Kommentar till Per T Ohlssons ledare 17 jan i Sydsvenskan av Stig Henriksson

Med sedvanlig stilistisk elegans och nyanserade omdömen inklusive naziparalleller (Legenden, eller myten, förgiftade Weimarrepubliken och exploaterades av Adolf Hitler och nazisterna på deras väg mot makten… ; Att myterna sprids av gamla nackskottsnostalgiker i Vänsterpartiet, blomsterviftare i Miljöpartiet och sverigedemokratiska ultranationalister… ; USA-fobiker och diktatursvärmare som understöds av exdiplomater som gör drängtjänst åt Vladimir Putins revanschistiska regim… ; Putins nyttiga idioter) bidrar Per T Ohlsson till den sakligt inriktade debatt som Nato-frågan förtjänar. Grundfrågan är om Nato-anslutning bidrar till vår säkerhet eller motsatsen. Frågan torde vara så viktig att den borde kunna disuteras utan att den som vill behålla en 200-årig och framgångsrik alliansfrihet vare sig av Per T Ohlsson eller Sveriges försvarsminister i stort sett ska anklagas för landsförräderi. Smygs då Sverige in i Nato.
Läs hela ledaren

Se själv och bedöm!
Sedan 20 år pågår ett allt intimare samarbete med det Nato och de länder som under tiden bedrivit tre, ur alla synvinklar, oerhört misslyckade krig i Afghanistan, Irak och Libyen. Steg för steg och utan vare sig debatt eller direkt inflytande från svenska folket håller vi på att överge en säkerhetspolitisk ”Grand Strategy” som tjänat oss väl i över 200 år. Detta trots att redan ett allt intimare samarbete med Nato höjer spänningsnivån i vårt närområde, hjälper Putinregimen med den yttre fiende en allt mer trängd auktoritär regim behöver, föser in oss under ett kärnvapenparaply, gör oss till vapenbröder med ett land som bombar sin egen befolkning och minskar ytterligare vår möjlighet att vara en röst i världen som pläderar för fred och avspänning.
   Och ett fullt medlemskap innebär allt detta. Men dessutom, då vi brukar följa våra förpliktelser, skulle ett medlemskap innebära nära en fördubbling av försvarsutgifterna; en ökning med hisnande 40 miljarder per år. Hur kunde vi hamna här?
 

 

1994: Sverige ökar sitt allt närmare samarbete med Nato inom ramen för Partnerskap för fred (PFF).

1997: Samarbetet med Nato innefattar också det Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR). EAPR inrättads som den politiska ramen för PFF-samarbetet och är ett forum för informationsutbyte och säkerhetspolitisk dialog mellan Nato och de 22 partner-länderna.

2013: Natos snabbinsatsstyrka.

2014: Det tar det mera fart. Vid toppmötet i Wales i september etablerades två nya partnerformat. Sverige får ett ”Gold Card” av försvarsalliansen Nato. Det innebär möjlighet till fördjupat samarbete med Nato som endast ges till fem länder. Det är en brokig skara från Australien till Jordanien.”Enhanced Opportunity Programme” Fem partnerländer; Sverige, Finland, Australien, Georgien och Jordanien inbjuds till ett fördjupat samarbete. Syftet är att erbjuda dessa länder individuellt/bilateralt möjligheten till ett utvecklat och fördjupat samarbete med Nato, både avseende militärt samarbete och försvars- och säkerhetspolitisk dialog. ”Interoperabilitetsplattform” Syftet är att, i ljuset av att Natos operationer fasas ut och minskar i omfattning, etablera en ram och struktur för att bevara och vidareutveckla samarbetet med de 24 partnerländer som deltagit i Natos operationer. Fokus ligger på militärt samarbete och interoperabilitet genom redan existerande instrument och program.
   I tillägg har Sverige undertecknat ett samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd (HostNation Support). Avtalet syftar till att säkerställa att värdlandet kan lämna effektivt stöd för militär verksamhet på sitt territorium.
   Under åren 2014-2017 ska Sverige hålla åtta stridsberedda Gripenplan med piloter och markpersonal redo för Nato. De svenska stridsflygplanen blir ett ansenligt bidrag till Nato. Från 2015 ett kompani från amfibieregementet, från 2016 en mekaniserad lätt skyttebataljon och från 2017 två korvetter av Visbyklass. De svenska enheterna kommer att ingå i NRF:s andra linje, det vill säga de förstärkningsförband som ska kunna sättas in efter 30 dagar. Just nu så ingår det 20 stridsflygplan av typerna F 16, Rafale och Mirage med denna uppgift. Ett svenskt bidrag på åtta Gripenplan blir därmed mer än en tredjedel av dessa flygstridskrafter.

2015: Från svenska regeringens sida ses dock deltagandet främst som en entrébiljett till att kunna öva förbanden i större skala, därför genomfördes med flera Nato-länder flygövningen Arctic Challenge Exercise som omfattade en tredjedel av Sveriges landyta och Baltops; en övning som leddes av USA samt Nato med bl a en landstigningsövning(!) i Skåne.

2016: Regeringen avser att till riksdagen lägga fram de många lagändringar som värdlandsavtalet kräver. Första – och sista – chansen för Sveriges folkvalda att uttala sig om denna stora förändring som både rör alliansfriheten och kärnvapenfrågan. Att låta svenska folket i en folkomröstning få avgöra frågan verkar ligga helt utanför det tänkbara. Vad stort sker, sker tyst. Tyvärr.
Stig Henriksson, Riksdagsledamot (V)

PS Detta har förstås även gått till Sydsvenskan/SH