de
vita balkongerna på Sunnanväg 18 och fyller plötsligt mitt vardagsrum
med ljus och värme. De meterhöga bladväxterna tränger sig mot fönstrens
persienner och kastar skuggor på bokhyllan, liksom vartenda litet
dammkorn på golvet. Vid tretiden glider solen in bakom Socionomhuset
för att efter ett par minuter återkomma från en helt ny vinkel och
blänka i väggens fotografier när dess reflexer studsar från
fönsterraderna på Sunnanväg 18. De slocknar fort och rummet mörknar
plötsligt. En sista gång återvänder solljuset, denna gång från norr, genom köksfönstret, då Arenatoppen plötsligt flammar upp som en röd eld bortom parkträdens svarta grenverk. Sedan blånar himlen, skymningen faller och de vita gatlyktorna tänds.
Det slår mig att man skulle kunna räkna ut min exakta plats i solsystemet om man hade tillgång till solstrålarnas och solreflexernas exakta vinklar i det ögonblick då de når mina ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar