Privatiseras opinionsbildningen av sociala media? av Gunnar Stensson

Ett par av de manifestationer under hösten som jag velat delta i har jag missat, eftersom uppropen inte var tillgängliga för allmänheten utan enbart riktades till speciella facebookgrupper.
   I ett fall trodde jag mig veta att manifestationen skulle äga rum, eftersom organisationer och personer refererade till den. Men ingenstans fanns uppgifter om initiativtagare, paroller, tid eller plats.
   Jag sökte information på nätet via andra organisationer, bekanta och lokal press, men kammade noll. Jag kollade elskåp och affischtavlor i centrala Lund. Ingenting. Till slut drog jag slutsatsen att manifestationen inställts.
   Följande dag fick jag veta att den genomförts och att uppslutningen varit relativt god. Flera andra var lika ovetande som jag. Personer utanför de små – eller större - bubblorna.
 

 

En politisk manifestation är offentlig, vilket innebär att den har en ansvarig initiativtagare - parti, organisation eller person - och riktar sig till alla. Sympatisörer, motståndare, berörda, likgiltiga, beslutsfattare - alla ska de ha möjlighet att känna till den, irriteras, ansluta sig, ta avstånd, delta eller motdemonstrera.
   Förhandsartiklar, affischer och pressnotiser bidrar till att göra den offentlig. Naturligtvis också sociala media. Både före och efter genomförandet ger den upphov till debatt, bifall och avståndstaganden, kanske rent av förändringar i den allmänna opinionen och politiska reformer.

Det är lätt att trumma ihop vänner och likasinnade med några knapptryck på mobilen. De kommer förstås, de ingår ju i bubblan, som kan vara ganska stor, men som ändå bara omfattar en bråkdel av Lunds – eller Malmös - invånare. Efteråt går demonstranterna hem, nöjda och belåtna. De har haft kul. Alla tyckte samma.
   Nästa dag är manifestationen glömd. Också deltagarna glömmer. Alla var av samma sort. Ingen utomstående reagerade. Det kunde de inte för de visste ju inte att manifestationen ägde rum. 

I små sammanhang, som t ex Lund hösten 2015, spelar kanske privatiseringen av politiken mindre roll. Så många känner varandra att också en ickeoffentlig manifestation trots allt kan nå utanför den privata bubblan. Om den inte gör det så står ändå inte så mycket på spel. Då har den bara inte hänt.

   Värre är det, om manifestationen handlar om livsavgörande värderingar som rasism, demokrati, flyktingpolitik och mänskliga rättigheter.
   Värst är det, när det är fråga om en akut konflikt mellan förtryck och motstånd.
   Den arabiska våren var till exempel inte den revolution den såg ut att vara. Visserligen var den hoppingivande och under några månader föreföll den omvälvande i länder plågade av diktatur och våld. Från Marocko och Algeriet i väst till Syrien och Saudiarabien öst.
   Facebook samlade hundratusentals unga invånare på Tahrirtorget i mångmiljonstaden Kairo. Hundratusentals unga välutbildade mobilägare.
   Efter ett par år övergick den arabiska våren i vinter – eller värre - nästan överallt. Ett tunt skikt av studenter med tillgång till sociala media hade för en kort period lyckats överraska Egyptens tyranner. Sedan spärrades de in och blev av med sina mobiler.
   De trodde de gjorde revolution genom att ropa revolution tillsammans med sina meningsfränder. Påhejade av europeiska liberala media överskattade de sin betydelse.
   De sveptes åt sidan av de verkliga makthavarna, som snart kunde återuppta samarbetet med Israel, Saudiarabien, västs stormakter och det internationella kapitalet. Det egyptiska folket berördes knappt i sin sociala och ekonomiska misär.
    Ändå vill man inte tro att den arabiska våren var förgäves. Kanske somliga biter ihop och börjar från grunden, börjar kämpa tillsammans med folket för en revolution med verkligt socialt och demokratiskt innehåll.
 

En bild från 2011