Kan Israel befria sig självt? av Gunnar Olofsson

Min vädjan till er är: Befria er själva genom att befria Palestina. Så skriver den sydafrikanske tidigare ärkebiskopen, anti- apartheidaktivisten och fredspristagaren Desmond Tutu i en artikel i den israeliska tidningen Haaretz. Staten Israel beter sig, menar Tutu, som om det inte funnes någon morgondag. En tid där människor kan leva i fred och säkerhet med varandra. ”Jag bönfaller er att ta med er detta meddelande hem: vänd vågen mot våld och hat genom att gå med i icke-våldsrörelsen för rättvisa åt alla fok i regionen”, skriver Tutu.

Frågan är vilket gehör Desmond Tutus vädjan får. Enligt Eva Illouz, professor i sociologi vid Hebrew University i Jerusalem, ökar arabhatet i Israel nu dramatiskt. Slogans som ”Döda alla araber”, som tidigare kunde höras bland extrema grupper, hörs nu överallt -även bland medlemmar av parlamentet. ”Vi har partier och politiker som plockar politiska poäng på att väcka upp hat mot araber i allmänhet och också israeliska araber” säger Illouz. Så har till exempel Ayelet Shaked, ledamot för partiet ”Judiskt hem”, föreslagit mord på mödrarna till ”terrorister”, Mordechai Kedar, professor vid Bar-Ilan University, hellre våldtäkt på mödrar och systrar till dessa - och biträdande talmannen i parlamentet Moshe Feiglin, medlem i premiärminister Benjamin Natanyahus parti Likud, utmärkte sig nyligen genom att kräva total ödeläggelse av Gaza och fördrivning av dess befolkning. Även Benjamin Netanyahu själv har bidragit till den uppskruvade stämningen genom att påtala ”det moraliska gapet mellan judar och araber”.

Arabhatet ligger hela tiden latent i det israeliska samhället, och aktiveras under perioder av ökade motsättningar. Den aktuella militäraktionen mot Gaza har haft stöd av säkert 95% av Israels judiska befolkning, och de få fredsaktivister som försökt stå emot har fått utstå mycket spott och spe, och även hotats till livet. ”För mig, personligen, är araber något jag inte kan se på eller stå ut med” säger en ganska typisk kvinnlig student i en opinionsundersökning. ”Om jag får chansen i armén att skjuta en av dem så tänker jag inte två gånger”.

Israeliska skolböcker har i årtionden spridit rasism och fördomar om araber till judiska barn. Enligt Nurit Peled-Elhanan, professor vid Hebrew University, finner man nästan aldrig en arab avbildad som en ”normal person” – utan endast som flykting, primitiv bonde eller terrorist. Araber avbildas i Ali Baba-dräkter, med kameler, och beskrivs som vilda och ibland kriminella personer som lever utanför samhället och inte betalar skatt. ”Man ser aldrig ett palestinskt barn eller doktor eller lärare eller ingenjör eller modern farmare”. Palestinier nämns för övrigt bara som sådana i en kontext som rör terrorism.

Opinionsundersökningar har visat att mer än hälften av de judiska israelerna anser att man bör” uppmuntra” arabisk utvandring från Israel, något som utrikesminister Avigdor Lieberman tagit till intäkt för att föreslå ”transfer”, det vill säga fördrivning, av Israels palestinska medborgare. En klar majoritet judar motsätter sig något inflytande av arabiska partier i regeringen och tre av fyra studenter vid universitetet i Haifa ser arabiska studenter som ”smutsiga”. De flesta judiska israeler är helt emot äktenskap mellan araber och judar och vill heller inte bo i samma hus som araber. På det praktiska planet har man i nuläget infört över 50 lagar som aktivt diskriminerar icke-judar vad gäller utbildning, bostäder och kommunal service, och man diskuterar öppet att införa ”trohetsed” mot Israel som judisk stat, köra ut arabiska partier ur parlamentet och belägga kontakter med palestinska organisationer utanför Israel med dödsstraff.

De senaste veckorna har över 1,6 miljoner människor runt om i världen undertecknat krav på isolering av Israel tills man avslutar ockupationen, ger samtliga sina medborgare lika rättigheter och tillåter flyktingarna att återvända. ”Vi sydafrikaner känner till våld och hat”, skriver Desmond Tutu. ”De som fortsätter att göra affärer med Israel, som bidrar till en känsla av normalitet i det israeliska samhället, gör folket i Israel och Palestina en otjänst. De som bidrar till Israels temporära isolering säger att israeler och palestinier har samma rätt till värdighet och fred”.

Tutu manar till stöd för den palestinska BDS-kampanjen, som liksom i fallet Sydafrika med bojkotter, desinvesteringar och sanktioner vill förmå regimen att ändra sin politik – och ber om israelernas förståelse för detta. ”Min vädjan till Israels folk är att se bortom ögonblicket, att se bortom ilskan över känslan av ständig belägring, att se en värld där Israel och Palestina kan samexistera”. ”Som Nelson Mandela så välkänt sade, kommer sydafrikaner inte att känna sig fria förrän Palestina är fritt”, avslutar Desmond Tutu. Detta borde också gälla alla världens andra folk, inklusive israelerna.

Men Israel, en av världens starkaste militärmakter, sitter obönhörligt fast i sin egen självbild av offer, ett litet land omgivet av hemska fiender som vill förgöra det. För att uppnå den befrielse Desmond Tutu efterlyser krävs en enorm folkbildningsinsats, ett nationellt exitprogram för en fullständig mental omställning. Frågan är om och när denna process kan komma igång – eller om den ens är möjlig.
Gunnar Olofsson
Debattör och medlem i Palestinagrupperna