Låt inte krigshetsarna ta över! av Lucifer

Jo, det är för jävla hemskt när plötsligt ett hundratal människor bara mejas ner. Men vad gör man sen? För oss som inte tror på någon sorts inneboende Ondska hos människor finns bara det gamla vanliga: att försöka förstå.

En kolonialmakt
Då är det så att Frankrike inte bara är konstens och kulturens hemvist utan också är en gammal förhärdad kolonialmakt. England och Frankrike delade på resterna av det gamla osmanska riket efter första världskriget och då blev Syrien och Libanon, där det senare karvades loss från Syrien, franska protektorat. Men Frankrike har ju förstås mest haft att göra med den muslimska världen genom Algeriet som sågs som en del av Frankrike tills det blev sitt eget efter ett blodigt befrielsekrig.
   Frankrikes svårigheter att hävda sig industriellt och ekonomisk är kända, liksom dess vana att med militärmakt slå vakt om sina gamla afrikanska besittningar. Antingen det har varit vänstern eller högern som haft regeringsmakten så har det ofta varit läge för straffexpeditioner. Under sista året har en sådan i riktats mot den islamistiska rörelse som brukar kallas IS som mest är verksam i Norra Syrien. Missiler och bomber har haglat över krigare såväl som civilbefolkning. Ja, och så finns det en muslimsk befolkning på några miljoner i Frankrike.

Lita inte på socialister
Allt är som upplagt för konflikter inåt och utåt mellan det vita Frankrike och det bruna muslimska. Sådana konflikter löses inte i en handvändning. Men en sak är säker: de kan bara bli värre av en intensifiering av det franska flygbombandet. Mycket riktigt har den franska presidenten Hollande föreslagit just detta och bett om hjälp från kamraterna i EU. Och mycket riktigt har folkpartiledaren Jan Björklund talat för att vi ska skicka JAS Gripen dit. When will they ever learn? I torsdagens Aftonblad har Olle Svenning läst den förre franske utrikesministern Dominique de Villepin och skriver: ”Vi borde lära oss av de förödande nederlagen för bombstrategin i Afghanistan och Irak. Så kan den före detta utrikesministerns tal sammanfattas. de Villepin är radikal gaullist. Tyvärr är det inte han utan socialister som styr utrikespolitiken, både i Frankrike och EU.”

Tanklöshet och brist på realism
Vi lever i en tid dominerad av krigshets på ett sätt man inte trodde var möjligt för några år sen och folk kan vräka ur sig vad som helst. I hysterin över IS har det nu också föreslagits att dess basområde i norra Irak ska bombas med kärnvapen. Och samme Björklund har föreslagit att vi ska skicka granatgevär (Carl Gustav om det är bekant) och små behändiga fordon på larvfötter för ökenkrigföring till kurderna. Undras vad Turkiet skulle säga om det? Räcker det inte med alla de vapen USA har skickat? Det förefaller mig vara samma tanklöshet och brist på realism som driver kampanjen för svensk Nato-anslutning.
   Nej, vi ska inte gå med i Nato säger försvarsminister Hultqvist och öser på med allt tätare samarbete – det senaste förbluffande nog i den propaganda- och analyssammanslutning som går under namnet Stratfor. Det handlar om en sorts privatiserat CIA, dvs. en firma för faktainsamling och analys av världshändelserna ur USA:s perspektiv. Företaget har bildats i Austin Texas och om man ska sammanfatta i ett ord vad det gäller så är det geopolitik. Jovisst, det är inget fel att prenumerera på dess synpunkter så länge man vet vad dess avsikt är. Men Stratfors analyser har väl försvarsmakten väl läst i alla år, ska vi nu gå in som någon sorts bärande medlem?

Ny utrikespolitisk bandhund
Jag ser också att Mats Skogkär, Sydsvenskans nye utrikespolitiske bandhund efter Per T Ohlsson, nu ger sig på utrikesminister Wallström. Hon kan säkert försvara sig själv, men det är ändå intressant med den kampanj mot henne som nu tycks starta. Som vanligt handlar det om att regeringen inte ställer upp för Israel tillräckligt entusiastiskt. Enligt Israel så har vi nu gjort oss omöjliga att delta i fredsprocessen. Man kan bara tungt sucka: vilken fredsprocess? Men visst vore det trist om landets borgerliga ledarskribenter ställer upp för Israel lika oreserverat som Skogkär.
 

 

Polen som vapenbroder
Till slut ska jag också kritisera Wallström. Jag tänker på att Sverige har gått in i ett nära militärt samarbete med Polen. Det är ett land vars utrikespolitiska handlande på alla punkter jag kan komma på går i motsatt riktning mot Sverige, det må gälla flyktingar, handel, kvinnofrågor m.m. I ett avseende för dessvärre vi samma politik: lojaliteten med Ukraina. Det har jag uppfattat som en rest av Carl Bildts Karl XII-politik som går ut på att man ska slå sig ihop med sin motståndares värsta fiende oberoende av allt annat. Polen har liksom Ukraina ett stort antal oenigheter med Ryssland. Själv tycker jag att vi ska sluta flirta med Polen och upprätta normala förbindelser med Ryssland. Jag önskar att Margot Wallström ville framföra det.
   Den svenska försvarsledningen och Hultqvist tycker säkert själva att de har kommit på något väldigt listigt när de kan säga nej till de borgerliga Nato-kraven med hänvisning till att de samtidigt lägger sig så nära Nato att dess generalsekreterare nästan tappar masken. Men allt detta är ju ett skådespel för inrikes konsumtion. Ute i världen talar man om Sverige som nästan-medlem och det är nästan detsamma som att vara medlem. Vill vi att Sverige ska uppfattas så? Jag tror inte det, inte ens de borgerliga partierna. Vi tycks ha en svag regeringschef som inte vågar stå fram och säga vad som ligger i Sveriges intresse: Ett svalt men korrekt förhållande till vår granne i Östersjön.