Rån, raskrig och nationell socialism av Gunnar Stensson

Nazi-staten befann sig ständigt på randen av ekonomiskt sammanbrott. Nazisterna sköt upp konkursen genom att plundra judarna, först i det egna landet, sedan i de erövrade länderna. Plundringen effektiviserades när de 1936 proklamerade Nürnberglagarna, som var ett automatiskt utsorteringssystem för att fastställa vem som skulle definieras som heljude, halvjude eller s.k. Geltungsjude.
   Syftet var att snabbt konfiskera judiska tillgångar för att betala de gigantiska skulder nazisterna ådrog sig genom investeringarna i vägbyggen och rustningsindustri, och för att bekosta de sociallagar som stiftades till förmån för den ”rasrena” tyska befolkningen.
   Hermann Göring fastställde i ett antisemitiskt raserianfall 1938 ”judeböterna” till en miljard riksmark. Under den beteckningen indrevs betydligt mer än Göring hade krävt. Mellan 1939 och 1941 steg tyskarnas privata inkomster 21 procent. Det tyska folket fick det bättre än någonsin. Nazistaten blev populär. Detta beskrivs och analyseras i Götz Alys bok Hitlers folkstat, Daidalos 2009.
   När de judiska tillgångarna i själva Tyskland var uttömda, räddade man sig från konkurs genom erövringar. Efter Österrikes Anschluss följde de slag i slag: Tjeckoslovakien, Polen, Danmark, Norge, Belgien, Holland, Luxemburg, Frankrike, Ungern, Jugoslavien, Albanien, Grekland, Bulgarien. I alla länder tillämpades samma politik. Så finansierades den fortsatta krigföringen.
   Eftersom de tyska arbetarna inkallats till armén var behovet av arbetskraft stort. Det tillgodosågs
med utländska gästarbetare och slavarbetare i koncentrationslägren (en term som man lånade in till Studentkarnevalen 1934, vars centralområde kallades ”Koncentrationslägret” eftersom allt roligt var koncentrerat där, vilket Tove Nordén påminner om i Lundagård).
   Förintelsen var alltså en metod att bekosta den tyska socialstaten – och erövringarna, som gav intäkter så länge expansionen kunde fortsätta. Punkt sattes 1943 vid Stalingrad. De återstående två krigsåren var en permanent ekonomisk kollaps.

Herrman Göring hade svensk anknytning bland annat genom sitt giftermål med Karin von Kantzow. Han var en ofta sedd gäst i skånska slott och herresäten. Som chef för den tyska Richthofeneskadern under första världskriget var han en populär hjälte.

   1931 besökte Karin Boye ett nazistiskt propagandamöte med Göring som huvudtalare i Berlins Sportpalats. Peter Weiss beskriver hennes upplevelse i Motståndets estetik. ”Aldrig skulle hon bli kvitt det ögonblick då hon dukat under för fördärvets hypnos och, mitt i massan i Sportpalatset, lyft sin raka arm, i skogen av uppåtsträckta armar. Varje gång hon tänkte på hur hon fallit offer för sveket i ansiktet där uppe med den mörka hårtesten som föll ned i pannan och ströks tillbaka med en slapp handrörelse, och sedan gått upp i ruset av begeistring, ville hon dö av skam.”
   Göring organiserade Gestapo och de första koncentrationslägren.
   Guillou låter honom bli bekant med Oskar Lauritzsen i Rött och svart, och han spelar som före detta flygaress en ödesdiger roll för Haralds utveckling till SS-officer.
   Gunilla Palmstierna-Weiss berättar i sin aktuella bok Minnets spelplats om en tillställning hos Göring som bevistades av ett holländskt konstnärspar. ”Göring var klädd i uniform tillverkad av rosa mocka och hustrun i guldlamé. Bakom det äkta paret tassade två små lejonungar med en egen djurskötare som sopade upp den avföring lejonen lämnade efter sig.”
   Gunilla Palmstierna tillbringade som barn krigsåren i Holland. Hennes mor Vera, som hade judisk bakgrund, anmäldes efter ockupationen av Rotterdam till de tyska myndigheterna av sin dåvarande man René. Hon räddades av den svenske ambassadören i Berlin Arvid Richert som såg till att hon fick tillbaka sitt svenska medborgarskap. Vera klarade sig, men flera ur familjens närmaste krets dog i koncentrationslägren.
   Göring dömdes till döden i Nürnbergprocessen 1946, men begick självmord med en giftampull innan straffet verkställts.
   Peter Weiss skrev 1965 Rannsakningen, som är en dokumentär iscensättning avNürnbergprocessen. Den fick sin urpremiär samtidigt i Öst- och Västberlin. Gunilla Palmstierna satte upp den tillsammans med Ingmar Bergman på Dramaten 1966.

PS. Den politiskt engagerade Gunilla Palmstierna träffade finansminister Ernst Wigforss. Hon skriver: ”som den pedagog Wigforss var fick jag ingående undervisning i socialdemokratins historia och hans syn på Sveriges ekonomi i förhållande till världsekonomin. Han hade ett synsätt som man fortfarande kan uppfatta som radikalt.”