Jag träffade en kvinna i min egen
ålder i en studiecirkel häromdagen. Hennes tyska föräldrar hade skickat
henne till Sverige strax efter andra världskriget. Hon hade inte fått
något varaktigt hem utan flyttat mellan små svenska samhällen och gått i
minst tre folkskolor. Några särskilda åtgärder för att hon skulle lära
sig svenska mindes hon inte. Men hon hade lärt sig svenska.
Hur?
I folkskolan satt de svenska nioåringarna och läste högt i Nils Holgersson, berättade hon. Det gjorde mina kamrater i tredje och fjärde klass också, sa jag. Tragglade sig fram, stakade sig, hejdade sig inför ord som de inte förstod eller kunde uttala.
Det var perfekt för den nioåriga flickan, ensam tyska bland de svenska barnen. Hon satt tyst, men kunde följa med i texten. Hon hörde barnen uttala de enkla orden. När de stötte på flerstaviga eller på andra sätt svåra ord fastnade de. Samma ord var svåra för henne. Lärarinnan förklarade för barnen. Den tyska nioåringen förstod också. Hon lärde sig barnens uttal. Hon kunde följa den intressanta berättelsen. Hon vande sig vid svensk syntax och meningskonstruktion. När barnen efter fyra terminer var färdiga med Nils Holgersson behärskade hon det svenska språket.
Jag har alltid kritiserat det där tragglandet när jag diskuterat undervisning. Jag ska kanske tänka om. Det är kanske en god metod. Den gamla damen hade varit ett begåvat barn, visst. Men säkert hade inte bara hon utan också några av de svenska barnen från ofta enkla landsbygdsmiljöer tillägnat sig det svenska språket på samma sätt.
Kan metoden i någon form tillämpas i svenskundervisningen för invandrare idag? Jag tror det. Jag tänker också på koranskolorna, där barn lär sig koranen utantill – och samtidigt klassisk arabiska. Om jag hade gått i koranskola när jag var tio, hade jag då lärt mig arabiska?
Jag läste regelbundet högt i grundskolan i Malmö. Det fungerade bra, men var förstås något helt annat än det unisona läsandet av Nils Holgersson i alla Sveriges folkskolor under flera årtionden.
Den 1 april 1975 befriades Saigon. Folket reste sig som en flodvåg under befrielsearméns sista offensiv. Några dagar tidigare hade de röda khmererna intagit Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Stadsbefolkningen där evakuerades. Sedan inleddes folkmordet.
FNL-grupperna samlades till kongress i maj. Vietnams ambassadör höll ett skarpt kritiskt tal mot rörelsens förändrade inriktning. Det var pinsamt. DFFG:s maoistiska styrelse försökte hålla masken. Ordföranden blev röd i ansiktet.
Sedan fortsatte kongressen. En ny styrelse skulle väljas. Ett 40-tal personer var föreslagna, däribland jag. Före valet genomfördes en enkät om kongressens förtroende för kandidaterna.
Hur?
I folkskolan satt de svenska nioåringarna och läste högt i Nils Holgersson, berättade hon. Det gjorde mina kamrater i tredje och fjärde klass också, sa jag. Tragglade sig fram, stakade sig, hejdade sig inför ord som de inte förstod eller kunde uttala.
Det var perfekt för den nioåriga flickan, ensam tyska bland de svenska barnen. Hon satt tyst, men kunde följa med i texten. Hon hörde barnen uttala de enkla orden. När de stötte på flerstaviga eller på andra sätt svåra ord fastnade de. Samma ord var svåra för henne. Lärarinnan förklarade för barnen. Den tyska nioåringen förstod också. Hon lärde sig barnens uttal. Hon kunde följa den intressanta berättelsen. Hon vande sig vid svensk syntax och meningskonstruktion. När barnen efter fyra terminer var färdiga med Nils Holgersson behärskade hon det svenska språket.
Jag har alltid kritiserat det där tragglandet när jag diskuterat undervisning. Jag ska kanske tänka om. Det är kanske en god metod. Den gamla damen hade varit ett begåvat barn, visst. Men säkert hade inte bara hon utan också några av de svenska barnen från ofta enkla landsbygdsmiljöer tillägnat sig det svenska språket på samma sätt.
Kan metoden i någon form tillämpas i svenskundervisningen för invandrare idag? Jag tror det. Jag tänker också på koranskolorna, där barn lär sig koranen utantill – och samtidigt klassisk arabiska. Om jag hade gått i koranskola när jag var tio, hade jag då lärt mig arabiska?
Jag läste regelbundet högt i grundskolan i Malmö. Det fungerade bra, men var förstås något helt annat än det unisona läsandet av Nils Holgersson i alla Sveriges folkskolor under flera årtionden.
Den 1 april 1975 befriades Saigon. Folket reste sig som en flodvåg under befrielsearméns sista offensiv. Några dagar tidigare hade de röda khmererna intagit Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Stadsbefolkningen där evakuerades. Sedan inleddes folkmordet.
FNL-grupperna samlades till kongress i maj. Vietnams ambassadör höll ett skarpt kritiskt tal mot rörelsens förändrade inriktning. Det var pinsamt. DFFG:s maoistiska styrelse försökte hålla masken. Ordföranden blev röd i ansiktet.
Sedan fortsatte kongressen. En ny styrelse skulle väljas. Ett 40-tal personer var föreslagna, däribland jag. Före valet genomfördes en enkät om kongressens förtroende för kandidaterna.
