Jane Jacobs och samhällsbyggandet av Ann Schlyter

I slutet av sextiotalet fanns på arkitektskolan en studiegrupp som kallade sig Socialistiska stadsplanegruppen. Vi läste och diskuterade alternativ till den dominerande doktrinen: riv och bygg nytt, anpassa till bilen. En de skrifter som gjorde störst intryck var Jane Jacobs, The Death and Life of Great American Cities. Jacobs tankar fick inget direkt genomslag i stadsbyggandet, men hennes tankar levde som en motrörelse till den dominerande doktrinen.

Skissernas museums första föreläsningsafton i år handlade just om henne och om hennes idéer om människor, städer och ekonomier. Dessa är diskuterade i en ny bok, Samhällsbyggandet som mysterium (Jesper Mejling och Tigran Hass, red). En lång rad författare har bidragit i den, och av dem var Ebba Högström, arkitekt, och Per Svensson, numer tyvärr på DN, närvarande på Skissernas förutom redaktören Jesper Mejling.

Jane Jacobs kritiserade arkitekter, modernismen, och auktoritär planering. Speciellt var hon emot planeringens separering av boende och verksamheter. Hon ville ha städer med gator och hus av olika höjd och kvalitet. Det skulle vara mångfald såväl i verksamheter som i befolkningssamansättning.

En sak jag minns från min läsning för femtio år sen var att hon ofta tog upp trygghet och säkerhet som argument för planprinciperna. Fönster skulle vätta mot gatan, bland många ögon skulle kvinnor kunna röra sig i staden utan rädsla. Då tänkte jag, usch, vilket samhälle, när rädsla är styrande för planeringsprinciperna.

Ebba Högström påpekade att Jacobs var så mycket mer än de ”recept” hon ställde upp för stadsplanering. Hon hade en relationell och dynamisk syn på staden där det viktigaste är vad som görs i staden och hur den kommer till. Hon värnade platsen och stadslivet. Men hon hade också blinda fläckar i sin analys av vad en stad är och bortsåg från många funktioner som behövs. Hon visade ett visst förakt för förorten och den likriktade villamattorna. Fattiga minoritetsgrupper såg hon knappast alls.

Hon ville ha mångfald, men hennes mångfald hade sina begränsningar. Vad hon såg framför sig var en befolkning av präktiga arbetare, hantverkare och tjänstemän. En drömd by mitt i storstaden. Och hon förutsåg inte styrkan av de marknadsmekanismer som driver på gentrifiering och utarmning av mångfalden. Ironiskt nog har kvarteret i New York som hon bodde i och vilket hon idealiserade blivit ett av de dyraste och därmed mest segregerade bostadsområdena i världen.

Vad gör ett samhälle hållbart? Den frågan ställer sig Jesper Mejling och använder sig av en av Jacobs sista böcker för en kritisk analys av New Public Management med den svenska järnvägen som exempel. Problemet är enligt Jacobs att de styrande blandar olika sorters regler och prioriteringar. 

 

System fragmenteras i olika delar med olika aktörer med konflikterande drivkrafter. Jacobs ringar in ett problem för den politiska liberalismen. Hon var marknadsliberal men knappast liberal i dagens ekonomistiska definition.

För Jane Jacobs och för mig, sa Per Svensson, är liberalismen fram för allt emancipatorisk. Marknaden är ett medel inte ett mål i sig. Jane Jacobs frågade sig alltid vad som var bra och vad var dåligt för främjandet av mångfald och frihet. Hon hade vissa anarkistiska drag i sin negativa syn på planerare, myndigheter och all överhet.

Marknadsliberalism och radikalitet gick hand i hand hos Jacobs. Hon var en aktivist som deltog i demonstrationer inte enbart mot rivningar utan också mot Vietnamkriget. Hon flyttade från sitt älskade New York till Toronto för att hennes söner inte skulle skickas ut i kriget, och hon blev så småningom kanadensisk medborgare.

Marshall Berman, All that is solid melts into air, är en bok som efter en rad litterära essäer har ett kapitel om rivning och planering i New York. Berman var samtida med Jacobs men hans bok kom först på åttiotalet. Berman hade som marxist en annan grundsyn. Han bejakade modernismen, och som titelns citat ur det kommunistiska manifestet slår fast, innebär det en ständig förändring. Berman vill bejaka förändring, men när den kommer som grävskopor till hans hemkvarter i Bronx blir han förtvivlad. Per Svensson sa att det var en bok som gjort stort intryck på honom, och det gjorde den också på mig. Den tål fortfarande att läsa. Den finns på svenska i Gunnar Sandins utmärkta översättning.