Jag ska bli klassföreståndare. När
slutet på vårterminen närmar sig bjuds jag in till en klass i årskurs
sex på Munkhätteskolan. Deras klassföreståndare presenterar mig. Jag
berättar lite om högstadiet de ska komma till och om mig själv.
Sedan berättar klassföreståndaren om eleverna. Han är duktig men utåtagerande. Han är blyg och behöver stöd. Hon är trygg och pålitlig. Han förstår inte svenska så bra. Klassen är trevlig men blir lätt lite bråkig. Andan är god, men ibland förekommer tendenser till mobbning. Då får man se upp. Jag gör ett par anteckningar.
När höstterminen börjar ses vi igen. Jag ansvarar sedan för samma klass genom högstadiets tre läsår. Jag har många veckotimmar i samhällskunskap och historia.
När klassen är klar med högstadiet berättar jag att jag till hösten ska bli föreståndare i en gymnasieklass på samhällsvetenskaplig linje. Många elever följer mig dit, kanske 15 stycken. Även de flesta som gör andra fortsätter jag att undervisa. Några få, kanske tre, fyra elever, slutar skolan efter nian. När klassen når studenten är vi vänner sedan sex år. Jag lärde känna dem i tolv-trettonårs-åldern. Nu är de arton, nitton. Jag börjar om med en ny sjua.
Det är en genomförd metod på Heleneholmsskolan och Munkhätteskolan. Den har många fördelar. Den skapar tillit och trygghet.
Men 1985 kommer dråpslaget: i fortsättningen måste lärare anställas antingen på högstadiet eller på gymnasiet. Heleneholmsskolan blir enbart gymnasium. De lärare som i huvudsak varit anställda på högstadiet tvingas lämna skolan. Själv får jag stanna. Sorg och bitterhet bland mina kollegor. Elevernas trygga gång från sjuan till studenten stympas Jag protesterar i en understreckare i Sydsvenskan. Men fattade beslut, på regeringsnivå och kommunal nivå, kan inte rubbas. Däremot lyckas rektor de närmaste åren återanställa flera av de lärare som tvingats lämna skolan.
Att undervisa på gymnasiet är lättare än att ha hand om grundskoleelever. Jag blir föreståndare i fina klasser i det gymnasiets estetiska program, musikklasser och teaterklasser. Men förlusten av högstadiet är obotlig.
Vårterminen 1974 ville FNL-gruppen i Lund genomföra en enhetsdemonstration 1 maj tillsammans med FIB-Kulturfront, VPK och KFML (som nog börjat kalla sig SKP just då). Från februari till slutet av april hade vi möten i bibliotekets studierum. VPK företräddes av Gunnar Sandin som jag för första gången lärde känna. Stämningen var tidvis hård. Debatten spretade, men det var en maktkamp. Gunnar Sandin var i minoritet. Han blev andfådd och jag minns att jag oroade mig för hans hälsa. På det sista mötet kom VPK:s ordförande Lars Bengtsson och meddelade att VPK skulle genomföra en egen partidemonstration. Jag uppfattade det som en seger för SKP:arna som fick med sig både FNL-gruppen och FIB, som hade en högkonjunktur efter IB-affären. Det var med blandade känslor jag talade på demonstrationen.
Sedan berättar klassföreståndaren om eleverna. Han är duktig men utåtagerande. Han är blyg och behöver stöd. Hon är trygg och pålitlig. Han förstår inte svenska så bra. Klassen är trevlig men blir lätt lite bråkig. Andan är god, men ibland förekommer tendenser till mobbning. Då får man se upp. Jag gör ett par anteckningar.
När höstterminen börjar ses vi igen. Jag ansvarar sedan för samma klass genom högstadiets tre läsår. Jag har många veckotimmar i samhällskunskap och historia.
När klassen är klar med högstadiet berättar jag att jag till hösten ska bli föreståndare i en gymnasieklass på samhällsvetenskaplig linje. Många elever följer mig dit, kanske 15 stycken. Även de flesta som gör andra fortsätter jag att undervisa. Några få, kanske tre, fyra elever, slutar skolan efter nian. När klassen når studenten är vi vänner sedan sex år. Jag lärde känna dem i tolv-trettonårs-åldern. Nu är de arton, nitton. Jag börjar om med en ny sjua.
Det är en genomförd metod på Heleneholmsskolan och Munkhätteskolan. Den har många fördelar. Den skapar tillit och trygghet.
Men 1985 kommer dråpslaget: i fortsättningen måste lärare anställas antingen på högstadiet eller på gymnasiet. Heleneholmsskolan blir enbart gymnasium. De lärare som i huvudsak varit anställda på högstadiet tvingas lämna skolan. Själv får jag stanna. Sorg och bitterhet bland mina kollegor. Elevernas trygga gång från sjuan till studenten stympas Jag protesterar i en understreckare i Sydsvenskan. Men fattade beslut, på regeringsnivå och kommunal nivå, kan inte rubbas. Däremot lyckas rektor de närmaste åren återanställa flera av de lärare som tvingats lämna skolan.
Att undervisa på gymnasiet är lättare än att ha hand om grundskoleelever. Jag blir föreståndare i fina klasser i det gymnasiets estetiska program, musikklasser och teaterklasser. Men förlusten av högstadiet är obotlig.
Vårterminen 1974 ville FNL-gruppen i Lund genomföra en enhetsdemonstration 1 maj tillsammans med FIB-Kulturfront, VPK och KFML (som nog börjat kalla sig SKP just då). Från februari till slutet av april hade vi möten i bibliotekets studierum. VPK företräddes av Gunnar Sandin som jag för första gången lärde känna. Stämningen var tidvis hård. Debatten spretade, men det var en maktkamp. Gunnar Sandin var i minoritet. Han blev andfådd och jag minns att jag oroade mig för hans hälsa. På det sista mötet kom VPK:s ordförande Lars Bengtsson och meddelade att VPK skulle genomföra en egen partidemonstration. Jag uppfattade det som en seger för SKP:arna som fick med sig både FNL-gruppen och FIB, som hade en högkonjunktur efter IB-affären. Det var med blandade känslor jag talade på demonstrationen.
Striden inom FNL-grupperna skärptes. Motståndet växte mot den
maoistiska linje som ville flytta solidariteten från Vietnam till
Kampuchea.
Majoriteten i Lunds FNL-grupp ville fortsätta att stödja Vietnam. Vi hade uppdraget att samla information från Vietnams nyhetsbyrå. Materialet sändes från ambassaden i form av långa telexrullar som vi redigerade och gav ut i en publikation som kallades ”Telex från Vietnam” och distribuerades till FNL-grupperna. Det var ett tidskrävande arbete.
I augusti fick jag en skarp artikel publicerad i Aftonbladet. Därmed var konflikten inom FNL-grupperna öppen. De båda falangernas frontfigurer var Sara Lidman och Jan Myrdal.
Demonstrationsmönstret hade institutionaliserats i Lund. 20 augusti demonstrerade vi mot satellitregimen i Tjeckoslovakien. 11 september följde demonstrationen mot Pinochet-regimen i Chile. I oktober genomfördes Vietnamveckan med flera offentliga möten och en demonstration. Därtill kom de aktioner som orsakades av aktuella händelser.
Flera nya solidaritetsgrupper verkade. Befrielsekamp pågick på alla kontinenter, i Latinamerika, Afrika, Asien och inte minst i Europa. Vi kämpade mot militärdiktaturen i Grekland. Spaniens Franco-regim föll 1975. I Portugal genomfördes ”Nejlike-revolutionen” som ledde till att Angola, Moçambique och Guinea-Bissau befriades. Afrika-grupperna stödde kampen mot apartheid i Sydafrika, Namibia och Rhodesia. Palestinas befrielse från israelisk ockupation var ett krav från en allt starkare opinion. I Iran växte motståndet mot schahen. Universitetet blev snabbt internationaliserat genom studenter från Latinamerika, Afrika och Asien.
Den vackra våren 1974 såg vi Truffauts film ”Jules et Jim”. Vi adopterade en föräldralös flicka från ett barnhem i Korea samma höst. Karin hade under året haft ett framträdande med Werup-Sjöström-gruppen i den fullsatta domkyrkan.
Majoriteten i Lunds FNL-grupp ville fortsätta att stödja Vietnam. Vi hade uppdraget att samla information från Vietnams nyhetsbyrå. Materialet sändes från ambassaden i form av långa telexrullar som vi redigerade och gav ut i en publikation som kallades ”Telex från Vietnam” och distribuerades till FNL-grupperna. Det var ett tidskrävande arbete.
I augusti fick jag en skarp artikel publicerad i Aftonbladet. Därmed var konflikten inom FNL-grupperna öppen. De båda falangernas frontfigurer var Sara Lidman och Jan Myrdal.
Demonstrationsmönstret hade institutionaliserats i Lund. 20 augusti demonstrerade vi mot satellitregimen i Tjeckoslovakien. 11 september följde demonstrationen mot Pinochet-regimen i Chile. I oktober genomfördes Vietnamveckan med flera offentliga möten och en demonstration. Därtill kom de aktioner som orsakades av aktuella händelser.
Flera nya solidaritetsgrupper verkade. Befrielsekamp pågick på alla kontinenter, i Latinamerika, Afrika, Asien och inte minst i Europa. Vi kämpade mot militärdiktaturen i Grekland. Spaniens Franco-regim föll 1975. I Portugal genomfördes ”Nejlike-revolutionen” som ledde till att Angola, Moçambique och Guinea-Bissau befriades. Afrika-grupperna stödde kampen mot apartheid i Sydafrika, Namibia och Rhodesia. Palestinas befrielse från israelisk ockupation var ett krav från en allt starkare opinion. I Iran växte motståndet mot schahen. Universitetet blev snabbt internationaliserat genom studenter från Latinamerika, Afrika och Asien.
Den vackra våren 1974 såg vi Truffauts film ”Jules et Jim”. Vi adopterade en föräldralös flicka från ett barnhem i Korea samma höst. Karin hade under året haft ett framträdande med Werup-Sjöström-gruppen i den fullsatta domkyrkan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar