Järn-vägen av Gunnar Stensson

Storskarvarna satt som vanligt och torkade vingarna i blåsten bredvid en orörlig häger. Ett par träd hade avlövats och såg döda ut. Kunde det bero på storskarvarna? Deras skarpa avföring lär ju kunna döda allt levande på magra skärgårdsholmar. Men här, i den feta jorden, bördig som i Nildeltat?
   Jag plockade ett par sena plommon och fortsatte över gångbron, uppför åbrinken ut på de vida Flackarpsfälten. Gula löv virvlade i blåsten från en hög bok. Som vanligt räknade jag tågen som passerade på järnvägsvallen.

Det var då jag såg den. 23 minuter över åtta, den 28 oktober.
   Från stigen under järnvägsbron ringlade en bred, glänsande väg söderut, uppför åkersluttningen, och svängde mot Flackarps gamla skola, där den utmynnade i den gamla landsvägen mot Lomma.
   När jag nådde fram såg jag att vägen bestod av stora kvadratiska järnplattor lagda så de överlappade varandra. De var ganska smutsiga och blöta så här på morgonen men blänkte metalliskt mot den gröna höstsådden.
   Vilken jätte hade förmått bygga en väg av järn – en järn-väg - över en natt?
   Jag stod på krönet och tittade ner mot Höje å och insåg ganska snart att den nya järn-vägen ingick i fyrspårsprojektet.
   Syftet måste vara att forsla tung materiel, schaktmaskiner och lyftkranar till järnvägsbron för att bredda den så att ytterligare ett dubbelspår rymdes.
   Så gick jag tillbaka ner till ån, lite orolig för att halka på den släta metallytan. Som vanligt tog jag ett äpple från trädet, fortsatte mot Flackarpsvägen, stannade på bron och kastade äppleskrutten i ån, där den tacksamt togs emot av ett andpar.
   Allt flyter, tänkte jag. Panta rei. Ingen går ner i samma flod två gånger.