100 år av kvinnlig rösträtt av Bengt Hall

  

Jag gick på jubileumssymposium på Kulturens Auditorium i fredags med anledning av hundraårsfirandet av kvinnlig rösträtt. Det var Statsvetenskapliga institutionen som bjöd in. Det handlade om kvinnor i politiken då och nu med utgångspunkt i historiska och politiska perspektiv.

Historikern professor emerita Christina Carlsson Wetter-berg berättade om de första kvinnliga riksdagsledamöter-na, pionjärerna 1921. De var fem av 380 ledamöter. Innan dess bedrevs ett intensivt arbete för kvinnors rösträtt. Drivande var Landsföreningen för kvinnan politiska rösträtt med 300 lokala föreningar. 1903 bildades en sådan i Lund. Intressant är nog att både liberaler och socialde-mokrater var tveksamma. De tyckte att den allmänna rösträtten för män skulle komma före innan kvinnorna fick vara med. Fortfarande var det en allmän uppfattning att det var männen som skulle bestämma och att kvinnornas värld var det privata.

Det dröjde ända till femtiotalet innan kvinnornas andel i riksdagen var tio procent. Kvinnorna fick också ofta ta hand om de ”mjuka” frågorna, sociala områden. Männen fick de tunga, som ekonomi och försvar.

Ulrika Holgersson, docent i medie- och kommunikationsvetenskap, pratade om kvinnokampens mediehistoria, från rösträtt till metoo.  Hon berättade om hur rösträttskampanjerna bedrevs: demonstrationer, uppvaktningar, tidningar (Idun, Dagny Hertha), rösträttsmöten, kvinnors medborgarsång,  med mera. Elin Wägners Pennskaftet var viktig. Hon var kritisk till att kvinnorna kom med på männens villkor.

Men det dröjde innan kvinnorna helt accepterades. När 70-talet randades var andelen kvinnor i riksdagen 20 %. När vi fick den första nyhetsuppläsaren i radio 1938  blev det ett ramaskri. En kvinna kunde väl inte vara trovärdig? Mediasystemet har blivit alltmer kommersialiserat och idag är politiker kändisar. I det analoga mediesystemet skapas eftertanke och reflektioner medan dagens digitala mediesystem ger en känsla av samhörighet men med en passiv publik. Journalistiken är enligt Holgersson mansdominerad och alltmer polariserad.

Statsvetenskapsprofessorn Drude Dahlerup pratade om vägen till varannan damernas och partierna som gatekeepers. Motståndet mot kvinnor som valda är större än motståndet mot kvinnor som väljare. Partierna agerar som ”Gatekeepers” dvs de väljer vilka kvinnor som ska komma på listor och få poster. Det finns ideologiska skäl, röstmaximeringsskäl och eftergiftsskäl för att ta med eller inte ta med kvinnor i politiken. Hon beskrev också hur det förändrats från att man måste ha med någon kvinna (den obligatoriska kvinnan) till Varannan damernas 1994. Under 90-talet ökar representationen, bland annat med hjälp av de s k stödstrumporna. 1994 passeras 40-procentandelen i riksdagen.

Hanna Bäck, professor i Lund i statsvetenskap, pratade om att vara kvinna i politiken, främst i dagens samhälle. Stor skillnad i kvinnorepresentation i riksdagen i länderna i Europa. Högt i Norden och lågt i östeuropa. Det finns könsstereotyper. Män anses vara agentiska (doers?) och kvinnor mer gemensamhetsskapande. Färre kvinnor deltar i riksdagsdebatterna. Fler kvinnor deltar i debatter i välfärdsfrågor och färre i ekonomiska debatter. Kvinnliga partiledare får i högre utsträckning än män lämna sin post då partiet gör ett dåligt val. Om kvinnor avviker från partilinjen ”straffas” de hårdare än sina manliga kolleger. (Toblerone). Samtidigt sitter kvinnor längre på sina poster. Är de mer kompetenta? Kvinnliga politiker utsätts i högre grad än män för hot och hat, främst i sociala medier.

I paneldiskussionen var man överens om att det är viktigt att kvinnor får höga positioner. Samtidigt finns det en backlash som borde belysas i forskningen. Demokratin trycks tillbaka och främst unga män är idag antifeministiska. Några uttryckte oro över kommande riksdagsval men samtidigt ska man inte vara alarmistisk. Vi behöver ”The politics of hope”.