Skilda världar av Gunnar Stensson

Livet i Framnäs folkhögskola speglade de konfliktfyllda kulturella och ideologiska perspektiven under 1960-talet. Det var en splittrad men samtidigt överblickbar och sammanhållen värld. Karin och jag verkade i den världen, ofta tillsammans, alltid inom synhåll för varandra. Mycket var enkelt och praktiskt. Man kunde lita till skolans resurser.  Där fanns alltid tillgång till människor, bostad, mat, barntillsyn.

Ulrikedals familjebostadsområde uppvisade många likheter med en folkhögskola. Karin och barnen, åtta och sex år smälte snabbt in i livet där. Martin trivdes i Vegaskolan. Sara kom så småningom in i studenternas daghem på Biskopsgatan. Jag brukade hämta henne och några andra barn från Ulrikedal på eftermiddagen. Vi samordnade barntillsyn med andra barnfamiljer. Ofta sov andra barn hos oss och vi kunde lita till att våra grannar alltid kunde se till att våra ungar fick mat om det var nödvändigt. Men utanför Ulrikedal levde vi i skilda världar.

Lilla teatern var Karins värld. Dit gick hon varje morgon. I början hade hon Sara med sig.  På teatern dominerade en liten kreativ vänstergrupp. Förebilden var de fria grupper som slagit igenom. De hade tillgång till en välutrustad teaterlokal och faktiskt också en fast publik. De skrev och uppförde egna samhällskritiska föreställningar. Karin hade med sina långa och skiftesrika teatererfarenheter stort inflytande. De kontaktade fackliga organisationer och arbetsplatser. Efter ett framträdande på sockerbruket i Burlöv var avsikten att alla skulle underteckna en resolution om strejkrätt. En äldre arbetare begärde ordet och sa: ”Visst behövs en revolution, men jag tror inte tiden är mogen än.”
   De fick kontakt med Agneta Pleijel. Hon var känd som dramatiker, bland annat genom pjäsen Ordning härskar i Berlin.  Nu hade hon skrivit en pjäs som hette Fredag.
Den utgick från Defoes Robinson Kruse. Pjäsens huvudpersoner var Robinson och Fredag, den svarte man som Robinson räddat från att bli uppäten av kannibalerna. De var ganska fåordiga och därför ingick en Papegoja i pjäsen som behandlade kolonialism och rasism.
   Papegojan spelades av Karin. Den lilla ensemblen gjorde en lång turné i några städer i Skåne, Småland och på Gotland.
  Nästa år startade Lunds universitet en utbildning som kallades Yrk-drama. Karin sökte och blev antagen. ”Sju år i folkskolan och nu akademiker”, sa hon.
   Ett avsnitt i utbildningen handlade om teater som inslag i annan verksamhet. Karin och en av hennes kamrater som dansade balett skickades till Sankt Lars för att pröva vad teater kunde betyda som inslag i vården. Nya psykofarmaka och en ny vårdideologi hade lett till en revolution i psykvården och detta var ett inslag i nytänkandet.
   Kultur i vården blev något som Karin kom att ägna sig åt under tre decennier. Hon ingick i en engagerad och kreativ grupp.

Att studera kulturgeografi och ekonomisk historia visade sig förbluffande lätt. Varje morgon gick jag från Ulrikedal genom professorsstaden till Sölvegatan där geografiinstitutionen låg intill universitetsbiblioteket. Det gällde bara att följa schema.
   På institutionen för ekonomisk historia deltog jag i en gles serie seminarier och skrev en kritisk uppsats om Sveriges ekonomiska och politiska beroende av USA under det pågående Vietnamkriget. När året var slut hade jag uträttat det jag planerat att göra under min tjänstledighet.
   Samtidigt hade Vietnam-aktivismen tagit stor plats i både mitt och Karins liv. Hon bildade tillsammans med några kamrater FNL:s sånggrupp. Den bestod och utvecklades till något år efter krigsslutet 1975.
   Sånggruppen deltog i aktioner i hela södra Sverige. Själv hade jag blivit invald i Lunds FNL-grupps styrelse som sammanträdde i AF:s översta våning en gång i veckan. Lunds FNL-grupp hade fem stadsdelsgrupper och bedrev en rad kulturarrangemang varje termin.
   Det var verksamheter vi inte kunde lämna. Dessutom hade mitt intresse för svensk skola blossat upp igen. Hur funkade egentligen den svenska grundskolan?

I Malmö fanns en av landets mest betydande lärarhögskola och där pågick ett intensivt arbete med omdaningen av svensk skola. Jag kollade möjligheterna och fann att jag kunde vinna inträde där och att jag även i fortsättningen skulle få ut min lön. Så blev det. Nästa höst började jag i Lärarhögskolan. Vad jag inte visste var att jag skulle fortsätta som lärare i Malmö mer än 25 år till.