Oss folkmordsnostalgiker emellan av Lucifer

Det brukar räcka med en halv procents ökning i opinionssiffrorna för V för att landets borgerliga ledarsidor ska rycka ut med full kraft. I förra veckan var det dags igen att få veta vilken katastrof varje form av V-inflytande skulle innebära med en ny regering. Inget nytt alltså. Inte heller från Per T Ohlsson som i sin söndags krönika lyckades få in sin specialare ”folkmordsnostalgi”. Epiteten ”de brunröda” och ”nackskotts-romantiker” sparade han dock till nästa krönika.
   När han övergick till att tala om V:s motvilja att låta kapitalets krav på vinst prägla skola och omsorg visade han hur lite han begripit av motiven. Det är inget problem att företag kan tjäna på att bygga skolor eller leverera utrustning. Problemet är att enda sättet att få ihop vinster av att driva skola och omsorg är att skära ner på personalen. Det är också det de gör och det finns tydliga siffror som visar det. Det har en majoritet av svenska folket insett och det börjar också andra partier än V få klart för sig. Det lär nog bli ändring på reglerna oavsett valutgången.

Regeringsmedverkan – för all del
Men det är många som ifrågasätter V:s krav på stopp för vinster i välfärden som villkor för deltagande i en S-regering och tycker att det är motsägelsefullt. Javisst, när man säger att V inte är till salu för en regeringsmedverkan är det starka ord som förhindrar en kompromiss på den punkten. Själv tycker jag att det är precis vad som behöver sägas för att uttrycka allvaret i motståndet mot privatiseringarna. Vad skulle det vara för glädje med några ministerposter om alliansens politik på detta område fick fortsätta?
   Det är väl känt från både Norge och Danmark att små vänsterpartier far illa i S-regeringar som för mittenpolitik. Men det hindrar naturligtvis inte V från att fri från regeringen förhandla och träffa överenskommelser om stöd för reformer som går i rätt riktning . Men låt alltså valutgången avgöra. Jag sticker gärna ut hakan genom att förutspå en minoritetsregering S+Mp som får stöd av V i de flesta frågorna. Vad skulle det vara för fel i det?

Försummat försvar och NATO-anslutning
Utrikes- och försvarspolitik avgör sällan svenska val, men nog skulle jag önska att det är frågor som borde komma upp. V har en utmärkt försvarspolitik med krav på allmän och lika värnplikt för kvinnor och män och ett nej till den fortsatta S+M – linjen med yrkessoldater som man dessutom inte kan rekrytera och en absurd satsning på Saabs dyra flygplan som ständigt ska exporteras. Sverige behöver ett försvar – än har inte den eviga freden utbrutit ­– men det ska inte vara ett stormaktsförsvar i miniatyr utan ett enklare och folkligt förankrat. Det skulle kräva, säg fyra månaders värnplikt, med enkel vapen- och sjukvårdsträning och med tjänstgöring i t.ex. civilförsvar och hemvärn. Det skulle ge stora sociala vinster genom att människor ur alla samhällsklasser fick delta på lika villkor och tillägna sig baskunskaper. Det skulle nog bli lite dyrare än vad vi har nu, men det tål vi. Tjugo års regeringar har misskött försvaret och det behöver återskapas i nya former.

   Men vad vi inte behöver är ett nytt och fördjupat samarbete med NATO. Det är förbluffande att Socialdemokraterna tydligen ställer upp för ett samarbetsavtal där NATO med kort varsel ska få öva och lagra materiel här. Det känns som det näst sista steget i en kedja av händelser där vi lade ner våra regementen, eldade upp våra förråd och raserade våra bergrum för att använda försvarsanslagen till att skicka folk till ett meningslöst USA-krig i Afghanistan. Sista spiken i kistan är förstås själva NATO-anslutningen. Carl Bildt med sin Ukraina-aktivism är väl nöjd men vad tycker svenska folket?

Ställer verkligen S upp på detta
Jag gissar att många socialdemokrater satte kvällskaffet i vrångstrupen när de hörde Peter Hultqvist (s) ställa upp för avtalet. Jag tror att många vänstersocialdemokrater säger att det kan vara nog nu. Nyheten har behandlats med största diskretion, t.e.x i Sydsvenskan på torsdagen med en stillsam TT-artikel medan Aftonbladets normalt vänsterinriktade ledarsida är dödstyst på torsdagen. Lyckligtvis finns Åsa Linderborgs kultursidor i AB där Pierre Schori helt enkelt säger att förslaget ingår i den borgerliga alliansens strategi att ansluta Sverige formellt till Nato.
   Min åsikt är att det nog skulle det vara välgörande om Vänsterpartiet övervann sin rädsla och förde fram detta centralt i valkampanjen. Det handlar om ett avgörande skifte i den svenska säkerhetspolitiken och alltså en fråga som är viktig för krig och fred för vår omvärld och för Sverige. Carl Bildt som leder den svenska politiken spelar samma farliga roll som Sandler gjorde på 1930-talet (Wigforss satte stopp för det!) och har redan bidragit till krig i Ukraina, medan den svenska militären är lika kåt på att samarbeta med världens ledande militärmakt som deras kollegor förr var fram till 1942. Per T Ohlsson kommer väl kalla oss Putinkramare ännu en gång, men den risken får vi ta.