Ett läraruppror? av Gunnar Stensson

Skolledarna på Malmö Latinskola protesterar mot tvånget att ”splittra lärarkåren i duktiga och mindre duktiga lärare” (SDS 14/8).
   De protesterar mot att lärarkollegiet som är en församling av likar förvandlas till en hierarki av inbördes konkurrerande individer. 
   För ett år sedan protesterade lärarna på Polhemsskolan i Lund.
   Hur utväljs förstelärare? Vem ska ha makten att göra det? Vilka kriterier ska gälla?
   Skolledningen i Malmö Latin vill inte ha den sortens makt.
   Andra skolledningar kanske vill ha den och styra över ett inställsamt lismande och inbördes hätskt konkurrerande lärarkollektiv, där var och en enögt satsar på sig själv.

Lärarnas integritet undergrävs. På friskolorna har det redan skett. Där måste lärarna sedan åratal underkasta sig skolledningens och föräldrarnas vinstintresse vid betygssättning.
   De senaste decenniernas nyliberalism har upphöjt girighet och profit till överordnade värden.  
   Utvecklingen har skapat korruption på alla nivåer.
   Att fuska ses som ett tecken på ambition.
   Satsa på dig själv!
   Perspektivet blir mikroskopiskt.
   Även lärare kan smittas av de nyliberala hyllningarna till egoismen. Häromdagen framträdde en belåten lärare i Sydnytt och berättade hur hon höjt sin lön genom att systematiskt byta skola på den marknad som lärarbristen gett upphov till.
   Det innebär att hon profiterat på eleverna. Hon satsar på sig själv.

Undervisning bygger på kontinuerlig kontakt, vänskap och förtroende mellan elever och lärare. Förr satsade alla skolledningar värda namnet på att bevara den relationen. Lärarna följde sina elever genom alla år i grundskolan och så mycket som möjligt i gymnasieskolan.
   Nu flyr lärare Lunds skolor på jakt efter högre lön. Men de som flyr är inte de goda lärarna, de som sätter eleverna främst, utan de som satsar på sig själva, masturbatörerna.
   Samtidigt tvingas skolledningarna i Lund försöka muta lärare från andra skolor att flytta hit.
   Vad betyder en elev jämfört med ett par extra tusenlappar i månaden ur ett nyliberalt perspektiv?
   För lundaborna innebär det en sämre och dyrare skola och det gäller naturligtvis människorna i hela landet.

Regeringens skolpolitik gör ingenting åt de grundläggande strukturproblemen: det fria skolvalet, skolpengen, segregationen, de vinstdrivande skolkoncernerna. Statsminister Stefan Löfven och skolminister Gustav Fridolin tycks förblindade av samma nyliberala villfarelser som Jan Björklund och allianspartierna.
   Hoppet står till lärarna och skolledningarna själva. Det breda missnöjet med politiken ”att splittra lärarkåren i duktiga och mindre duktiga lärare” kan kanske bli en tändande gnista. Kravet på en jämlikhet mellan lärare och skolor kan leda till förstatligande och på sikt befrielse från det korrupta vinsttänkande som nu fräter sönder samhället.