Lundamyt granskad av Sten Henriksson

Lund är en stillsam och behaglig universitetsort som sällan drar till sig någon särskild politisk eller intellektuell uppmärksamhet. Men ibland händer det – senast på 1960-talet vilket fortfarande kan framkalla köldrysningar hos stadens akademi och borgerskap. Det tidiga 1900-talet var också en period då blickar riktades mot Lund där en växtfysiolog skrev om vetenskap, litteratur och akademiskt liv i en arbetartidning i Malmö och därutöver förde ett uppseendeväckande och ibland oregerligt liv. Bengt Lidforss blev en legend längt före sin död och är en person som många oss efterkommande vänstersinnade har känt behov av att förhålla oss till.

Ny viktig bok
Det finns en rik litteratur kring Lidforss. Många av hans kamrater och beundrare skrev minnesböcker och memoarer och han är i fiktiv form huvudperson i ett dussintal romaner och föremål för åtminstone tre doktorsavhandlingar. Jag brukar rekommendera Nils Beyers levnadsteckning (senaste upplagan från 1987) som den utförligaste biografin, men som introduktion får den nu konkurrens av den föreliggande Bortom det acceptablas gränser med underrubriken Bengt Lidforss och lundaradikalismen. (283 s., Ellerströms 2013, kr 195.-). Redaktörer är Bengt Olof Bengtsson och Gunnar Broberg, alltså genetikern resp. lärdomshistorikern. Medverkar gör ett antal lundaakademiker med ett tiotal uppsatser. Boken har utkommit till hundraårsminnet av Lidforss död, är mindre anekdotisk än sina föregångare men går punktvis på djupet på flera områden, t.ex. hans vetenskapliga verksamhet. Jag tycker det är en utomordentlig och därutöver mycket vacker bok.
   Hur ska man då karakterisera Lidforss och på vad sätt är han i dag värd vår uppmärksamhet? Bengtsson och Broberg gör i sin introduktion en rundmålning av hans miljö: det Skåne han älskade, de människor han umgicks med och de omständigheter som präglade hans liv: arbete, supande, umgänge med författare, studenter och prostituerade, vistelser i Tyskland. Framför allt var han en skrivande människa: för sin försörjning, som folkbildare, som kulturjournalist, som polemiker. Han blev där stilbildande – t.ex. har Jan Myrdal vittnat om hur Lidforss skrivande blev en förebild. Göran Häggs avhandling om den svenska essän lyfter fram Lidforss som mästare och stilbildare i genren.

Lidforss Lund som kreativ miljö
Varför ska vi bry oss om Lidforss i dag frågar Bengtsson och Broberg? Jo, för att hans texter är njutbara och stimulerande. Men också för att han förde en kamp för att befria universiteten från sin tids härskande ideologi och hylla fritt kritiskt tänkande. Det finns några antologier och man kan fortfarande få tag på Lidforss på antikvariat för en spottstyver.
Broberg tar i sin uppsats upp den tid Lidforss verkade i, årtiondena före första världskriget, en tid då många nya viktiga idéer kom fram – Freud, Einstein m.fl. Han gör också ett försök att parallellställa Lidforss Lund med Wittgensteins Wien. För all del, det saknas inte nytänkare i Lund vid den tiden, och i varje fall blir man uppiggad av tanken och frågar sig vad det är som gör en viss miljö och en viss tidsperiod kreativ och nydanande.

Bengtssons kapitel heter ”Naturvetare och intellektuell” vilket gjorde mig orolig. År det inte en självklarhet att en naturvetenskapsman också är en intellektuell? Problemet är förstås det oklara begreppet ”intellektuell” och man lugnas snabbt när Bengt Olle försäkrar att ”denna dubbelhet naturvetare och intellektuell, egentligen rör sig om en enhet”. Lidforss uppfyller verkligen varje rimlig definition på en intellektuell. Han var nära vän med landets främste författare August Strindberg, han låg i fejd mot dess främste litteraturkritiker Oscar Levertin och detta samtidigt som han var verksam i den naturvetenskapliga frontlinjen på några områden inom växtfysiologin såsom vintergröna växter och artbildningens mysterier, speciellt inom släktet Rubus.

   Man kan med Bengt Olle fundera över vem Lidforss skrev för. Hans bibliografi omfattar 788 artiklar, varav de flesta i tidningen Arbetet och de flesta med vetenskapligt innehåll. Det var inte populärvetenskap i den meningen att han förenklade vetenskapliga rön för att göra dem begripliga. Han berättade om dem med en till synes orubblig tilltro till sina läsare, där de flesta var självlärda arbetare. Arbetet lästes på tidningsredaktioner över hela Sverige men väl främst av aktiva inom den fackliga och politiska rörelsen. Att Arbetet lät publicera dem talar om vilken vikt man fäste vid folkbildningen i arbetarrörelsens barndom. Det är i stort sett borta i dag– det Folkets Hus i Lund Lidforss invigningstalade till 1903 är i dag i mest uthyrt till ett privatgymnasium. Det Lidforsshuvud (i brons?) som stod på Folkets Hus gård tills man på 1960-talet rev A-salen och byggde om, är borta och efterlyses härmed – var finns den? (I boken avbildas en annan skulptur, den obehagliga örn av Axel Ebbe som står i Botaniska trädgården.) Så igen, vem skrev Lidforss för? Ja för sig själv förstås, som de flesta seriösa skribenter. Att skriva, att hitta ord är helt enkelt ett sätt att tänka. Det är så intellektuellt arbete går till.
   Lidforss person var i många år halvt tabu att hylla inom arbetarrörelsen på grund av hans många antisemitiska uttalanden och Svante Nordin behandlar den sidan av honom i sitt avsnitt. Han visar hur Lidforss hämtade sina raspsykologiska tänkesätt från de klassiska tyska antisemitiska källorna men också hur han överlagrade dem med skånsk patriotism och lojalitet med Ola Hansson och Vilhelm Ekelund mot Stockholmsdominansen i kulturlivet. Vad gäller hävdandet av de erövrade provinserna mot Mälardalen skulle man bara önska att han fått lika framstående efterföljare.

Antisemit, biologist?
Visst är det trist att läsa hur Lidforss utan att blinka tillskriver judar ett stort antal egenskaper beroende inte på deras kulturella och sociala bakgrund utan på deras ”rastillhörighet”. Och här kan man inte undgå att ställa frågan hur kritisk och vetenskaplig Lidforss var när han kunde godta sådant. Han kunde frigöra sig från konservativa och religiösa tvångströjor, men alltså inte från tidens gängse föreställningar om judar. Och vad brydde han sig om kvinnlig rösträtt, vad var hans syn på kvinnofrågan? Bengt Olle berör något ämnet och kommer kanske närmare en lösning genom att peka på att biologin alltid var hans utgångspunkt. Biologi är i högsta grad en politisk vetenskap, vilket inte minst Bengt Olle behandlat i sin bok ”Genetik och politik”.   Kanske ”biologist” , ett ord som väl inte fanns på Lidforss tid, är det rätta att karakterisera honom. Ur biologismen följde raspsykologin.
   Slutligen något som var nytt för mig. Det är Lidforss insats för att rädda Kullaberg från exploatering som stentäkt 1913. Lidforss engagemang som naturvän beskrivs av idéhistorikern David Dunér. Opinionen ledde till bildandet av ett konsortium AB Kullabergs Natur som köpte västra halvan av berget från Gyllenstierna på Krapperup och långt senare överlät det till Fysiografiska sällskapet i Lund. Området stängslades och belades med inträdesavgift ända till 2010. Det hindrade inte att man här anlade en golfbana som dessvärre fortfarande är i drift och därutöver hade man ett antal sommarstugor som professorer i Lund fick låna. Numera är området i statlig ägo som naturreservat.
   Jag tycker att bekantskap med Bengt Lidforss är en självklarhet för alla som fortsätter verka inom den radikala traditionen i Lund. Som jag hoppas det framgått är det med stor uppskattning jag har läst den här boken. Kanske är det så att en del hjältedyrkan får stryka på foten efter läsningen, men det är inte fel. Slutligen: Bengt Lidforss gravsten står på Klosterkyrkans kyrkogård väster om Lund C, nära andra stenar över vänner till Lund som Thomas Schlyter, Jan Mårtensson och Gunnar Sandin.