Kommunsammanslagning, Vietnammöten och arbetslägret Storsien. av Gunnar Stensson

Jag fick helt oväntat ett brev från ecklesiastikminister Edenman, S, med beskedet att jag utnämnts till ordinarie lärare på Framnäs folkhögskola.
   Vi började bli etablerade också utanför skolan. När en del av den vidsträckta kommunen Hortlax skulle slås samman med Piteå fick Karin uppdraget att sätta upp en sorts kabaré för att fira den historiska händelsen på nyårsafton. Programmet inleddes med en berättelse på vers som började så här:
   I Hortlax stod vår vagga
   nu blir det till att nagga
   kommunen vår i kant.
   Elever från Framnäs sjöng och spelade. En vacker Pite-flicka som blivit vald till miss Bahamas medverkade. Karins vän Gunborg hade ansvaret för scen och dräkter. Programmet spelades två gånger, först för fullmäktige i de båda kommunerna och sedan för allmänheten.
   Jag satt hemma på Åkervägen 14 och läste Emil i Lönneberga för Martin och Sara som hade fått mässlingen och låg i en säng alldeles röda i ansiktet. Martin gillade Emil. Sara somnade.
   Gunborg och hennes make pianisten Rune, båda stockholmare, var mycket kreativa och spelade samma vinter in filmen ”Den förskräcklige snömannen” som gjorde stor succé på skolan.
 

Den nioårige pojken DoVan Ngoc uppvisar hemska bukskador orsakade av napalmbomber.
Böjd över pojken dr John Takman.          

Russell-tribunalen om USA:s krigsförbrytelser i Vietnam höll en session i Stockholm hösten 1967. Samtidigt firade mina föräldrar en sorts 60-årsfest där med barn och barnbarn. Karin och jag deltog förstås också. Martin blev skrämd av vaktparaden. När han i en gatukorsning svängde in på en ny gata svängde vaktparaden efter. Han trodde den förföljde honom.
   Min syster Brittas vän Nisse var vapenvägrare och gjorde vapenfri tjänst på Arlanda. När den svenska regeringen utvisade ett amerikanskt vittne till USA protesterade Nisse hotfullt i en telefonkiosk på flygplatsen. Säpo grep honom innan han avslutat samtalet. De tog ifrån honom livbältet. Hans straff blev förvisning från Arlanda till flygplatsen i Kallax utanför Luleå. Han bodde hos oss varje helg under större delen av ett läsår. Det var för långt till södra Sverige. På måndagsmorgnarna klockan fem steg han upp för att åka bil till Kallax med en kompis. Han blev god vän med Sara. Lilla äckliga Sara, sa han och så skrattade de mycket.
   Samma höst presenterade vi ett stort Vietnam-program i Luleå i samband med förberedelserna för den nya Norrbottensteatern. Flera musikelever medverkade, bland annat de som kom att ingå i gruppen International Harvester (senare Träd, gräs, stenar). Vi hade dokumentära inslag, kritiska texter och nya filmer med Bob Dylan och Beatles. Det kom mycket folk, bland andra Luleås FNL-grupp som gav oss FNL-märken av papp.
   Karins kamrat från Skara skolscen Bernt Ström dök också upp. Han hade blivit anställd på teatern. Han besökte oss ofta och hade alltid med sig en flaska polsk vodka och leksaker till barnen.

Vi blev vänner med Gunnar Kieri från Övertorneo som höll på att skriva en bok om det svenska koncentrations-lägret i Storsien till vilket kommunister och en del vänstersocialdemokrater deporterades under andra världskriget. I Danmark och Norge fanns liknande läger vilket underlättade för de nazistiska ockupanterna att skicka sina motståndare till dödslägren. Jag hade inte känt till lägrets existens tidigare. Boken kom ut ett par år senare med titeln ”1:a arbetskompaniet Storsien”. Den fick ett gott mottagande då och blev återutgiven många år senare. Gunnar Kieris skrivrum och sommarställe var en ganska stor betongbunker från andra världskriget dold i skogarna mellan Piteå och Luleå. Han bodde där på somrarna med sin fru som var hörselskadad.
   Rektor Adrian blev oroad över skolans vänstervridning och tillkallade en känd socialdemokratisk specialist på internationella frågor. Till ingen nytta. Våren 1968 blev först Martin Luther King och sedan Robert Kennedy mördade. Vi började känna att vi kanske var på fel plats, vid fel tid. Samtidigt var vi mycket fästa vid skolan, dess lärare och elever liksom vid våra vänner på andra håll i övre Norrland. Norrbotten stod inför en intressant utveckling. Dessutom hade Martin just avslutat sitt första år i skolan och hade många kamrater. Hur skulle vi göra?
   Vi hittade en sorts kompromiss. Det kom en bestämmelse att grundskolelärare i SO-ämnen måste ha högskoleutbildning i geografi för att vara behöriga. Man fick studera ett år med bibehållen lön och samtidigt behålla sin lärartjänst. Vi beslöt att göra så. Det mesta av våra saker fick stanna kvar i Norrbotten. Vi hade inte särskilt mycket, vi hade ju alltid bott möblerat. Jag skulle läsa i Lund och hade rätt till en möblerad studentlägenhet även där. Karin hade kontakt med ett par gamla kamrater på Lilla teatern.
   Så vi tog vårt pick och pack och reste söderut för en som vi trodde ettårig vistelse i Lund. Hur det sedan kunde bli var en öppen fråga.
    Våren hade inte kommit långt. När vi steg på tåget i Älvsbyn var träden kala och fjolårsgräset brunt och illa medfaret. Följande morgon sken solen in genom sovkupéfönstret.  Träden var lövade och gräset blänkande grönt. ”Vem har målat gräsorna gröna? frågade Martin.