tre grundläggande valmöjligheter. Det finns de som av olika skäl i huvudsak stöder den regim som nu befinner sig vid makten. Det finns de som önskar en så kallad salafist-lösning, i vilken någon form av sunnitisk sharialag blir förhärskande. Och det finns de som inte önskar något av dessa alternativ utan arbetar för att bathregimnen ska störtas utan att ersättas av en salafistregim.

Detta är förstås en förenklad beskrivning av huvudaktörernas positioner. Var och en av dessa tre grundläggande ståndpunkter omfattas av ett antal skilda aktörer (ska vi kalla dem sub-aktörer?), som sinsemellan är oeniga om vilken taktik som måste användas. Naturligtvis är diskussionen om taktiken samtidigt också en diskussion om vilket resultat som ska uppnås. Hur som helst skapar denna triangel av aktörer med sina många sub-aktörer en situation som innebär en ständig omprövning av många lokala allianser som ofta är svår att förklara och ännu svårare att förutsäga.

Dilemmana är inte mindre för de icke-syriska aktörerna. Ta t. ex. USA, en gång områdets jätte, som nu allmänt anses befinna sig i allvarlig nedgång och dessutom sakna konstruktiva alternativ. Men redan att erkänna detta är mycket kontroversiellt i USA, och president Obama befinner sig under ständig politisk press från somliga sub-aktörer att göra ”mer”, och från andra att göra ”mindre”. Denna debatt pågår inom hans inre krets, för att inte nämna kongressen och media.

Iran står inför dilemmat att förbättra sina relationer med USA (och förvisso Turkiet och till och med Saudiarabien) utan att minska sitt stöd till Hizbollah. Den inrikespolitiska debatten om vilken taktik som ska tillämpas verkar minst lika högljudd och intensiv som i USA.

Saudiarabiens dilemma består i att stödja muslimska grupper i Syrien utan att stärka grupper som al Qaida som kämpar för att störta den saudiska regimen. Den saudiska regeringen fruktar att ett misstag kan leda till en fördel för dem som vill skapa inrikespolitiskt tumult i Saudiarabien. Därför utövar den tryck på USA att främja saudiska mål samtidigt som den så omärkligt som möjligt underhandlar med iranierna – inte något lätt spel.

Den turkiska regimen, som har sina egna inrikespolitiska problem, stödde först den syriska regimen, blev sedan dess hätska motståndare och tycks nu stödja ingendera. Den försöker få tillbaka sin ursprungliga ställning som ett postottomanskt Turkiet som är en mäktig vän för alla.

Kurderna som eftersträvar maximal autonomi (eller rentav en fullfjädrad kurdisk stat) befinner sig i svårhanterliga förhandlingar med alla de fyra stater som har betydande kurdiska minoriteter – Turkiet, Syrien, Irak och Iran.

Israel kan inte bestämma sig för på vems sida det står. Landet är emot Iran och Hizbollah, men hade fram till för två år sedan stabila relationer med bathregimen i Syrien. Om Israel stöder oppositionen mot den syriska regimen riskerar det att få en ur israeliskt perspektiv mycket farligare regim i Syrien. Men om Israel vill försvaga Iran och Hizbollah kan det inte heller bortse från den roll den syriska regimen spelar genom att upprätthålla nära förbindelser med Iran och Hizbollah. Så Israel gafflar eller tiger.

Inrikespolitisk oenighet råder i alla de icke arabiska stater som har intressen i regionen: Ryssland, Kina, Pakistan, Frankrike, Storbritannien, Tyskland och Italien, till att börja med.

Detta är ett geopolitiskt kaos som kräver mycket skickligt manövrerande från alla aktörer om de ska kunna undvika att göra allvarliga misstag som skadar de egna intressena. I denna virvel av ständigt skiftande allianser, globala och mycket lokala, finns många grupper och undergrupper som finner det taktiskt att öka graden av våld.

Det syriska inbördeskriget är för närvarande skådeplats för Mellanösterns mest omfattande våld och det finns inga skäl att tro, att det kommer att upphöra. Det har börjat sprida sig, särskilt till Libanon och Irak. De flesta aktörerna oroar sig för att en spridning av våldet som, frånsett att det är förfärande, kan komma att skada deras egna intressen. Därför försöker många aktörer på olika sätt förhindra att det sprids. Men kan de?

När Folkets Befrielsearmé 1949 marscherade in i Shanghai och upprättade en kommunistisk regering utbröt en lika våldsam som meningslös debatt i USA under temat: ”Vem förlorade Kina?” Det var som om Kina var något som andra kunde förlora. Troligen uppstår nu mycket snart diskussioner i många länder om ”Vem förlorade Syrien?” De har i själva verket redan startat. Faktum är, att i ett tillstånd av geopolitiskt kaos har de flesta aktörer mycket begränsade möjligheter att påverka utgången. Mellanöstern skenar bortom all kontroll och det krävs tur för att undvika en krasch.