Nya motboken av Gr

I slutet av varje månad brukade Ludvig knacka på hemma hos oss. Frågan var alltid densamma: Hade min far något kvar på boken? Det hade min far oftast, trots att han på grund av låg inkomst bara var berättigad till två liter i månaden, medan Ludvig och flertalet andra (manliga) grannar hade tre. Med en extra halvliter bärgad kunde Ludvig sätta lite guldkant även på månadens sista veckoslut.
Åter är det tal om ransonering och individuell tilldelning. Nu handlar det om utsläppsrätter och modellen har närmast lanserats i England. Den har mycket som talar för sej. Det är förvisso en marknadslösning, vilket många radikala personer instinktivt vänder sej mot, men det är en mycket småskalig marknad, som kanske kan jämföras med den på Södra Esplanaden där Lundaborna byter överflödssamhällets produkter med varandra om lördagarna. Den hanteringen upplevs av de inblandade som tämligen nöjsam. Ludvigs besök hade också sina sociala poänger. Han stannade i regel på en kopp kaffe och det hände att kortleken kom fram. Fram till den oktoberdag 1955 då alkoholrestriktionerna upphävdes. Då blev det glest mellan de spontana grannbesöken, och när teven slog igenom ett par år senare upphörde de helt.
Jag ser fram mot den nya motboken, även om den väl får formen av ett tråkigt litet plastkort. Eftersom jag mest förflyttar mej med cykel och tåg kommer jag att ha klimatpoäng över varje månad. Och så kommer grannar och vänner att knacka på och undra om jag kan avstå några poäng eftersom de behöver köra och hälsa på gamla mormor eller frakta ett uttjänt kylskåp till tippen eller transportera barnbarnet till träningen.
Jag kommer förstås att säga nej. Men en sup tänker jag bjuda på.