Fem år i folkskola och åtta i
läroverket, fem till sex timmar om dagen på träbänkar, läxor på
fritiden, franska, engelska, tyska (italienska), grekiska, latin, jämte
geometri, fysik och de övriga skolämnena.
Våra lärare satt uppe i katedern och vi nere i klassen. Ännu efter flera år kände de bara ett fåtal av oss vid förnamn. Jag minns den unkna instängda lukten som häftade vid läroverket. Två gånger i veckan fördes vi till gymnastiksalen för att med väl stängda fönster meningslöst stampa omkring på plankgolvet.
Efteråt kände jag befrielse vid tanken på att jag inte längre behövde besöka min ungdoms fängelse. Jag kände ingen tacksamhet mot denna läroanstalt och varje ord i den riktningen skulle vara en lögn.
Ovanstående kunde ha varit min beskrivning av Växjö högre allmänna läroverk på 1940-talet, men det är Stefan Zweig som berättar om sin skoltid i motsvarande anstalt i Wien på 1890-talet. Orden är hämtade ur hans memoar Världen av igår, kapitlet Skolan i förra århundradet, varmed han menar 1800-talet.
De svenska läroverken var till form och innehåll kopierade på tyska och österrikiska förebilder, som redan på Zweigs tid var mer än hundra år gamla och alltså hade sina rötter i det sena 1700-talets samhälle.
Jag läste Världen av igår för ett par år sedan av intresse för dess skildring av nazismens framväxt och Förintelsens rötter i tysk och österrikisk kultur. Zweig, liksom Freud och andra judar som hade möjlighet, flydde från Wien. Han begick självmord i Brasilien 1942, när Nazityskland stod på krönet av sin makt. Hans rasande berättelse om sin skolgång kom mig att häpna över att ingenting förändrats 50 år senare, i Växjö högre allmänna läroverk.
Under mina år i huset på Sigurdsgatan åt jag lunch nere i centrala Växjö. Där fanns flera billiga matställen för gymnasister och bultar (seminarister) som hyrde möblerade rum. Det innebar att jag stannade i stan hela dagen och ibland till långt fram på kvällen innan jag gick hem. I rummet kunde jag koka te och äta torkat vetebröd på kvällarna. Och ta mig ett bloss om jag hade kvar en cigarett.
Det viktigaste var att matstället prenumererade på DN, som inledde en storhetstid på 1950-talet. Storhetstiden upphörde någon gång 1990-talet. Jag lyckades snart övertala far att byta till DN från Svenska Dagbladet hemma i Älghult också.
Han läste Herbert Tingsten, Ingmar Hedenius och Olof Lagercrantz, köpte Ernst Wigfors memoarer, följde de stora debatterna om det kalla kriget, den svenska atombomben, terrorbalansen, tro och vetande, Sven Östes rapportering om den amerikanska medborgarrättskampen och kultursidornas presentationer av Harry Martinsson, Lars Ahlin och Sara Lidman.
Våra lärare satt uppe i katedern och vi nere i klassen. Ännu efter flera år kände de bara ett fåtal av oss vid förnamn. Jag minns den unkna instängda lukten som häftade vid läroverket. Två gånger i veckan fördes vi till gymnastiksalen för att med väl stängda fönster meningslöst stampa omkring på plankgolvet.
Efteråt kände jag befrielse vid tanken på att jag inte längre behövde besöka min ungdoms fängelse. Jag kände ingen tacksamhet mot denna läroanstalt och varje ord i den riktningen skulle vara en lögn.
Ovanstående kunde ha varit min beskrivning av Växjö högre allmänna läroverk på 1940-talet, men det är Stefan Zweig som berättar om sin skoltid i motsvarande anstalt i Wien på 1890-talet. Orden är hämtade ur hans memoar Världen av igår, kapitlet Skolan i förra århundradet, varmed han menar 1800-talet.
De svenska läroverken var till form och innehåll kopierade på tyska och österrikiska förebilder, som redan på Zweigs tid var mer än hundra år gamla och alltså hade sina rötter i det sena 1700-talets samhälle.
Jag läste Världen av igår för ett par år sedan av intresse för dess skildring av nazismens framväxt och Förintelsens rötter i tysk och österrikisk kultur. Zweig, liksom Freud och andra judar som hade möjlighet, flydde från Wien. Han begick självmord i Brasilien 1942, när Nazityskland stod på krönet av sin makt. Hans rasande berättelse om sin skolgång kom mig att häpna över att ingenting förändrats 50 år senare, i Växjö högre allmänna läroverk.
Under mina år i huset på Sigurdsgatan åt jag lunch nere i centrala Växjö. Där fanns flera billiga matställen för gymnasister och bultar (seminarister) som hyrde möblerade rum. Det innebar att jag stannade i stan hela dagen och ibland till långt fram på kvällen innan jag gick hem. I rummet kunde jag koka te och äta torkat vetebröd på kvällarna. Och ta mig ett bloss om jag hade kvar en cigarett.
Det viktigaste var att matstället prenumererade på DN, som inledde en storhetstid på 1950-talet. Storhetstiden upphörde någon gång 1990-talet. Jag lyckades snart övertala far att byta till DN från Svenska Dagbladet hemma i Älghult också.
Han läste Herbert Tingsten, Ingmar Hedenius och Olof Lagercrantz, köpte Ernst Wigfors memoarer, följde de stora debatterna om det kalla kriget, den svenska atombomben, terrorbalansen, tro och vetande, Sven Östes rapportering om den amerikanska medborgarrättskampen och kultursidornas presentationer av Harry Martinsson, Lars Ahlin och Sara Lidman.
Jag hade alltid varit en ivrig tidningsläsare, det blev många under
andra världskriget, men tidningar saknades för det mesta på mina
inackorderingsställen. Nu kunde jag ägna mina skolk- eller håltimmar åt
att följa utvecklingen i Sverige och världen. Jag hade nämligen märkt
att man sällan blev noterad som frånvarande om man kom till läroverket
på morgonen och avvek först efter en eller två lektioner.
För första gången insåg jag hur instängt läroverket var, som en sorts fängelse eller kloster, helt slutet för omvärlden.
Där fanns historieläraren vars undervisning bestod av anekdoter om svenska kungar och som kallade det engelska parlamentet Håsis ov Palíament.
Ämnet kallades historia med samhällskunskap men någon samhällskunskap ägnade vi oss aldrig åt. Han greps av panik när han fick veta att vi skulle upp i samhällskunskap i studentexamen. Vi fick snabbt köpa en obeskrivligt tråkig bok som hette Från departement och ämbetsverk.
Där var Rikefisen som undervisade i fysik och Fattigfisen som undervisade i kemi och lektor Rosén som undervisade om gnosticismen (uttalat på skånska).
Ljugar-Otto gillade vi. Han var biologilärare och fick oss faktiskt att pressa växter. Han brukade berätta om sina resor i Afrika, därav öknamnet. Ett exempel:
Expeditionen slog läger i Kongos regnskog. En svart mamba kom slingrande mellan kokkärlen, men en rådig kock upptäckte den just som den skulle hugga, svepte till med kökskniven och mellan grytorna låg en ormkropp utan huvud och slingrade sig kring sig själv. I samma ögonblick hördes ett skri av fasa. En av de svarta bärarna sjönk till marken. I hans kind hade mambans huvud huggit sig fast.
Egendomligt nog verkade lärarna i de antika språken mest samtida. Vi undervisades i latin av en medelålders, vacker, något låghalt kvinnlig lektor. Hon lyckades väcka mitt intresse för Catullus.
Jag läste förstås också grekiska. Från början var vi nio. Sista terminen fanns tre kvar. Lektionerna var roliga. Lektor Valmin förklarade att han upptäckt mönstren i vår frånvaro och planerade undervisningen enligt det.
Vi kom upp i grekiska också i studenten. Några dagar före examen samlade han oss och gick igenom de texter vi skulle förhöras i. De var hämtade ur Johannesevangeliet. Vi skulle översätta dem muntligt inför censorn. Trots förberedelserna misslyckades en av oss. Han hade lärt in texterna utantill men kände inte igen den grekiska text han skulle översätta utan började rabbla en annan.
För första gången insåg jag hur instängt läroverket var, som en sorts fängelse eller kloster, helt slutet för omvärlden.
Där fanns historieläraren vars undervisning bestod av anekdoter om svenska kungar och som kallade det engelska parlamentet Håsis ov Palíament.
Ämnet kallades historia med samhällskunskap men någon samhällskunskap ägnade vi oss aldrig åt. Han greps av panik när han fick veta att vi skulle upp i samhällskunskap i studentexamen. Vi fick snabbt köpa en obeskrivligt tråkig bok som hette Från departement och ämbetsverk.
Där var Rikefisen som undervisade i fysik och Fattigfisen som undervisade i kemi och lektor Rosén som undervisade om gnosticismen (uttalat på skånska).
Ljugar-Otto gillade vi. Han var biologilärare och fick oss faktiskt att pressa växter. Han brukade berätta om sina resor i Afrika, därav öknamnet. Ett exempel:
Expeditionen slog läger i Kongos regnskog. En svart mamba kom slingrande mellan kokkärlen, men en rådig kock upptäckte den just som den skulle hugga, svepte till med kökskniven och mellan grytorna låg en ormkropp utan huvud och slingrade sig kring sig själv. I samma ögonblick hördes ett skri av fasa. En av de svarta bärarna sjönk till marken. I hans kind hade mambans huvud huggit sig fast.
Egendomligt nog verkade lärarna i de antika språken mest samtida. Vi undervisades i latin av en medelålders, vacker, något låghalt kvinnlig lektor. Hon lyckades väcka mitt intresse för Catullus.
Jag läste förstås också grekiska. Från början var vi nio. Sista terminen fanns tre kvar. Lektionerna var roliga. Lektor Valmin förklarade att han upptäckt mönstren i vår frånvaro och planerade undervisningen enligt det.
Vi kom upp i grekiska också i studenten. Några dagar före examen samlade han oss och gick igenom de texter vi skulle förhöras i. De var hämtade ur Johannesevangeliet. Vi skulle översätta dem muntligt inför censorn. Trots förberedelserna misslyckades en av oss. Han hade lärt in texterna utantill men kände inte igen den grekiska text han skulle översätta utan började rabbla en annan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar