Industribesök av Lucifer

Jag har på några veckor haft tillfälle att besöka två klassiska skånska industrier, Svedala och Alfa-Laval. Det har varit en njutning.

Det gamla gjuteriet.
Ända sen jag var liten har jag med nyfikenhet betraktat gjuteribyggnaden i Svedala där man har kunnat läsa ”Åbjörn Andersson” på den åldrande tegelfasaden mot järnvägen. Nu heter det förstås inte så längre – efter diverse ägarbyten via Svedala, Svedala-Allis (-Chalmers) blev det Svedala Industrier AB under Trelleborg AB för att i dag heta Sandvik. Huvudprodukten har dock alltid varit densamma: krossmaskiner för sten- och gruvdrift. Dvs. man började som så många andra med enkla lantbruksmaskiner, gjutna brunnslock mm för att sen slå sig på maskiner för tegeltillverkning. Praktiken för det senare låg ju närma med Börringe, Minnesberg m.fl. bruk och också ett i Svedala. Man kunde leverera hela tegelbruk inkl ritningar, med omfattande leveranser till det tidiga Sovjet.
   Men affärerna står och faller med mineralindustrin och nu är man i en svacka efter gruvboomen för några år sen. Det här är riktigt tung industri och man har ett stort område i Svedala fyllt av gamla vackra industribyggnader. Stålgjuteriet krävde bra elförsörjning och man byggde tidigt ett kraftverk vid Yddingen som hade ström nog att också leverera till kommunen. Så blev Svedala en av Sveriges tidigast elektrifierade kommuner! Förresten, Åbjörn Andersson, jo han började som bysmed i Håstad vid Örtofta.

Lunds stolthet

Det är så att vi i Lund har ett företag som är världsledande på sitt område – Alfa-Laval – och det handlar om plattvärmeväxlare. Det är utrustning för att kyla en vätska och värma en annan. Det gör man genom att spänna ihop räfflade kvadratmeterstora (eller kvadratdecimeterstora) metallplattor där den ena vätskan passerar på ena sidan av en platta och den andra på den andra sidan och så går värmen genom den tunna plåten. På så vis kan man ta tillvara värmen (eller kylan). Sådana plattpaket är kompakta och finns praktiskt taget överallt: i fjärrvärmenät, i mejerier, i kärnkraftverk, i fartyg. Uppfinningen är ursprungligen tysk men det är Alfa-Laval som har fullbordat den. Att pressa plåt lärde man sig när företaget låg i Olofström och gjorde mjölkkannor och sen övade man sig på de tidiga Volvobilarna. Så småningom köpte det nyrika Tetrapak det gamla fina Alfa-Laval och ur det kom Tetra-Laval. Men där dominerade mejeritänkandet och det var först när man kom ut som eget förtag som affärerna började gå riktigt bra.

   Jag var och tittade på plattpressarna när företaget låg på Öresundsvägen, men det är slut nu, allt är flyttat till Gunnesbo. Och där står nu Europas kraftfullaste pressar och knycklar plåt, så där fem miljoner plattor om året. Nu finns det rentav en motsvarighet till tändsticksindustrins komplettmaskin. I en maskin matar man in en rulle rostfri plåt från Avesta i ena ändan och i andra ändan kommer det var tjugonde sekund ut en prydlig platta.
   Det här är ju också en tung industri (en riktigt stor värmeväxlare kan väga femtio ton), men allt är mycket rent och prydligt och högautomatiserat och förbluffande tyst. Komponenterna köps i huvudsak utifrån, men bearbetas och anpassas på plats. På gården står kollina och väntar på fartygs- eller flyglägenhet. Jag blev djupt imponerad av verksamhetens omfattning och modernitet. Och Alfa-Laval går förstås som tåget – inte oberoende av konjunkturerna, men i huvudsak mycket bra. Mobiltelefoner – bah, vad är det mot värmeväxlare.

Viktiga kunskaper
Allt det här skriver jag naturligtvis till ungdomens förkovran. Jag är nämligen materialist och i någon mån marxist och anser det viktigt följa produktivkrafternas utveckling. Något säger mig att det brister där hos många. Det är väl utmärkt att vara förtrogen med postkolonialism, intersektionalitet och finansmarknader eller vad du vill, men det ju bara abstraktioner. Det är så klart en samhällsintresserad medborgares plikt att hjälpligt följa med vad som händer i industri och produktion.