Högerkultur av Lucifer

Vi var väl så där 60 personer som var på Smålands i söndags eftermiddag för att lyssna på Anders Malm. Det är han som har skrivit den uppmärksammade boken med den långa titeln: ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent”. Med rätt lokal, annonsering och tidpunkt borde vi kunnat vara 600. Eller beror det bristande intresset på något annat? Malm själv berättade om hur kanske 50,000 människor stod på Norra Bantorget i protesmöte veckorna innan USA startade Irakkriget, men på klimatdagen den 8 december kom det bara 800. Fattar vi inte allvaret, är vi uppgivna eller förtränger vi det hela?

En vänsterman
Malm visade sig vara en trettioårig journalist, med språk, attityder och argument tydligt hemmahörande inom vänstern och han har mycket riktigt varit ordförande i syndikalistiska ungdomsförbundet. Han har gett ut flera böcker med anknytning till befrielsekampen i Palestina.
Vad han har gjort nu är att läsa in sig på klimatfrågan och satt in den i ett större historiskt sammanhang, med stora doser geovetenskap och idéhistoria. Jag har fortfarande inte läst hans bok, men jag kan berätta att han är en god talare som i fyrtiofem minuter drog upp de stora linjerna. OK, han är ingen vetenskapsman, men han verkade bra påläst och allmänt saklig. Ja, så blev det frågor och diskussion, det senare en ganska trist sådan kring de ideologiska detaljerna om hur man ska hantera ett eventuellt ransoneringssystem för koldioxid.

Dags för Klimax?
Hur som helst fick jag lust att höra mer om klimatfrågan framöver. Han berättade också om den nystartade föreningen Klimax, som redan har grupper i Stockholm, Göteborg, Uppsala och Malmö. Varför har vi ingen i Lund? Föreningen arbetar med klimathotet och ordnar studiecirklar, men har därutöver en tydlig inriktning på det syndikalister brukar kalla direkt aktion. Man kan t.ex. sätta sig ner en stund på en gata där många bilar vill komma fram. Kanske det behövs något i den stilen för att få klimatfrågan på bordet. Sossarnas och moderaternas och glasmästar Paulssons supermarknad ute vid Mobilia dukar väl nästan för något i den stilen?

En ny kulturprofil
I november i höstas hade vi ett reportage här i VB om en föreläsning i Lund av Johan Staël von Holstein, den kände IT-entreprenören. Det var han som startade Icon Media Lab , ett företag som tillverkade dåliga hemsidor. Han snackade upp företaget, sålde aktierna och stack sen med pengarna när det visade sig att företaget föll ihop som ett korthus efter något år i rubrikerna. Staël von Holstein har sedan dess försörjt sig på att åka runt och tala om sin entreprenörsanda och om sin modiga kamp mot den socialistiska maffia som styr landet. Han anser sig tydligen inte uppskattad efter förtjänst. Men nu har han blivit det.
Denne man har nämligen nu av alliansregimen, närmast då kulturministern, placerats i Statens Kulturråd där man ska avgöra vilka fria grupper, tidskrifter mm som ska få statligt stöd. Min reaktion, och säkert alla andras som har någon uppfattning om vad den här killen säger, var oförställd häpnad, följd av upprördhet. Vad fan menar moderaterna, vill de bara förödmjuka folk som sysslar med kultur? Eller handlar det om att göra något riktigt oväntat, ja en sorts installation i offentligheten, att visa att kultur är inte bara för något för skönandar utan också för råskinn och pengamagnater? En alternativ förklaring är att det är ett köttben åt den gamla elaka och råa delen av högern, den vars röster man riskerar tappa som det nya arbetarpartiet.

Fram med pengarna
En annat kulturpolitisk åtgärd av borgarna har ju varit att slopa den fria entrén på ett antal statliga muséer. Mycket riktigt tappade de mer än 40 procent av sina besökare det gångna året. Ett enkel cost-benefitanlys säger ju annars att alla de väsentliga kostnaderna för muséerna betalas av oss alla genom skatten och att det då borde vara fördelaktigt att låta så många som möjligt komma och ta del. Men, nej, man ska visa att man menar allvar genom att betala entré.
När man ska förklara eller bemöta politiska motståndare finns det två huvudvägar. Den ena är att se motståndaren som elak, ja rent av ond. Den andra är att motståndaren är dum, enfaldig, en som inte förstår innebörden av sina handlingar eller inte har insett sakläget. Att tala om ondska är sällan lyckat och ska nästan aldrig tillgripas. Enfald är däremot rätt vanlig, dessvärre ibland också i de egna leden.

Vad är förklaringen?
Vad ska man då kalla moderaternas politik här? Inte ond, men nog är den småsint, som hos en sur och snål arbetsköpare. Enfaldig, okunnig, nja, de vet ju vad de gör och står för det. Kanske ska man kalla det brist på inlevelse i att det finns människor som skulle glädjas över att få ta del av kulturarvet utan att behöva hosta upp femtilappar ur plånboken.
Ibland hör man borgare som klagar över att vi i vänstern anser oss stå för empati, för samhällsmoral och social rättvisa. Det är med sådan här politik borgarna profilerar sig åt andra hållet.