Att lyssna på varandra av Gunnar Stensson

I Lund är Jonas Hassen Khemiris Allt jag inte minns höstens läsecirkelbok. Det har bibliotekarierna bestämt. Hundratals Lundabor kommer att läsa den.
   Khemiri undersöker ett självmord (eller är det en bilolycka?) genom att intervjua de människor som stod den döde närmast.
   Det är en talspråksbok, en bok om nutid och om ett samhälle i sönderfall, en bok sammansatt av korta fragment, åtskilda endast av en * som anger en ny talare, ett nytt perspektiv, ett nytt ögonblick. 
   Läsaren måste hela tiden avlyssna vem som för ordet. Det kan framgå av en nyans, ett ordval. Läsaren måste respektera bokens människor tillräckligt mycket för att ägna dem sin totala uppmärksamhet. Annars får det vara.
   Det är en spännande berättelse, en ofta hemsk berättelse, men också en berättelse om de svindlande ögonblick när förståelsen, gemenskapen, kärleken fungerar och två förenas till en.
   Samuel, den döde centralpersonen, har läst statskunskap, jobbar på migrationsverket, är vidöppen för intryck som han samlar i sin ”erfarenhetsbank”, är ensam, osäker, med stort huvud och smal kropp, en människa att respektera.
   Kring honom finns hans förtrolige vän och sambo Vandad, flyttjobbare, ibland kriminell, traumatiserad av att ha sett sin bror krossas av en bil, trogen, ödesdigert våldsbenägen, försedd med ”fotografiskt minne”, vilket kan vara ett lidande;
   Laide, desperat, handlingskraftig, ensam, Samuels stora kärlek, tolk, i ständig kontakt med utsatta, misshandlade invandrarkvinnor, vilkas röster också hörs i boken;
   ”Pantern”, tjejen som har varit hans kamrat sedan grundskolan, konstnärlig, egocentrerad, känslosam, drömmer om Berlin;
   Samuels älskade mormor som försvinner i senildemens på ett vårdhem och avlider till följd av personalens förbiseende.
   Ja, som ni ser, människor som vi har omkring oss hela tiden, i Malmö, i Lund (handlingen utspelar sig i Stockholm).
   Det är ett drama som skildras, vänskapen och kärleken finns där, men tyngs, belastas allt hårdare av omvärlden.  Varje liten handling blir ett steg mot katastrofen. Individerna tvingas av skoningslösa samhällsstrukturer.
   I min läsning ligger berättelsens hopp i att vi, Vandad, Laide och ”Pantern” trots allt lever vidare och i all vår brist för vi tanken på ett bättre samhälle vidare. Vi är värdefulla.
   Det finns mycket att tillägga men det får komma i läsecirklarna.

PS. Ett enkelt läsråd. Följ Vandads berättelse. Det ger läsningen ryggrad. Han är ett nyckelvittne som sitter i fängelse hela tiden. Då och då kräver han Khemiri på pengar för att berätta vidare