Ännu en konferens om jordens klimat står för
dörren! Vilken i ordningen är det svårt att hålla reda på? Det första
stora mötet skedde i Kyoto på 80-talet då 55 länder träffades och
förband sig att sänka sina CO2 utsläpp. Därefter följde ett antal
FN-konferenser, Tusentals delegater har flugit jorden runt och
konfererat om klimatet, men Co2 kurvan har obevekligt fortsatt uppåt
och effekterna av jordens uppvärmning har blivit allt mer uppenbara.
Nu väntar en ny jättekonferens i Paris, där resultaten förmodligen kommer att bli några steg framåt men inte på långa när tillräckliga, det anas redan i de rapporter som på förhand publicerats.
Är konferenser av denna typ (som dessutom bidrar till stora CO2 utsläpp), verkligen fruktbara, en väg för att lösa jordens klimatproblem?
Den brittiske gröne ekonomen David Fleming har i sin skrift ”Energy and the common purpose” visat på en annan väg. Den kräver visserligen också en del globala överenskommelser men idén är betydligt med greppbar och enkel. Det handlar om en CO 2 RANSONERING., som bygger på s.k. personliga utsläppsrätter genom vilka man drastiskt och snabbt kan sänka koldioxiden i atmosfären.
Visst ska vi satsa på förnyelsebar energi, ny teknik, energiprogram och så vidare men det krävs mer, mycket mer.
Ransoneringssystem
Ett ransoneringssystem med personliga/enskilda utsläppsrätter kan utformas på lite olika sätt. Flemings ide’ går i korthet ut på att vi alla – enskilda människor, företag, kommuner, stat, landsting – får oss tilldelat en viss CO2 kvot varje år och den har man att hushålla med. När vi som enskilda t ex tankar bilen, betalar vår elräkning eller köper en flygresa används ett CO2-kort, utformat ungefär som ett bankkort reglerat via datasystem. Vi har att välja: Vill vi bo i en energislukande bostad, resa mycket med bil eller göra en semesterresa med flyg? Vi kan nämligen inte göra allt, det klarar inte miljön, våra fotavtryck på jorden blir för stora. På samma sätt måste kommuner och företag hushålla med sina CO2-kvoter. Förbrukar någon inte hela sin tilldelade mängd CO2 går det bra att sälja utsläppsrätter den på CO2-marknad som upprättas. Systemet ska gynna dem som sparar energi.
I Sverige tycks det finnas en konsensus bland de politiska partierna att skattevägen minska CO2 utsläppen. Koldioxidskatt ska få oss att till exempel köra mindre bil genom högre pris på bensin. Men det är en djupt orättvis och odemokratisk skatt där de svagaste i samhället kommer att drabbas först. En höginkomsttagare kan fortsätta att köra sin energislukande bil eller dra på flygresor till fjärran länder utan att det känns så mycket i plånboken.
Tänk om någon av alla delegater som reser till Paris ville ta med sig idén om de enskilda utsläppsrätterna, en CO2 RANSONERING…
Tidigare i historien när vi stått inför allvarliga hot
till exempel under de två världskrigen på 1900-talet har vi accepterat
ransonering för att överleva. Hotet idag mot mänskligheten är kanske
ännu större än under världskrigen.Nu väntar en ny jättekonferens i Paris, där resultaten förmodligen kommer att bli några steg framåt men inte på långa när tillräckliga, det anas redan i de rapporter som på förhand publicerats.
Är konferenser av denna typ (som dessutom bidrar till stora CO2 utsläpp), verkligen fruktbara, en väg för att lösa jordens klimatproblem?
Den brittiske gröne ekonomen David Fleming har i sin skrift ”Energy and the common purpose” visat på en annan väg. Den kräver visserligen också en del globala överenskommelser men idén är betydligt med greppbar och enkel. Det handlar om en CO 2 RANSONERING., som bygger på s.k. personliga utsläppsrätter genom vilka man drastiskt och snabbt kan sänka koldioxiden i atmosfären.
Visst ska vi satsa på förnyelsebar energi, ny teknik, energiprogram och så vidare men det krävs mer, mycket mer.
Ransoneringssystem
Ett ransoneringssystem med personliga/enskilda utsläppsrätter kan utformas på lite olika sätt. Flemings ide’ går i korthet ut på att vi alla – enskilda människor, företag, kommuner, stat, landsting – får oss tilldelat en viss CO2 kvot varje år och den har man att hushålla med. När vi som enskilda t ex tankar bilen, betalar vår elräkning eller köper en flygresa används ett CO2-kort, utformat ungefär som ett bankkort reglerat via datasystem. Vi har att välja: Vill vi bo i en energislukande bostad, resa mycket med bil eller göra en semesterresa med flyg? Vi kan nämligen inte göra allt, det klarar inte miljön, våra fotavtryck på jorden blir för stora. På samma sätt måste kommuner och företag hushålla med sina CO2-kvoter. Förbrukar någon inte hela sin tilldelade mängd CO2 går det bra att sälja utsläppsrätter den på CO2-marknad som upprättas. Systemet ska gynna dem som sparar energi.
I Sverige tycks det finnas en konsensus bland de politiska partierna att skattevägen minska CO2 utsläppen. Koldioxidskatt ska få oss att till exempel köra mindre bil genom högre pris på bensin. Men det är en djupt orättvis och odemokratisk skatt där de svagaste i samhället kommer att drabbas först. En höginkomsttagare kan fortsätta att köra sin energislukande bil eller dra på flygresor till fjärran länder utan att det känns så mycket i plånboken.
Tänk om någon av alla delegater som reser till Paris ville ta med sig idén om de enskilda utsläppsrätterna, en CO2 RANSONERING…
CO2 ransonering är en radikal men möjlig lösning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar