Students march through the streets during a strike to raise climate change awareness
on 15 March in Wellington, New Zealand. Photograph: Hagen Hopkins/Getty Images
När nyheten om massakern i moskén i
Christchurch kom och jag sökte bland nyhetsmedia råkade jag få syn på
en karta som visade att fredagsmorgonens klimatstrejk i Christchurch
genomfördes nära blodbadet. Jag greps av en fruktansvärd oro för
ungdomarna som ställde upp med hopp och idealism och undrade om
mördaren eller mördarna valt denna speciella dag för att undergräva
verkan av den globala klimataktionen. Det var en chockerande, men
samtidigt helt logisk tanke. Bakom engagemanget för klimatet finns
medvetandet om att allt hänger samman, medan vit maktideologin bygger på
åtskillnad.
Åtskillnad, som föreställningen att människor är uppdelade i raser och att de som tillhör den ena rasen inte har någonting gemensamt med de som tillhör den andra. Åtskillnad, som idén att trots att de vita har översvämmat globen ska de icke-vita hålla sig borta från Europa, Nordamerika och nu till och med Nya Zeeland och Australien, två redan bebodda områden som de vita nybyggarna kom relativt nyligen till – som en fantasi om en återsegregering av världen. Som en mängd idéer och ideal om en maskulinitet, driven till det monstruöst extrema, om att ta saker i egna händer, om att utplåna inlevelse och medkänsla, om att hävda att du själv har rätten att förtrycka och döda andra. Och naturligtvis om skjutvapen som symboler och instrument för denna självdefinition. Rebecca Solnit
Texten är inledningen till en artikel i The Guardian 19/3, försedd med uppmaningen Reuse the article. Det gör vi genom att publicera hela originalartikeln, läs den här!
Skiftet till en hållbar värld
Förra fredagen strejkade eleverna för klimatet, men härom dagen träffade jag en ung management-konsulent, som skämtsamt avfärdade aktionen som ett utslag av det slags domedagshysteri som anfäktar mänskligheten vart femtionde år och menade, att eleverna hellre borde sitta i sina skolbänkar och lära sig hur det är i verkligheten.
Jag hade just läst Ekonomi för Antropocen. Skiftet till en hållbar värld, redigerad av Robert Österbergh och Mikael Malmaeus, Carlssons förlag 2018.
Boken är ett försök att på sammanfatta de komponenter som krävs för en hållbar ekonomi. Den är skriven av internationella och svenska specialister och tar upp teman som Finanskapitalet i Antropocen och Att reformera det monetära systemet för global hållbarhet.
Två professorer i Lund medverkar, Astrid Kander från Ekonomihög-skolan som skriver om Ekonomisk tillväxt, energi och koldioxidutsläpp och Oksana Mont, Sveriges första professor i hållbar konsumtion, som behandlar frågan Kan Homo shoppiens bli hållbar?
Boken borde ingå i gymnasieundervisningen, men är också nödvändig läsning för politiker på alla nivåer. De får inte vara okunnigare än gymnasisterna. Där finns kritik av populistiska skenlösningar och förslag till nödvändiga reformer. Törs någon genomföra dem?
Så här beskrivs det planetära nödläget:
Efter 2030 kan vi inte släppa ut mer koldioxid om vi ska hålla temperaturökningen under 2 grader. Vi måste utrota fattigdomen samtidigt som världens befolkning ökar med två miljarder till 2050.
Kapitalismen måste omvandlas. Den är inte bara ett produktionssätt utan också ett sätt att organisera naturen som kännetecknas av systematisk miljöförstöring, orsakad av kravet på ständigt ökande produktion och högre vinst, exploatering av billiga råvaror och fossila bränslen.
Genomsnittssvensken släpper ut 11 ton växthusgaser. Förbrukningen måste minska till 1-1,5 ton om vi ska hålla temperaturökningen under 2 grader.
Nästan alla länder tar ut mer resurser än jorden kan erbjuda och de rika länderna tar mest.
Vår ekonomiska politik stimulerar konsumtion för att skapa jobb och vinst för kapitalägarna. Därför håller bilar bara tio år, telefoner måste bytas vartannat år och det är billigare att köpa nytt än att reparera.
Vi borde införa basinkomst och avskaffa jobb som skadar jordsystemet. Gröna jobb är ofta mer arbetskrävande och kan bidra till sysselsättningen. För att hushålla med resurser måste vi införa cirkulär ekonomi. Miljöförstöringens framtida ekonomiska kostnader måste beaktas i planeringen.
Nödvändiga människovårdande och utvecklande jobb inom vård och skola går i praktiken dåligt ihop med ekonomisk tillväxt.
Den finansiella världen styr utvecklingen. Finansaktörer maximerar avkastningen på kapital men är ointresserade av miljöhänsyn. Banker skapar pengar genom att ge lån till konsumtion. Ekonomin är skulddriven. Det leder till att koldioxidutsläppen växer. Vi åker mer bil, flyger mer och köper fler saker. Omsorg och solidaritet missgynnas. Större offentlig styrning och genomgripande förändringar av ekonomin är nödvändiga.
De senaste 50 åren har jordens befolkning mer än fördubblats, den globala ekonomin femdubblats, världshandeln ökat så att den nu omsätter 400 procent mer resurser, matproduktion och vattenförbrukning fördubblats och utvinningen av viktiga metaller ökat med 75 procent.
Samtidigt har en biologisk massutplåning av liv på jorden skett. När 27 000 djurarter inventerades fann man att tusentals arter har dött ut. Däggdjuren har förlorat 80 procent av sin ursprungliga utbredning.
Om den destruktiva utvecklingen inte stoppas kommer vattenförbrukningen fyrdubblas till 2050, grundvattnet sjunka och förorenas, två miljarder människor lida brist på dricksvatten och fiskebestånden kollapsa i hav som försurats av övergödning.
Detta är en ny planetär tid, Antropocen, människans tid, som efterträtt Holocen, den geologiska tidsålder som varit så gynnsam för oss de senaste 12 000 åren. Bokens förslag till åtgärder är minimikrav för en hållbar värld.
PS. Samtidigt i tidningen. På initiativ av Tomas Eneroth S, byggs Arlanda ut för 15 miljarder kronor. Målet är att 2040 ta emot 40 miljoner passagerare. Det är 50 % fler än idag. Ulf Kristersson M, vill dessutom ha slopad flygskatt.
Åtskillnad, som föreställningen att människor är uppdelade i raser och att de som tillhör den ena rasen inte har någonting gemensamt med de som tillhör den andra. Åtskillnad, som idén att trots att de vita har översvämmat globen ska de icke-vita hålla sig borta från Europa, Nordamerika och nu till och med Nya Zeeland och Australien, två redan bebodda områden som de vita nybyggarna kom relativt nyligen till – som en fantasi om en återsegregering av världen. Som en mängd idéer och ideal om en maskulinitet, driven till det monstruöst extrema, om att ta saker i egna händer, om att utplåna inlevelse och medkänsla, om att hävda att du själv har rätten att förtrycka och döda andra. Och naturligtvis om skjutvapen som symboler och instrument för denna självdefinition. Rebecca Solnit
Texten är inledningen till en artikel i The Guardian 19/3, försedd med uppmaningen Reuse the article. Det gör vi genom att publicera hela originalartikeln, läs den här!
Skiftet till en hållbar värld
Förra fredagen strejkade eleverna för klimatet, men härom dagen träffade jag en ung management-konsulent, som skämtsamt avfärdade aktionen som ett utslag av det slags domedagshysteri som anfäktar mänskligheten vart femtionde år och menade, att eleverna hellre borde sitta i sina skolbänkar och lära sig hur det är i verkligheten.
Jag hade just läst Ekonomi för Antropocen. Skiftet till en hållbar värld, redigerad av Robert Österbergh och Mikael Malmaeus, Carlssons förlag 2018.
Boken är ett försök att på sammanfatta de komponenter som krävs för en hållbar ekonomi. Den är skriven av internationella och svenska specialister och tar upp teman som Finanskapitalet i Antropocen och Att reformera det monetära systemet för global hållbarhet.
Två professorer i Lund medverkar, Astrid Kander från Ekonomihög-skolan som skriver om Ekonomisk tillväxt, energi och koldioxidutsläpp och Oksana Mont, Sveriges första professor i hållbar konsumtion, som behandlar frågan Kan Homo shoppiens bli hållbar?
Boken borde ingå i gymnasieundervisningen, men är också nödvändig läsning för politiker på alla nivåer. De får inte vara okunnigare än gymnasisterna. Där finns kritik av populistiska skenlösningar och förslag till nödvändiga reformer. Törs någon genomföra dem?
Så här beskrivs det planetära nödläget:
Efter 2030 kan vi inte släppa ut mer koldioxid om vi ska hålla temperaturökningen under 2 grader. Vi måste utrota fattigdomen samtidigt som världens befolkning ökar med två miljarder till 2050.
Kapitalismen måste omvandlas. Den är inte bara ett produktionssätt utan också ett sätt att organisera naturen som kännetecknas av systematisk miljöförstöring, orsakad av kravet på ständigt ökande produktion och högre vinst, exploatering av billiga råvaror och fossila bränslen.
Genomsnittssvensken släpper ut 11 ton växthusgaser. Förbrukningen måste minska till 1-1,5 ton om vi ska hålla temperaturökningen under 2 grader.
Nästan alla länder tar ut mer resurser än jorden kan erbjuda och de rika länderna tar mest.
Vår ekonomiska politik stimulerar konsumtion för att skapa jobb och vinst för kapitalägarna. Därför håller bilar bara tio år, telefoner måste bytas vartannat år och det är billigare att köpa nytt än att reparera.
Vi borde införa basinkomst och avskaffa jobb som skadar jordsystemet. Gröna jobb är ofta mer arbetskrävande och kan bidra till sysselsättningen. För att hushålla med resurser måste vi införa cirkulär ekonomi. Miljöförstöringens framtida ekonomiska kostnader måste beaktas i planeringen.
Nödvändiga människovårdande och utvecklande jobb inom vård och skola går i praktiken dåligt ihop med ekonomisk tillväxt.
Den finansiella världen styr utvecklingen. Finansaktörer maximerar avkastningen på kapital men är ointresserade av miljöhänsyn. Banker skapar pengar genom att ge lån till konsumtion. Ekonomin är skulddriven. Det leder till att koldioxidutsläppen växer. Vi åker mer bil, flyger mer och köper fler saker. Omsorg och solidaritet missgynnas. Större offentlig styrning och genomgripande förändringar av ekonomin är nödvändiga.
De senaste 50 åren har jordens befolkning mer än fördubblats, den globala ekonomin femdubblats, världshandeln ökat så att den nu omsätter 400 procent mer resurser, matproduktion och vattenförbrukning fördubblats och utvinningen av viktiga metaller ökat med 75 procent.
Samtidigt har en biologisk massutplåning av liv på jorden skett. När 27 000 djurarter inventerades fann man att tusentals arter har dött ut. Däggdjuren har förlorat 80 procent av sin ursprungliga utbredning.
Om den destruktiva utvecklingen inte stoppas kommer vattenförbrukningen fyrdubblas till 2050, grundvattnet sjunka och förorenas, två miljarder människor lida brist på dricksvatten och fiskebestånden kollapsa i hav som försurats av övergödning.
Detta är en ny planetär tid, Antropocen, människans tid, som efterträtt Holocen, den geologiska tidsålder som varit så gynnsam för oss de senaste 12 000 åren. Bokens förslag till åtgärder är minimikrav för en hållbar värld.
PS. Samtidigt i tidningen. På initiativ av Tomas Eneroth S, byggs Arlanda ut för 15 miljarder kronor. Målet är att 2040 ta emot 40 miljoner passagerare. Det är 50 % fler än idag. Ulf Kristersson M, vill dessutom ha slopad flygskatt.
Why climate action is the antithesis of white supremacy by Rebecca Solnit
Behind the urgency of climate action is the understanding that everything is connected; behind white supremacy is an ideology of separation
As the news of the Christchurch mosque massacre broke and I scoured the news, I came across a map showing that the Friday morning climate strike in
Christchurch was close to the bloodbath. I felt terrible for the young
people who showed up with hope and idealism, wondered whether the
killer or killers chose this particular day to undermine the impact of
this global climate action. It was a shocking pairing and also a
perfectly coherent one, a clash of opposing ideologies. Behind the
urgency of climate action is the understanding that everything is
connected; behind white supremacy is an ideology of separation.
Of separation as the idea that human beings are divided into races, and those in one race have nothing in common with those in others. Of separation as the idea that though white people have overrun the globe, nonwhite people should stay out of Europe, North America, and now even New Zealand and Australia, two places where white settlers came relatively recently to already inhabited places – as a fantasy of resegregating the world. Of a lot of ideas and ideals of masculinity taken to a monstrous extreme – as ideas of disconnection, of taking matters into your own hands, of feeling no empathy and exhibiting no kindness, of asserting yourself as having the right to dominate others even unto death. And of course, of guns as the symbols and instruments of this self-definition.
Climate change is based on science. But if you delve into it deeply enough it is a kind of mysticism without mystification, a recognition of the beautiful interconnection of all life and the systems – weather, water, soil, seasons, ocean pH – on which that life depends. It acknowledges that everything is connected, that to dig up the carbon that plants so helpfully sequestered in the ground over eons and burn it so that returns to the sky as carbon dioxide changes the climate, and that this changed climate isn’t just warmer, it’s more chaotic, in ways that break these elegant patterns and relationships. That chaos is a kind of violence – the violence of hurricanes, wildfires, new temperature extremes, broken weather patterns, droughts, extinctions, famines. Which is why climate action has been and must be nonviolent. It is a movement to protect life.
That includes human life whether it’s the people of
Central America impacted by failed harvests or of the Gulf Coast by
hurricanes or the Arctic and their traditional relation-ships to seals,
caribou and other species in crisis from climate change or the people
of California, like the 82 killed in the inferno that in one day
destroyed the town of Paradise last year. And it includes all life,
because human beings are not separate from the fate of insects, of
birds, of the life in the sea, of the forests that sequester carbon, of
the diseases that will thrive on a warmer planet. I know a lot of
climate activists, and I know what motivates them: it’s love. For the
whole planet, for the most vulnerable people on it, for the idea of a
livable future.It’s no accident that climate denial is integral to rightwing thinking, that Republicans in the US have been freaking out about the Green New Deal, that maximizing fossil fuel development and profit seems to be a cornerstone of their libertarian-capitalist ideology. To acknowledge that everything is connected is to acknowledge that our actions have consequences and therefore responsibilities they are unwilling to shoulder. Also that the solutions to climate change require cooperative work at all levels from local energy transition to national policies that stop subsidizing fossil fuels to international agreements to set emissions goals.
In contrast, so much of rightwing ideology now is about a libertarian machismo in the “I can do anything I want” vein. It’s the pro-gun myth that we can each protect ourselves with a weapon when in reality we’re all safer with them out of our societies. It’s the idea that we can deregulate the hell out of everything and everyone can just look out for themselves whether it’s food safety or infrastructure safety or air and water quality. To kill someone you have to feel separate from them, and some violence – lynching, rape – ritualizes this separateness. Violence too comes out of a sort of entitlement: I have the right to hurt you, to determine your fate, to end your life. I am more important than you. It seems like, among other things a miserable mindset, one that aggrandizes your ego but withers your soul.
To
oppose it means in part standing up for those under attack – black
churchgoers in Charleston, Jews in Pittsburgh, Muslims in Christchurch,
among them. But it also means being the opposite of their ideals and
their actions. It means generosity, respect, inclusion, nonviolence.I asked Hoda Baraka, who is both Muslim and 350.org’s global communications director, how it all looked to her in the wake of the climate strike and the massacre, and she said “In a world being driven by fear, we are constantly being pitted against the very things that make this world livable. Whether it’s people being pitted against each other, even though there is no life without human connection, love and empathy. Or fear pitting us against the very planet that sustains us, even though there is no life on a dead planet. This is why fighting against climate change is the equivalent of fighting against hatred. A world that thrives is one where both people and planet are seen for their inextricable value and connectedness.”
Our work as climate activists arises from the recognition that acts have consequences, and consequences come with responsibilities, and we are responsible for the fate of this earth, for all living things now and in the future we are choosing with our actions– or inactions – in the present. But also from the recognition that ecological connectedness contains a deep beauty tantamount to love. Our goal as climate activists is to protect life. Those children and youth standing up for the future in Christchurch and in more than 1,700 other cities around the world were already the answer we needed.
Rebecca Solnit is a board member of Oil Change International as well as a Guardian columnist. Her latest book is Call them by their true names
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar