Spöket i kommunfullmäktige av n

Det var inte bara förtroendevalda ur Lunds åtta politiska partier som stred om BUP-området och dess gröna vallar vid fullmäktigesammanträdet i mars. Närvaron av en osynlig makt kunde hela tiden förnimmas. Den dikterade villkoren för den politiska debatten.
Den kunde anas bakom Gunnar Jönssons (s) försvar för den byggplan, som Nita Lorimer (v) betecknade som en standardbyggplan som någon hittat i en låda på stadsbyggnadskontoret och mekaniskt tillämpat på BUP-området utan hänsyn till dess speciella natur- och kulturmiljö. Precis som om Sankt Lars-området hade varit vilken åkerlapp som helst i förorten!

Gunnar Jönsson var ordförande i byggnadsnämnden när avtalet om exploateringen av Sankt Lars-området slöts med fastighetsbolaget. I avtalet utgör BUP-området en viktig del.
Redan när planen offentliggjordes för två år sedan kritiserades den. En stark opinion krävde att utbyggnaden skulle begränsas till området innanför vallarna, det vill säga det område som en gång varit den Barn- och ungdomspsykologiska klinikens. Det innebar att varken den triangelformade ängen mellan BUP och Regnbågskvarteret eller remsan av Brukshundsklubbens övningsfält utanför den västra vallen borde bebyggas.

Visserligen försvarade Gunnar Jönsson byggplanen, men inte som om han älskade den utan snarare genom att förneka att den var så skadlig som kritikerna påstått. Som huvudansvarig för avtalet var han förstås rent formellt tvungen att försvara den.
Däremot talade han med entusiasm om de fördelar avtalet innebar: bland annat parkmark längs Höje å och ett nytt äldreboende i parkmiljö.
Han försökte övertyga åhörarna på de fyllda läktarna om att förutsättningen för att bygga det nya äldreboendet och omvandla av Höje ås stränder till parkmark var att BUP-området, ängen och Brukshundsklubbens övningsfält exploaterades exakt enligt byggplanen. Att ändra i den innebar att man riskerade att spräcka det övergripande avtalet med fastighetsbolaget.

När byggnadsnämndens nuvarande ordförande Göran Brink tog till orda blev det osynliga inflytandet nästan synligt. Han beskrev hur fastighetsbolaget, som den gången hette Realia, under tio år blockerade utvecklingen för att tvinga kommunen att undanröja de hänsyn och inskränkningar som var knutna till Sankt Lars-området.

Under den rödgröna mandatperioden lossnade allt. Gunnar Jönsson kunde sluta ett avtal med innebörden att Lunds kommun köpte parkmarken längs Höje å genom att godkänna den hårda exploateringen av BUP-området. Detta gjorde samrådsförfarandet till en meningslös formalitet.

Gunnar Jönssons bekymmer började när beslutet om Sankt Lars-områdets exploatering flyttades från byggnadsnämnden till fullmäktige. Då var både han och Göran Brink för sin trovärdighet i förhållande till fastighetsbolaget nödgade att övertala sina respektive partier att stödja planen.
De måste se till att Lunds kommun inte gav efter för kritikernas och de boendes krav på förändringar och begränsningar i byggplanen, hur berättigade och måttliga de än var. Det skulle ju innebära att kommunen bröt avtalet. Därmed skulle fastighetsbolaget, (inte längre Realia utan Kungsleden, men till stor del samma personer som tidigare) kunna upphäva det med motiveringen att det inte längre var lönsamt att bygga.

Akelius använde samma argument för att driva igenom byggandet av de fyra sexvåningshusen i Klostergården. Fick man inte bygga så högt och tätt som man ville, så var det inte lönsamt. Var det inte lönsamt blev ingenting byggt. Den gången lyckades fastighetsbolaget skrämma politikerna så att de gick med på att husen byggdes enligt Akelius plan, trots att de var för höga och låg för tätt.

Jönsson och Brink lyckades hålla sina partier på mattan. Samarbetet mellan det gamla och det nya arbetarpartiet säkrade en majoritet i fullmäktige för att tillgodose fastighetsbolagets krav.
Men inte helt. En minoritet bestående av dv, v, mp, fp och c samlade 25 röster och hade därmed uppnått mer än den tredjedel av kommunfullmäktige som krävs för att besluta om en minoritetsåterremiss. Minoriteten krävde att planen skulle omprövas i byggnadsnämnden och tekniska nämnden med utgångspunkt från de miljömässiga och kulturella värden som står på spel. Till saken hör att tekniska nämnden till skillnad från byggnadsnämnden motsatt sig planen i dess nuvarande utformning.

Sedan ingrep Mats Helmfrid. Mer om det i artikeln Minoriteten i den kommunala demokratin.