En modell för framtiden
Klostergården firar sitt 50-årsjubileum i omgångar. I söndags var det bostadsrättsföreningen Vårregnets tur. Susanne Wollinger har sammanställt en intressant historik under titeln ”Som att flytta från koja till slott”.
Mittuppslagets foto visar Vårvädersvägen 4 en vårdag 1966. En kal gårdsplan. I förgrunden en kanske sexårig flicka och en trehjuling Ett par påpälsade föräldrar på en bänk vid en klätterställning med fyra, fem barn. Vid gungorna längre bort ännu en grupp barn med föräldrar. Människorna ser små ut. Skuggorna är långa. Det är vinter. Solen står lågt fast det är mitt på dagen. Gräset växer bara fläckvis. Några avlövade buskrader är den enda vegetationen. Ett höghus i öster och ett låghus i söder inramar gårdsplanen.
En kärv bild jämfört med den lummiga grönskan i augusti 2016 med frodiga gröna gräsmattor, körsbärsträd, blodbok, rönn, hägg, syren och prunkande rabatter runt en stor färggrann lekplats full med ungar.
Vårvädersvägen 4 blir bättre och bättre allteftersom åren går. Detsamma gäller hela Klostergården. Det beror på byggnadernas kvalitet och ett gott underhåll men också på den geniala helhetsvision som låg till grund när Klostergården planerades omkring 1960.
Uppgiften var att bygga bostäder för cirka 6000 personer söder om Lund på den rombformade yta som nu inramas av Nordanväg, Östanväg, Sunnanväg och Västanväg. De tre arkitekterna Carl Grandinson, Birger Gustavsson och Carl Strehlenert utformade den plan som kom att förverkligas.
Det skulle byggas tio stora, kvadratiska gårdar med cirka 500 invånare i varje. Gårdarna skulle placeras i två stora, koncentriska bågar med fem gårdar i varje. I norr och väster skulle det bli åttavåningars höghus och i söder och väster låghus. På det sättet skulle gårdarna få maximalt med solljus och skyddas från blåsten från norr och öster. Lägenheterna skulle gå tvärs igenom huskropparna så att alla fick tillgång till solljus.
På varje gård främjades social gemenskap genom närheten mellan de boende, tillgången till mark med lekplats, rekreationsmöjligheter och konstnärlig utsmyckning. De tio gårdarna kunde tävla beträffande gårdarnas utformning.
En tredjedel av ytan, den mellan bostäderna och centrum, skulle vara fri från bebyggelse. Där planerades en böljande park med höga träd, alléer och en fontän. Det var stötande för många. Där fanns ju plats för flera hus! Men genom att bygga högt sparar man gemensam mark. Och det blev en park som under de kommande 50 åren bara blev vackrare och vackrare. I parken byggs nu en fritidsanläggning ur feministiskt perspektiv. Den ska färdigställas i september. Vi rapporterar då.
Klostergården firar sitt 50-årsjubileum i omgångar. I söndags var det bostadsrättsföreningen Vårregnets tur. Susanne Wollinger har sammanställt en intressant historik under titeln ”Som att flytta från koja till slott”.
Mittuppslagets foto visar Vårvädersvägen 4 en vårdag 1966. En kal gårdsplan. I förgrunden en kanske sexårig flicka och en trehjuling Ett par påpälsade föräldrar på en bänk vid en klätterställning med fyra, fem barn. Vid gungorna längre bort ännu en grupp barn med föräldrar. Människorna ser små ut. Skuggorna är långa. Det är vinter. Solen står lågt fast det är mitt på dagen. Gräset växer bara fläckvis. Några avlövade buskrader är den enda vegetationen. Ett höghus i öster och ett låghus i söder inramar gårdsplanen.
En kärv bild jämfört med den lummiga grönskan i augusti 2016 med frodiga gröna gräsmattor, körsbärsträd, blodbok, rönn, hägg, syren och prunkande rabatter runt en stor färggrann lekplats full med ungar.
Vårvädersvägen 4 blir bättre och bättre allteftersom åren går. Detsamma gäller hela Klostergården. Det beror på byggnadernas kvalitet och ett gott underhåll men också på den geniala helhetsvision som låg till grund när Klostergården planerades omkring 1960.
Uppgiften var att bygga bostäder för cirka 6000 personer söder om Lund på den rombformade yta som nu inramas av Nordanväg, Östanväg, Sunnanväg och Västanväg. De tre arkitekterna Carl Grandinson, Birger Gustavsson och Carl Strehlenert utformade den plan som kom att förverkligas.
Det skulle byggas tio stora, kvadratiska gårdar med cirka 500 invånare i varje. Gårdarna skulle placeras i två stora, koncentriska bågar med fem gårdar i varje. I norr och väster skulle det bli åttavåningars höghus och i söder och väster låghus. På det sättet skulle gårdarna få maximalt med solljus och skyddas från blåsten från norr och öster. Lägenheterna skulle gå tvärs igenom huskropparna så att alla fick tillgång till solljus.
På varje gård främjades social gemenskap genom närheten mellan de boende, tillgången till mark med lekplats, rekreationsmöjligheter och konstnärlig utsmyckning. De tio gårdarna kunde tävla beträffande gårdarnas utformning.
En tredjedel av ytan, den mellan bostäderna och centrum, skulle vara fri från bebyggelse. Där planerades en böljande park med höga träd, alléer och en fontän. Det var stötande för många. Där fanns ju plats för flera hus! Men genom att bygga högt sparar man gemensam mark. Och det blev en park som under de kommande 50 åren bara blev vackrare och vackrare. I parken byggs nu en fritidsanläggning ur feministiskt perspektiv. Den ska färdigställas i september. Vi rapporterar då.
Bortom parken skapades ett gemensamt centrum, också det i enhetlig stil, byggt i mörkrött tegel. Där fanns Solidar och Ica, bank, post, frisör och polis. Där fanns också Klostergårdens kyrka, församlingshem, bibliotek, ungdomsgård och skola: de femtusen klostergårdsbornas gemensamma institutioner. De 500 skolbarnen behöver aldrig riskera livet i trafiken, de har bara fem minuters väg genom parken, ingen behöver skjutsas. Föräldrarna kan nå deras lärare varje dag.
Så är Klostergården förverkligandet av en sammanhållen enhetsvision. Modellen hade prövats förr. I mitten av 1950, talet skapades Vällingby som en så kallad ABC-stad med Arbete, Bostäder och Centrum. Olof Palme bodde där. Men i Vällingby hade man byggt in klassamhället genom att skapa villaområden i utkanten. Det misstaget gjorde inte Klostergårdens tre arkitekter.
Femtio år senare vet vi att Klostergården är en modell som fungerar. Runt omkring bygger man nytt, i Arena-området efter amerikansk modell och i Källby vid Höje å efter gammaldags brittisk, i båda fallen utan centrum, skola, bibliotek och kyrka, B-städer där man bor, men som man lämnar för att handla, utbildas och arbeta. De närmaste åren fortsätter urbaniseringen av närlandskapet med klostergårdsstationen och den nybyggnad som den medför.
Klostergården med sina tio gårdar och den vackra parken som en grön lunga består som ett monument över 1960-talskulturen i dess mest fulländade form. Om 100 och 200 år kommer Klostergården att vara en sevärdhet i klass med domkyrkan, lundagårdshuset och Klosterkyrkan.
Men det borde inte endast vara ett monument över en gången tids kultur. Det är en modell för bostads- och samhällsbyggande i en tid och en region där folkmängden växer medan den knappa tillgången till mark föröds med arealkrävande villamattor. Se Uppåkra och Hjärup!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar