Sommaren 1970 var Martins klasskamrat Arne med oss i Bolet. Vi läste högt Lisa Tetzners roman Sotarpojken om en fattig pojke från Schweiz som tvingas försörja sig som sotarpojke i Italien.
En av hans kamrater får tuberkulos och dör. När Arne blir sjuk tror
han att samma sak kan drabba honom. Han ligger och gnolar utan ord.
”Det känns bättre när jag sjunger”, säger han. Efter ett par dagar blir
han frisk.
En het augustisöndag tog Karin och jag bussen till Malmö för att ta reda på var Lärarhögskolan låg. Vi steg av i Södervärn. Den breda Ystadvägen kantades av industriområden. Äntligen nådde vi korsningen vid Munkhättegatan.
Där låg Heleneholmsskolan som en del av en gul tegellänga som tillsammans med Lärarhögskolan och Munkhätteskolan sträckte sig ända till Stadiongatan. Framför ingången fanns en stålinstallation i form av en glob från vilken något som liknade en rymdraket frigjorde sig. ”Spjutet mot framtiden” kallades konstverket, ett citat ur ett Palme-tal. Här skulle min lärarutbildning börja nästa måndag. Att jag senare skulle undervisa mer än 25 år på Heleneholmsskolan visste jag inte då.
Lärarkandidaterna var fler än skolan rymde. De blivande SO-lärarna huserade i en nedlagd strumpfabrik vid Ystadvägen, Ugglan kallad eftersom fasaden var dekorerad med en gipsuggla. Jag ingick i ett gäng från Lund. Mona hade en bil som vi samåkte i. Hon var liksom jag något äldre än de andra, gift, hade varit hemma med barn några år och var nu inriktad på en karriär som gymnasielärare. Hon var kvicktänkt och spänstig (kunde slå frivolter). På Ugglan fanns förutom undervisningslokalerna ett trevligt ställe där vi fikade och pratade.
Vi möttes av entusiastiska, samstämda lärarutbildare. Den nya läroplanen för grundskolan analyserades och tillämpades. Vi diskuterade pedagogik och betygssättning enligt den femgradiga skalan och tränades i att bygga upp lektioner (introduktion med musik och bild, 6 minuter, enskilt elevarbete med lärartillsyn, 12 minuter, klassamtal med frågor och svar, 20 minuter, sammanfattning plus perspektiv framåt, 7 minuter, totalt 45 minuter, sedan rast).
Vi utsattes för absurditeter som demonstrations-lektioner i en spegelsal, som var byggd för att vi skulle kunna iaktta eleverna utan att de såg oss. De var förstås medvetna om det och utnyttjade situationen. Talpedagoger övade oss i artikulation.
Så skickades vi ut till skolorna i Malmö. Själv hamnade jag på Johannes-skolan vid Johannes-kyrkan. Min metodiklektor var Ella Svensson. Hon var kunnig, full av omsorg om eleverna, socialdemokrat med årtiondens erfarenhet av att modernisera och demokratisera skolan. Hon följde mig också när jag vårterminen 1971 gjorde provtjänstgöring i samhällskunskap och historia på Malmö Latin. Jag undervisade på samma sätt som jag länge gjort i folkhögskolan. Ella Svensson hade jag sedan kontakt med flera år, även efter hennes pensionering.
En het augustisöndag tog Karin och jag bussen till Malmö för att ta reda på var Lärarhögskolan låg. Vi steg av i Södervärn. Den breda Ystadvägen kantades av industriområden. Äntligen nådde vi korsningen vid Munkhättegatan.
Där låg Heleneholmsskolan som en del av en gul tegellänga som tillsammans med Lärarhögskolan och Munkhätteskolan sträckte sig ända till Stadiongatan. Framför ingången fanns en stålinstallation i form av en glob från vilken något som liknade en rymdraket frigjorde sig. ”Spjutet mot framtiden” kallades konstverket, ett citat ur ett Palme-tal. Här skulle min lärarutbildning börja nästa måndag. Att jag senare skulle undervisa mer än 25 år på Heleneholmsskolan visste jag inte då.
Lärarkandidaterna var fler än skolan rymde. De blivande SO-lärarna huserade i en nedlagd strumpfabrik vid Ystadvägen, Ugglan kallad eftersom fasaden var dekorerad med en gipsuggla. Jag ingick i ett gäng från Lund. Mona hade en bil som vi samåkte i. Hon var liksom jag något äldre än de andra, gift, hade varit hemma med barn några år och var nu inriktad på en karriär som gymnasielärare. Hon var kvicktänkt och spänstig (kunde slå frivolter). På Ugglan fanns förutom undervisningslokalerna ett trevligt ställe där vi fikade och pratade.
Vi möttes av entusiastiska, samstämda lärarutbildare. Den nya läroplanen för grundskolan analyserades och tillämpades. Vi diskuterade pedagogik och betygssättning enligt den femgradiga skalan och tränades i att bygga upp lektioner (introduktion med musik och bild, 6 minuter, enskilt elevarbete med lärartillsyn, 12 minuter, klassamtal med frågor och svar, 20 minuter, sammanfattning plus perspektiv framåt, 7 minuter, totalt 45 minuter, sedan rast).
Vi utsattes för absurditeter som demonstrations-lektioner i en spegelsal, som var byggd för att vi skulle kunna iaktta eleverna utan att de såg oss. De var förstås medvetna om det och utnyttjade situationen. Talpedagoger övade oss i artikulation.
Så skickades vi ut till skolorna i Malmö. Själv hamnade jag på Johannes-skolan vid Johannes-kyrkan. Min metodiklektor var Ella Svensson. Hon var kunnig, full av omsorg om eleverna, socialdemokrat med årtiondens erfarenhet av att modernisera och demokratisera skolan. Hon följde mig också när jag vårterminen 1971 gjorde provtjänstgöring i samhällskunskap och historia på Malmö Latin. Jag undervisade på samma sätt som jag länge gjort i folkhögskolan. Ella Svensson hade jag sedan kontakt med flera år, även efter hennes pensionering.
1970 års Lärarhögskola var en kreativ arbetsplats med
entusiastiska, ofta unga, pedagoger som gemensamt ville skapa ett
nytt, demokratiskt skolsystem. Mitt år där var berikande och roligt,
fullt av arbete men ändå avspänt.
Det innebar att jag hade gott om tid och kraft att ägna åt FNL-gruppen i Lund och åt att studera Vietnamkriget, som utom den uppmärksamhet det ägnades i press och tv också gett upphov till en omfattande litteratur. Jag prenumererade på DN där nyhetsbevakningen sköttes av Sven Öste och den viktigaste svenska debatten fördes. Det glöms ofta att FNL-rörelsens kanske viktigaste inspirationskälla var den amerikanska antikrigsrörelsen. Ett par av mina närmaste medarbetare var desertörer.
Arbetet och Sydsvenskan betraktade jag som provinsiella. Sydsvenskan stödde dessutom USA:s krig. Men Lundasidorna var viktiga. Där trycktes notiser om stadsdelsgruppernas alla möten, varje vecka. Det fanns en blankett där man bara behövde införa tid och plats. I Sydsvenskan publicerade jag en serie insändare som gjorde mig känd i FNL-kretsar och på lärarhögskolan.
Lilla teatern blomstrade efter vårens succé med Flotten. Gruppen fortsatte på hösten med Fredag, en pjäs av Agneta Pleijel och Ronny Ambjörnson om kolonialism och rasism med musik av den finske tonsättaren Kaj Chydenius, som ”befruktade den radikala politiska teatern och kabarén i Finland” (Nationalencyklopedin). Och som nu alltså befruktade Lund och Skåne. De turnerade med Fredag, bland annat till Växjö och till Kronobergs folkhögskola. Karin kommenterade handlingen i rollen som Papegoja.
Våren 1971 satte de upp Joakim von Anka av Gunnar Ohrlander, på 70-talet känd som kåsören Doktor Gormander i Aftonbladet. Han var medförfattare till pjäsen N.J.A. Karin krävde av feministiska skäl titelrollen efter sin insats som Papegoja i Fredag. Sara var med på alla repetitioner och föreställningar. Hon tyckte om belysningsteknikern. Joakim von Anka spelades i högstadieskolorna i Lund, Pjäsen uppskattades inte av alla rektorer.
Inför hösten 1971 sökte Karin in på Lunds universitets nystartade kurs Yrk-drama. Som student fick hon rätt att placera Sara på studenternas daghem vid Biskopsgatan. Jag brukade hämta Sara och Cecilia därifrån. Det var långt att gå, och det hände att de satte sig på trottoaren och vägrade fortsätta. Jag brukade berätta sagor för att få dem att glömma att de var trötta.
Själv var jag vid terminsstarten 1971 utan anställning. De första veckorna hoppade jag runt på en- eller två-dagars vikariat i Malmös högstadieskolor och gymnasier. Ibland varslades jag samma morgon och kom hals över huvud till en väntande klass.
Det innebar att jag hade gott om tid och kraft att ägna åt FNL-gruppen i Lund och åt att studera Vietnamkriget, som utom den uppmärksamhet det ägnades i press och tv också gett upphov till en omfattande litteratur. Jag prenumererade på DN där nyhetsbevakningen sköttes av Sven Öste och den viktigaste svenska debatten fördes. Det glöms ofta att FNL-rörelsens kanske viktigaste inspirationskälla var den amerikanska antikrigsrörelsen. Ett par av mina närmaste medarbetare var desertörer.
Arbetet och Sydsvenskan betraktade jag som provinsiella. Sydsvenskan stödde dessutom USA:s krig. Men Lundasidorna var viktiga. Där trycktes notiser om stadsdelsgruppernas alla möten, varje vecka. Det fanns en blankett där man bara behövde införa tid och plats. I Sydsvenskan publicerade jag en serie insändare som gjorde mig känd i FNL-kretsar och på lärarhögskolan.
Lilla teatern blomstrade efter vårens succé med Flotten. Gruppen fortsatte på hösten med Fredag, en pjäs av Agneta Pleijel och Ronny Ambjörnson om kolonialism och rasism med musik av den finske tonsättaren Kaj Chydenius, som ”befruktade den radikala politiska teatern och kabarén i Finland” (Nationalencyklopedin). Och som nu alltså befruktade Lund och Skåne. De turnerade med Fredag, bland annat till Växjö och till Kronobergs folkhögskola. Karin kommenterade handlingen i rollen som Papegoja.
Våren 1971 satte de upp Joakim von Anka av Gunnar Ohrlander, på 70-talet känd som kåsören Doktor Gormander i Aftonbladet. Han var medförfattare till pjäsen N.J.A. Karin krävde av feministiska skäl titelrollen efter sin insats som Papegoja i Fredag. Sara var med på alla repetitioner och föreställningar. Hon tyckte om belysningsteknikern. Joakim von Anka spelades i högstadieskolorna i Lund, Pjäsen uppskattades inte av alla rektorer.
Inför hösten 1971 sökte Karin in på Lunds universitets nystartade kurs Yrk-drama. Som student fick hon rätt att placera Sara på studenternas daghem vid Biskopsgatan. Jag brukade hämta Sara och Cecilia därifrån. Det var långt att gå, och det hände att de satte sig på trottoaren och vägrade fortsätta. Jag brukade berätta sagor för att få dem att glömma att de var trötta.
Själv var jag vid terminsstarten 1971 utan anställning. De första veckorna hoppade jag runt på en- eller två-dagars vikariat i Malmös högstadieskolor och gymnasier. Ibland varslades jag samma morgon och kom hals över huvud till en väntande klass.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar