Dyster framtid i ockuperade Palestina av Gunnar Olofsson

 

Nästan allt vatten i Gaza är odrickbart. Området är svårt förorenat, befolkningen utfattig och all utveckling strypt av den pågående blockaden. Inom fem år kan hela Gaza i praktiken vara obeboeligt. På Västbanken fördrivs hela tiden palestinier från sina hem, och deras olivlundar och vattenkällor ödeläggs. Den av FN beslutade, och av Sverige erkända, palestinska staten håller på att utplånas av Israel. Har vi hört det förut? Javisst. Har vi i väst gjort något för att stoppa utvecklingen? Nej, inte alls.

Den senaste i raden av katastrofrapporter, av ”FN:s Konferens om Handel och Utveckling”(UNCTAD), berättar för den som vill veta att antalet bosättare på ockuperad mark fyrdubblats sedan Osloavtalet 1993. I ”område C” (drygt 60 % av Västbanken), som helt kontrolleras av Israels armé, bor nu fler illegala judiska bosättare än palestinier. Ockupationsmakten hindrar palestinsk handel och håller inne skatter och avgifter avsedda för den palestinska myndigheten. Den ekonomiska situationen är nu den sämsta sedan 1967. Det israeliska angreppet mot Gaza förra sommaren har kastat in Palestina i en än värre ekonomisk kris.

Ett av fem palestinska hushåll på Västbanken saknar idag säker tillgång till livsmedel. I Gaza är siffran 72 %. Arbetslösheten uppgår till 30 % - 18 % på Västbanken och 44 % i Gaza, en rekordsiffra. 8 av 10 unga kvinnor saknar här arbete. I Gaza behöver 18 000 förstörda hus återuppbyggas, liksom 148 förstörda eller skadade skolor, och 60 skadade sjukhus och hälsocentra. Men Israel släpper inte in byggmaterial. Avloppssystemet läcker, och 33 miljoner kubikmeter orenat vatten rinner varje år ut i Medelhavet. Grundvattnet är blandat med saltvatten och i praktiken odrickbart. Smittsamma sjukdomar, diarré och undernäring är ett stort problem framför allt bland barnen. Och blockaden fortsätter...

Genom att bomba sönder Gazas enda kraftverk har Israel gjort området beroende av israelisk energi. Palestinierna betalar överpriser för sin elförsörjning, och strömmen släpps på och stängs av beroende på om och hur Israel får lust att straffa befolkningen. På Västbanken lägger bosättarna beslag på vattenreserverna och låter, via det israeliska vattenbolaget Mekorot, palestinierna dyrt köpa tillbaka sitt eget vatten. Omkring 500 militärposteringar, murar och avspärrningar gör - tillsammans med ständiga övergrepp från israeliska soldater och bosättare, förstörelse av palestinska hus och egendom, nattliga razzior, fängslande och tortyr av inte minst barn - enkelt vardagsliv till ett rent elände.

Om palestinierna fick tillgång till sina sandstränder och fiskezoner, till flygfält och hamn och de enorma fyndigheter av framför allt gas som ligger på palestinskt område, skulle en blomstrande ekonomi kunna byggas upp. Det är detta Israel vill hindra – för att så småningom kunna lägga beslag på allt för egen del. Målet är en israelisk enstatslösning med palestinierna fördrivna, dödade eller hänvisade till fortsatt förtryck och diskriminering under en ockupation utan slut.
 

 

Framtiden ter sig, i skenet av omvärldens ointresse, dyster för det ockuperade Palestina. Man har ingen armé att försvara sitt land med, inga stridsfordon eller verkningsfulla vapen. Vem kan förvånas över att unga människor utan framtidshopp tar till knivar för att med ett personligt uppror försöka ändra någonting? Det räcker inte att, som politiker och media nu gör, fördöma våldet från de som hela tiden utsätts för våld. Sveriges regering, och EU, skulle kunna ändra saker och ting. Men vill man det? Och är vi medborgare villiga att bidra till en förändring? Eller blundar vi hellre?