En kandidat stack ut. Jag. Förtroendet för mig var extremt lågt.
Sedan valdes jag in i den nya styrelsen. Dess uppdrag var att stärka
stödet för Demokratiska Kampuchea och omvandla DFFG till ett Vietnam
och Laos-förbund.
Processen tog ett par år. Jag hann vara med på 5-6 styrelsemöten i Stockholm. Frånsett den djupa politiska motsättningen var flera av styrelsekamraterna trevliga. Det sista möte jag deltog i ägde rum försommaren 1977. Då övernattade vi som inte var stockholmare i Carl-Göran Ekerwalds hem utanför Stockholm. Hans generösa dotter Hedda var en av styrelseledamöterna. Hon ingick sedan i den grupp som följde Jan Myrdal på hans beryktade resa till Demokratiska Kampuchea. Jag tyckte synd om henne under den storm av indignation som följde.
I Lund arbetade vi under vårterminen 1976 fram en historisk Vietnamkavalkad om kampåren 1965 till 1975. Lena Eidevall och Karin hörde till skribenterna. En stor banderoll framställdes. FNL:s sånggrupp framträdde med föreställningen i Konsthallen ett par gånger i maj och augusti och på flera andra ställen.
Beppo Persson och jag tog initiativ till föreningen Solidaritet med Vietnam som blev en sorts utvidgning och fortsättning av FNL-gruppen, Vi skaffade till och med ett nytt rockmärke. Vi fick en fast lokal i det stora kvarter som byggts för järnvägsanställda vid Fjelievägen i centrala Lund. Vi samarbetade med socialdemokraterna. Jag minns till exempel ett offentligt möte som vi arrangerade med biståndsminister Anita Gradin, S, som talare.
När Vietnam i slutet av 1978 invaderade Demokratiska Kampuchea, störtade Pol Pot och stoppade folkmordet, som kostat mer än en miljon kambodjaner livet, stödde vi invasionen, trots att den fördömdes av de flesta. I februari 1979 skulle jag debattera den med Jan Myrdal i kvarteret Sankt Gertrud i Malmö. Jan Myrdal hoppade av. I stället kom Joachim Israel från Lund. Jag hade auditoriet emot mig, det blev en jobbig debatt.
Strax därefter anföll Kina Vietnam. Invasionen stoppades av den stridsvana vietnamesiska armén. We shall bleed Vietnam white, lovade Kina.
Inför valet 1976 gick jag med i VPK. På ett medlemsmöte i en lokal vid Lilla Tvärgatan blev jag invald tillsammans med bland andra Bo Rothstein. Jag deltog i valkampanjen. VPK hade snickrat ihop en liten valkåk och satt upp den utanför bion vid Botulfsplatsen. Jörn Svensson talade där i skymningen en septemberkväll.
Processen tog ett par år. Jag hann vara med på 5-6 styrelsemöten i Stockholm. Frånsett den djupa politiska motsättningen var flera av styrelsekamraterna trevliga. Det sista möte jag deltog i ägde rum försommaren 1977. Då övernattade vi som inte var stockholmare i Carl-Göran Ekerwalds hem utanför Stockholm. Hans generösa dotter Hedda var en av styrelseledamöterna. Hon ingick sedan i den grupp som följde Jan Myrdal på hans beryktade resa till Demokratiska Kampuchea. Jag tyckte synd om henne under den storm av indignation som följde.
I Lund arbetade vi under vårterminen 1976 fram en historisk Vietnamkavalkad om kampåren 1965 till 1975. Lena Eidevall och Karin hörde till skribenterna. En stor banderoll framställdes. FNL:s sånggrupp framträdde med föreställningen i Konsthallen ett par gånger i maj och augusti och på flera andra ställen.
Beppo Persson och jag tog initiativ till föreningen Solidaritet med Vietnam som blev en sorts utvidgning och fortsättning av FNL-gruppen, Vi skaffade till och med ett nytt rockmärke. Vi fick en fast lokal i det stora kvarter som byggts för järnvägsanställda vid Fjelievägen i centrala Lund. Vi samarbetade med socialdemokraterna. Jag minns till exempel ett offentligt möte som vi arrangerade med biståndsminister Anita Gradin, S, som talare.
När Vietnam i slutet av 1978 invaderade Demokratiska Kampuchea, störtade Pol Pot och stoppade folkmordet, som kostat mer än en miljon kambodjaner livet, stödde vi invasionen, trots att den fördömdes av de flesta. I februari 1979 skulle jag debattera den med Jan Myrdal i kvarteret Sankt Gertrud i Malmö. Jan Myrdal hoppade av. I stället kom Joachim Israel från Lund. Jag hade auditoriet emot mig, det blev en jobbig debatt.
Strax därefter anföll Kina Vietnam. Invasionen stoppades av den stridsvana vietnamesiska armén. We shall bleed Vietnam white, lovade Kina.
Inför valet 1976 gick jag med i VPK. På ett medlemsmöte i en lokal vid Lilla Tvärgatan blev jag invald tillsammans med bland andra Bo Rothstein. Jag deltog i valkampanjen. VPK hade snickrat ihop en liten valkåk och satt upp den utanför bion vid Botulfsplatsen. Jörn Svensson talade där i skymningen en septemberkväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar