Gränsen och ringen av Gunnar Stensson

I en gammal skolatlas studerar jag kartan över Estland och Lettland som efter att fram till 1918 ha tillhört det ryska imperiet blev oberoende.
Det ledde omedelbart till en gränskonflikt. Båda staterna gjorde anspråk på gränsstaden Valga, en järnvägsknut med linjer till Riga, Tallinn och Pskov och via dem till de europeiska och ryska järnvägsnäten. En internationell kommission löste salomoniskt tvisten genom att dra gränsen tvärsigenom stan.
Visserligen byggdes ingen Berlin- eller Jerusalem-mur, men gränsdragningen skadade ändå staden och dess befolkning. Mänskliga och ekonomiska band skars av. Staden blödde.
Efter andra världskriget införlivades Estland och Lettland ännu en gång i Ryssland (nu i skepnad av Sovjetunionen), men när det sovjetiska imperiet kollapsade återföddes de som oberoende nationer och gränsen mellan dem blev statsgräns igen. Därmed återuppstod också gränsproblemet i Valga.
Sveriges radio redovisade strax före jul en tragisk episod. Ett ungt par skulle ingå äktenskap, men strax före vigseln hade brudgummen upptäckt att han glömt en viktig detalj (ringen?). Det var bråttom så han bestämde sig för att springa hem till sin lägenhet på andra sidan gränsen och hämta den. En gränsvakt upptäckte honom och sköt honom.
Nu behöver inte längre sådant ske. I samband med Estlands och Lettlands inträde i EU:s passunion öppnades gränserna, både de mellan de båda staterna och de till Europa.
Det betyder ju inte att vare sig nationer eller gränser avskaffades. Däremot förändrades verkligheten bakom begreppen nation och gräns. Den konstruktion som Europasamarbetet närmar sig innebär att nationalitet, transnationalitet (mellanstatlighet) och övernationalitet stärker och kompletterar varandra. Konstruktionen gör det också möjligt att återupprätta historiska nationella identiteter som Skottlands och Wales´ utan att (i detta fall) Storbritannien försvagas.
Folket i Valga jublade. Äntligen utplånades den konfliktladdade nationalstatsgränsen tvärs igenom stan. Visserligen kvarstår problem beträffande språk (estniska, lettiska och ryska) och valutor (i Estland betalar man med estniska kronor och i Lettland med lats). Men det löser sig med tiden. Estland har redan beslutat om övergång till euro och Lettland följer efter.
Så blir det till slut möjligt för invånarna i Valga att fritt umgås med grannar och släktingar, handla med en och samma valuta i sin egen stad och resa fritt, studera och arbeta i Europa.
Samma slags glädje delas av sjuttio miljoner invånare i sex andra europeiska länder som samtidigt anslöt sig till passunionen. De sista resterna av den gamla järnridån raserades.
Men EU:s gränser mot Afrika, Ryssland, Vitryssland och Ukraina finns ju kvar, liksom gränsen mellan USA och Mexiko, för att inte tala om Israels illegala gränser. Det destruktiva syftet är i samtliga dessa fall att stoppa människor som är i desperat behov av att bli insläppta.

Att avskaffa gränser
Idén att utplåna gränser är inte ny. Tyskland och Italien upphävde en mängd gränser när de enades under 1800-talet. Vietnamkriget handlade om att ena Vietnam genom att avskaffa den gräns mellan Nord och Syd som USA påtvingat landet 1954.
Ibland utplånas gränser spontant och oblodigt som när muren föll i Berlin.
Få gränser har varit så inhumana och dödliga som muren som avgränsar Israel från Palestina.
För Korea återstår fortfarande projektet att avskaffa eller åtminstone något öppna den gräns som påtvingades folket genom Koreakriget.
Nordirlands gränsproblem löstes genom EU-integrationen.
Gränserna i Latinamerika kan på sikt kvalitativt förändras genom någon form av passunion liknande EU, något som redan Che Guevara drömde om som en möjlighet för att stå emot USA-imperialismen.
Det stora negativa exemplet beträffande unioner är naturligtvis Jugoslavien. De många övergrepp mot kroater, bosnier, albaner, makedonier och andra folkgrupper som Milosevic och hans hejdukar begick förklarar varför den jugoslaviska unionen blev så förhatlig.

Vi vill leva, vi vill dö i Norden
Sveriges äldre historia handlar (liksom Europas övriga länders) i hög grad om att skapa en enhetlig nationalstat och att med militärt våld utvidga eller försvara dess gränser.
Sverige erövrade Halland, Skåne och Blekinge från Danmark (och våldsförsvenskade befolkningen), men förlorade Finland till Ryssland 1809.
Efter förlusten av Finland formulerade Esaias Tegnér den lysande tanken ”att inom Sveriges gräns erövra Finland åter”, dvs att satsa resurserna på att utveckla Sverige i stället för att förspilla dem i ett försök att återerövra Finland.
Samtidigt växte skandinavismen fram. Sverige och Norge var redan förenade i en union och man ville att också Danmark skulle ingå, så att en nordisk nation skapades. Skandinavistiskt sinnade lundastudenter gick över öresundsisen till Köpenhamn, en aktion som inte minst av klimatiska skäl ter sig avlägsen denna januari (dock får vi inte glömma bron). Rörelsen dog när Danmark förgäves vädjade om svenskt stöd i försvarskriget mot Preussen 1848.
Skandinavismen förhånas konsekvent i senare svensk historieskrivning men lever kvar i vår nationalsång. Det är inte i Sverige utan i Norden som Carolina Klüft vill leva och dö. Skandinavistiska tankar ligger bakom Nordiska rådet liksom de aktuella planerna på ett nordiskt försvarssamarbete.
När Norge drygt femtio år efter det tysk-danska kriget demokratiskt och fredligt skildes från Sverige uppstod en ny gräns. Det enda tillfälle vid vilket den borde ha hävdats och försvarats var under den tyska ockupationen, men den gången var Sverige ”villigt” (jfr dagens ”villiga” stater i Irakkonflikten) att tillåta permittenttrafik och malmexport. Annars har den fungerat på samma sätt som gränserna inom EU, vilket bekräftades när Norge ingick i Schengensamarbetet.
En tvist mellan Sverige och Finland om Åland löstes fredligt av NF under mellankrigstiden.
Beträffande den fortsatta utvecklingen i Balkan får man hoppas att Serbien med stöd av EU kommer till samma insikt om Kosovo som Esaias Tegnér och svenska politiker för nästan 200 år sedan gjorde om Finland (även om många av dem nog gärna hade sett att också Finland ingått i unionen).

Jag hoppas nästa vecka återkomma med en text om den akuta gränskonflikten mellan Etiopien och Eritrea och dess negativa konsekvenser för ländernas demokratiska, sociala, ekonomiska och humanitära utveckling och för hela regionen.
Gunnar Stensson