Barn skolstrejkar för klimatet. Är det sent på
jorden? Kan livet räddas genom att människorna förändrar
samhällssystemet? Vem bär ansvaret?
Jag tillhör den mest skyldiga generationen. Så här kan en blixtsnabb generationshistoria från 1950-tal till 2020-tal se ut:
Vi växte upp i en hoppfull efterkrigsvärld. Allt blev självklart bättre, friare, ljusare, men också tydligare. Mörka skuggor fanns. Klassklyftor, rasism, kolonialism, imperialism.
Vi såg skuggorna som man ser dem när solen skiner. De skulle undanröjas – det var bara en tidsfråga.
Klassamhället skulle städas bort – det hade ingen framtid i Sverige eller någon annanstans. Världskrigens tid var förbi. Nu gällde internationell solidaritet.
Rasism var en föråldrad dumhet. I USA svepte medborgarrättsrörelsen fram med Rosa Parks och Martin Luther King.
Kolonialism hörde till historien. Nationerna i Asien och Afrika skulle befrias. Hur kunde stater som nyss enats i kamp mot nazismen fortsätta att exploatera kolonier?
Latinamerika demokratiserades, Indokinas och Nordafrikas befrielserörelser tog över, Afrikas nationer befriade sig.
Bakslagen var många. En ansvarslös kapitalism förvärrade utsugningen i Asien och Afrika. Sovjetunionen åderförkalkades. Det kalla kriget förlamade Europa. Kärnvapenkapprustning hotade med förintelse. Befrielsekrigen blev blodigare och långvarigare. Fascismen levde kvar i Spanien, Grekland och många stater i Latinamerika.
Men hoppet levde genom 1960- och 70-tal.
Jordens folkmängd ökade, människorna levde längre, handel och turism växte, produktion och konsumtion mångdubblades. Livet blev allt bekvämare i väst.
Det kostade, det visste vi. Miljön skadades. Rachel Carson utgav ”Tyst vår”. Ozonskiktet rubbades. Men vi fixade det. Skadorna var begränsade till enskilda platser eller produkter. DDT kunde förbjudas.
1972 kunde man för första gången sammanställa statistik över den globala utvecklingen. Förbrukningen av resurser hade mångdubblats. Det kallades den stora accelerationen. Romklubben utgav rapporten ”Tillväxtens gränser”. Energin, mineralerna och skogarna höll på att ta slut. Under några år skulle de bli dyrare, sedan skulle de ta slut.
Men tillväxtperspektivet fortsatte att dominera. Nya energikällor, ny teknik, nya material skulle ersätta det gamla. Vi hade ju börjat expandera i rymden! Och vi hade klarat de begränsade miljöproblemen. DDT var borta. Fåglarna sjöng igen. Ozonhålet var tilltäppt och den farliga strålningen nådde oss inte längre. Vi kan! Bort med domedagsprofeterna!
Sovjetunionen föll samman. Kärnvapenhotet var borta. Historien hade upphört. Nu gällde världsmarknad, fred, konkurrens, evig tillväxt, ständigt ökad konsumtion.
Men under ytan växte rasism, nationalism, gruppegoism, ren vidskepelse och dumhet. De rika blev rikare och de fattiga fattigare. Makten fanns inte längre i staterna utan på finansmarknaden.
Samtidigt växte en helt ny världsbild fram. Hittills hade människans materiella intressen stått i centrum för forskare och ekonomer. När de talade om tillväxtens gränser handlade det om människans möjligheter att öka sin rikedom genom att exploatera naturens outtömliga resurser.
Men det är inte människans minskande tillgång på naturresurser som är huvudproblemet.
Forskare har börjat inse att människans ingrepp påverkar och förändrar själva jordsystemet – det system vari mänskligheten ingår som den snabbast växande kraften.
Våra aktiviteter förändrar livet på jorden. Förutsättningarna förändras snabbt. De har nått ett stadium när de accelererar automatiskt. Det sker på många plan, men tydligast och mest avgörande är klimatkrisen, det faktum att jordens temperatur stiger.
När man släpper ut koldioxid i Europa eller USA eller Kina ökar temperaturen, smälter isar och glaciärer, stiger havsnivån, försuras haven, förintas miljontals arter.
Jag tillhör den mest skyldiga generationen. Så här kan en blixtsnabb generationshistoria från 1950-tal till 2020-tal se ut:
Vi växte upp i en hoppfull efterkrigsvärld. Allt blev självklart bättre, friare, ljusare, men också tydligare. Mörka skuggor fanns. Klassklyftor, rasism, kolonialism, imperialism.
Vi såg skuggorna som man ser dem när solen skiner. De skulle undanröjas – det var bara en tidsfråga.
Klassamhället skulle städas bort – det hade ingen framtid i Sverige eller någon annanstans. Världskrigens tid var förbi. Nu gällde internationell solidaritet.
Rasism var en föråldrad dumhet. I USA svepte medborgarrättsrörelsen fram med Rosa Parks och Martin Luther King.
Kolonialism hörde till historien. Nationerna i Asien och Afrika skulle befrias. Hur kunde stater som nyss enats i kamp mot nazismen fortsätta att exploatera kolonier?
Latinamerika demokratiserades, Indokinas och Nordafrikas befrielserörelser tog över, Afrikas nationer befriade sig.
Bakslagen var många. En ansvarslös kapitalism förvärrade utsugningen i Asien och Afrika. Sovjetunionen åderförkalkades. Det kalla kriget förlamade Europa. Kärnvapenkapprustning hotade med förintelse. Befrielsekrigen blev blodigare och långvarigare. Fascismen levde kvar i Spanien, Grekland och många stater i Latinamerika.
Men hoppet levde genom 1960- och 70-tal.
Jordens folkmängd ökade, människorna levde längre, handel och turism växte, produktion och konsumtion mångdubblades. Livet blev allt bekvämare i väst.
Det kostade, det visste vi. Miljön skadades. Rachel Carson utgav ”Tyst vår”. Ozonskiktet rubbades. Men vi fixade det. Skadorna var begränsade till enskilda platser eller produkter. DDT kunde förbjudas.
1972 kunde man för första gången sammanställa statistik över den globala utvecklingen. Förbrukningen av resurser hade mångdubblats. Det kallades den stora accelerationen. Romklubben utgav rapporten ”Tillväxtens gränser”. Energin, mineralerna och skogarna höll på att ta slut. Under några år skulle de bli dyrare, sedan skulle de ta slut.
Men tillväxtperspektivet fortsatte att dominera. Nya energikällor, ny teknik, nya material skulle ersätta det gamla. Vi hade ju börjat expandera i rymden! Och vi hade klarat de begränsade miljöproblemen. DDT var borta. Fåglarna sjöng igen. Ozonhålet var tilltäppt och den farliga strålningen nådde oss inte längre. Vi kan! Bort med domedagsprofeterna!
Sovjetunionen föll samman. Kärnvapenhotet var borta. Historien hade upphört. Nu gällde världsmarknad, fred, konkurrens, evig tillväxt, ständigt ökad konsumtion.
Men under ytan växte rasism, nationalism, gruppegoism, ren vidskepelse och dumhet. De rika blev rikare och de fattiga fattigare. Makten fanns inte längre i staterna utan på finansmarknaden.
Samtidigt växte en helt ny världsbild fram. Hittills hade människans materiella intressen stått i centrum för forskare och ekonomer. När de talade om tillväxtens gränser handlade det om människans möjligheter att öka sin rikedom genom att exploatera naturens outtömliga resurser.
Men det är inte människans minskande tillgång på naturresurser som är huvudproblemet.
Forskare har börjat inse att människans ingrepp påverkar och förändrar själva jordsystemet – det system vari mänskligheten ingår som den snabbast växande kraften.
Våra aktiviteter förändrar livet på jorden. Förutsättningarna förändras snabbt. De har nått ett stadium när de accelererar automatiskt. Det sker på många plan, men tydligast och mest avgörande är klimatkrisen, det faktum att jordens temperatur stiger.
När man släpper ut koldioxid i Europa eller USA eller Kina ökar temperaturen, smälter isar och glaciärer, stiger havsnivån, försuras haven, förintas miljontals arter.
Forskarna inser också
att förändringarna redan har pågått i sekler och att bara ett
drastiskt och mycket snabbt stopp på utsläppen kan bromsa
temperaturhöjningarna och deras konsekvenser.
Barnen demonstrerar för ett stopp på utsläppen och därmed för ett helt nytt samhälle med helt nya samlevnads- och maktförhållanden, ett världsomspännande samhälle där omsorgen om jorden är gemensam huvudvärdering. Det är något helt nytt.
För oss gamlingar, som tillsammans med några föregående generationer bär ansvaret för att ha utlöst världskrisen, gäller det att bara försvinna för att göra det möjligt för barnen och deras barn, de nya generationerna, att bygga ett helt nytt världssamhälle med ansvaret för människan och jorden som grundläggande värdering.
Barnen demonstrerar för ett stopp på utsläppen och därmed för ett helt nytt samhälle med helt nya samlevnads- och maktförhållanden, ett världsomspännande samhälle där omsorgen om jorden är gemensam huvudvärdering. Det är något helt nytt.
För oss gamlingar, som tillsammans med några föregående generationer bär ansvaret för att ha utlöst världskrisen, gäller det att bara försvinna för att göra det möjligt för barnen och deras barn, de nya generationerna, att bygga ett helt nytt världssamhälle med ansvaret för människan och jorden som grundläggande värdering.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar