”För en bred och enad rörelse” av Gunnar Stensson

Nödläget. Sverige är ett land med snabbt växande klyftor mellan rika och fattiga, där de fattiga av outgrundlig anledning låter sig representeras av de rika, skriver författaren Roland Paulsen i DN 19/1 apropå skandalen i Kommunal. Förr representerade de lågavlönade sig själva och var kompromisslösa i sina krav.
   En ny demokratiutredning Delaktighet och ökat inflytande (SOU 2016:5) kom i måndags. Där utpekas missnöjda medborgare som det största hotet mot demokratin. Men idag kommer hotet uppifrån. ”Partiernas ökande centralisering och professionalisering har drivits fram av en politikerkast som vandrar mellan politiska uppdrag, näringsliv och politiskt konsulteri.” (Östberg, AB 19/1)
   ”Världen styrs av marknadskrafterna”, konstaterar Alan Greenspan, tidigare chef för USA:s centralbank. Det kvittar vem som blir president i USA.
   63 personer är rikare än hälften av jordens befolkning, rapporterar Oxfam.
   Vad har hänt med demokrati och jämlikhet?

Lösningen. Många, kanske en majoritet, vill idag ha en vänsterpolitik. Det handlar om rättvisa, social trygghet, miljö, antirasism, jämställdhet och mer specifikt områden som migration, skola, vård, kollektivtrafik, stadsplanering och bistånd. Flera organisationer och enskilda kämpar aktivt. Men de är ofta enfrågerörelser och de är splittrade.
   I motionen ”För en bred och enad rörelse” inför vårens V-kongress föreslås, att partiet ska öppna sig och försöka samla de skilda riktningarna, åsikterna, ambitionerna, teorierna i vad som kan kallas en enhetsfront, på samma sätt som i Grekland, Spanien, Portugal och Storbritannien. Det gäller att ena de progressiva krafterna och samla en majoritet för att ta makten. Podemos. Vi kan.
   Det har gjorts förr. Rörelsen mot en svensk atombomb lyckades. FNL-rörelsen enade skilda grupperingar under några korta år av Vietnam-solidaritet.

Vpk, senare V, Lund förde, med utgångspunkt från sin motion om ett demokrati-manifest (som vpk-kongressen 1978 avslog) en sådan bred och öppen politik under en 20-årig period från slutet av 1970-talet till ungefär millennieskiftet. Lund knöt an till den antiimperialistiska rörelsen, solidaritetsrörelsen med tredje världen, kritiken mot Sovjetunionen, demokratirörelsen i Östeuropa och kvinnorörelsen. Det ledde till medlemstillströmning och goda valresultat.

Demokratisk vänster var ett försök att nå utanför de traditionella kretsarna. Partiet bildades i förhoppningen att ingå i en nationell vänsterrörelse, men blev i praktiken begränsat till Lund. Dit sökte sig representanter för kvinnogrupper, organisationer för hemlösa och medlemmar av det så kallade prekariatet som inte kände sig hemma någon annanstans.
   Tyvärr gjorde vi dem besvikna. Demokratisk vänster var för likt de andra partierna, både till form och innehåll. Det inriktade sig på kommunalpolitik och strävade med traditionella medel efter att uppnå begränsade politiska mål. ”Prekariatets” förslag att anordna möten om sådant som medborgarlön tillbakavisades som alltför flummiga. Försöket att i samband med nedläggningen flamma upp i en musikfestival i valkampanjens slutskede 2014 blev visserligen trevligt men ledde inte till det avsedda resultatet, en mobilisering av de progressiva bland universitetets 40 000 studenter.
   Demokratisk vänsters aktivister inlemmades efter partiupplösningen med lätthet i Lunds kommunalpolitiska etablissemang.

Enhetsrörelsen kan lyckas nu! Det ska bli mycket intressant att följa mobiliseringen kring motionen, debatten inför och under kongressen, reaktionerna i den allmänna opinionen, kongressbeslutet och, om det blir positivt, utvecklingen i praktiken. Det handlar om att förena alla krafter mot den katastrofala utvecklingen i Sverige och världen.