Folkmord och lynchning erkänns av Gunnar Stensson

 

Den tyska kolonialmakten genomförde 1904 ett folkmord i dåvarande Tyska Sydvästafrika, dagens Namibia. Förra veckan erkände Tyskland folkmordet i ett uttalande av Tysklands utrikesminister Heiko Maas: ”Vi kommer nu officiellt benämna händelserna för vad de från dagens perspektiv är: Folkmord.”

Samtidigt besökte president Biden staden Tulsa i Oklahoma där mer än 300 svarta lynchades i stadsdelen Greenwood 31 maj och 1 juni för hundra år sedan. 1000 hus förstördes och 10 000 svarta blev hemlösa. Presidenten fastslog: ”Biden-Harris-regeringen har förpliktat sig att erkänna det federala ansvaret i Greenwood och andra svarta samhällen, och ta itu med långvariga rasojämlikheter.”

I sin bok ”Utrota varenda jävel” sätter Sven Lindqvist in folkmordet i dess historiska sammanhang.
   ”I Sydvästafrika visade tyskarna att även de behärskade en konst som amerikaner, britter och andra européer utövat under hela 1800-talet – konsten att påskynda ett så kallat `kulturfattigt´ folks utdöende.
   Efter nordamerikanskt föredöme hänvisades hererofolket till reservat och deras betesmarker överlämnades till tyska invandrare och kolonisationsbolag.” De gjorde uppror.
   1904 utfärdade general von Trotha order om att de skulle utrotas. Tyskarna drev ut dem i öknen. När regntiden kom hittade de tyska patrullerna skeletten liggande kring torra gropar, 12-16 meter djupa, som hereros förgäves hade grävt för att finna vatten. 80 000 människor förgicks i öknen. Några tusen blev kvar. De dömdes till straffarbete i tyska koncentrationsläger.
   Ordet koncentrationsläger uppfanns av spanjorerna på Kuba, anglifierades av amerikanerna och återanvändes av engelsmännen under boerkriget innan det fick sin slutanvändning i Nazityskland.
   Den tyska invandringen förutsatte att de infödda skulle avhysas från all mark av värde.  Upproret var välkommet som ett tillfälle att ”lösa hererofrågan”.
   Man talade ännu inte om ”den slutgiltiga lösningen” men det var den man menade.  Några årtionden senare invaderade Nazityskland Östeuropa och Ryssland för att skaffa ”livsrum” åt den överlägsna ariska rasen.

Nu breddar nationalism och rasism sitt inflytande. Det handlar inte bara om Polen och Ungern eller om Trump och hans republikaner. I Sverige sluter alla borgerliga partier utom Centerpartiet upp bakom Sverigedemokraterna, som i sitt kulturpolitiska program anknyter till rasfilosofins doktriner. Konkret handlar det om att stänga Sveriges gränser – och Europas – inför de desperata folkvandringar som framtvingas av klimatkrisen och de rika ländernas exploatering av jordens resurser.