Kristidender VII: Paul Krugmans nya New Deal av Erik Kågström

Paul Krugman är en New Deal-nostalgiker. På sin tid var han en arg ung man som demonstrerade mot bombningarna av Kambodja och kritiserade orättvisorna i det ekonomiska systemet. I dag tycks han se den tiden som ett förlorat paradis. I sin senaste bok ”The Conscience of a Liberal” knyter han förhoppningar till att en progressiv amerikansk rörelse skall bära upp en reformverksamhet syftande till att återskapa New Deal-förhållanden i USA; ett förhållandevis jämlikt samhälle där en relativt välbärgad medelklass utgör en stor majoritet av befolkningen (1). I hans strategi ingår som första steg införandet av en statligt finansierad allmän sjukförsäkring. När en sådan visat sig fungera bra och blivit allmänt populär kan man gå vidare med åtgärder för att minska den ekonomiska ojämlikheten – progressiv beskattning av inkomster, skärpta bolagsskatter och stöd till facklig aktivitet.
Krugman är kritisk mot de ekonomer som hävdar att ekonomisk ojämlikhet är en oundviklig följd av globalisering och teknisk utveckling. Man talar i dessa sammanhang om SBTC – ”Skill-Biased Technological Change”. Mot detta sätter Krugman betydelsen av institutioner, samhällsnormer och politisk makt.
När det gäller sjukvården lär Krugmans förväntningar komma att infrias. Samtliga demokratiska presidentkandidater har någon form av allmän sjukförsäkring med i sina program och även på republikanskt håll höjs det röster för en sådan reform. När det sedan gäller åtgärder för att minska den ekonomiska ojämlikheten så är det Krugmans uppfattning att det går att genomföra med politiska medel.

Avregleringar
I Sverige genomförde Feldt, Åsbrink och Dennis avregleringen av valutarörelser över landets gränser bakom ryggen på Olof Palme och det svenska folket. Detta innebar en klar inskränkning av våra demokratiska rättigheter och av vår regerings möjligheter att bedriva självständig ekonomisk politik. Kapitalisterna kunde utöva utpressning och hota med utflyttning om den ekonomiska politiken inte motsvarade deras önskemål. Liknande anpassningar till Washington Consensus har genomförts i övriga Europa. Överallt har det lett till ökad ojämlikhet, skattesänkningar och nedskärning av välfärden. Till stöd för sin tro på politiska medel har Krugman anfört att EU-länderna inte drabbats lika hårt som USA trots att de på samma sätt utsatts för globaliseringens verkningar och konkurrens med låglöneländer. Och det är nog en riktig iakttagelse. Även om vi fått en ökad ekonomisk ojämlikhet i Sverige så har de flesta ändå åtnjutit stadigt ökande reallöner medan reallönerna i USA stått stilla under flera decennier. Jag kan göra en jämförelse från mitt eget yrkesområde. På sjuttiotalet kunde en linjearbetare vid General Motors ha en inkomst i nivå med en svensk överläkare. Idag har en svensk undersköterska en lön som ligger över genomsnittet för en amerikansk industriarbetare.
Det finns förklaringar till dessa skillnader mellan Europa och USA. I det sistnämnda landet har man aktivt stött utlokalisering av industrier till låglöneländer genom skattelättnader. Hundratusentals utlänningar med hög utbildning har fått så kallade arbetsvisa för att arbeta i USA där de kräver lägre löner än inhemska kolleger. Riskkapitalföretag har haft som krav för lån till nystartade företag att en stor del av verksamheten förläggs till låglöneländer. Den högre graden av facklig organisation i Europa har nog också bidragit till att ojämlikheten ännu inte kunnat drivas lika långt här som i USA.

Låglönekonkurrensen
Krugman gav 1994 ut en bok (2) där han bagatelliserade betydelsen av låglönekonkurrensen för lönesättningen i USA. I sin nu aktuella bok (1) antar han att inflytandet kanske blivit något större under 2000-talet. I en artikel New York Times den 28.12.07 går han ännu längre och konstaterar att medan den ökande handeln har varit av godo för världsekonomin i sin helhet så har den lett till minskade reallöner för flertalet arbetare i USA. ”And that makes the politics of trade very difficult” (3). Jag ser detta som ett erkännande att hans grandiosa plan att återuppliva New Deal med politiska medel gått i stöpet redan några månader efter publikationen. Krugman försäkrar att han inte vill ha en protektionistisk politik men tillägger att man bör respektera dem som rekommenderar en sådan.

Det förvånar mig att Paul Krugman varken i sin bok eller i sina NYT-artiklar nämner ett arbete av två amerikaner som fått stor uppmärksamhet på sistone. Ralph E. Gomory, framstående matematiker och under en tid direktör vid IBM och William J. Baumol, ekonomiprofessor, är författare till boken ”Global Trade and Conflicting National Interests” (4). Där beskrivs bland annat vad som händer när ett rikt och tekniskt högutvecklat land - som USA – får ett växande handelsutbyte med ett fattigt och lågutvecklat land med låga arbetslöner – som Kina eller Indien. I ett första skede är utbytet gynnsamt för båda parter. När produktiviteten i det fattiga landet nått en viss nivå blir först arbetarna i det rika landet lidande genom stagnerande löneutveckling och sämre utbud av kvalificerade jobb. Efterhand drabbas även högutbildade i det rika landet av låglönekonkurrensen och så småningom kommer det rika landets hela ekonomi att bli lidande. När boken skrevs år 2000 förelåg fortfarande en win-win situation i handelsutbytet mellan USA och Kina. När journalisten William Greider förra våren intervjuade Ralph Gomory menade denne att situationen nu ändrats så att USA:s hela ekonomi nu är lidande av handelsutbytet (5). Det avspeglar sig i det stora underskottet i utrikesbalansen, den ökande statsskulden och den minskade produktionen i USA av varor och tjänster som kan exporteras – ”tradeable goods”.

Frihandelns konsekvenser
För återställande av balansen i USA:s ekonomi krävs enligt Gomory främst två saker. Dels att skattevägen belöna de företag som investerar i landet och bestraffa dem som investerar utomlands. Dels att införa skyddstullar främst mot de varor som amerikanska företag producerar i utlandet för konsumtion i hemlandet. Det sistnämnda är nödvändigt för annars skulle företagen flytta ut helt och hållet om de ändå kan sälja sina produkter i USA. Ett sådant program innebär att regeringen återtar kontrollen över valutarörelser. Det kan nog inte genomföras isolerat i ett litet land som Sverige men förmodligen i USA med sin stora marknad.
Ett antal chefer i transnationella företag har börjat inse att det som är bra för dem inte alltid är bra för det amerikanska folket. Tillsammans med Gomory har de bildat en aktionsgrupp – Horizon Project – som har etablerat kontakter med kongressledamöter i Washington och arbetar för att få igång en nationell debatt om frihandelns konsekvenser.
Det amerikanska folket har under lång tid levt över sina tillgångar på ett sätt som inte är hållbart i längden. Och det verkar som om den ekonomiska verkligheten nu börjar komma ifatt amerikanerna. En konjunkturnedgång har börjat och vad som diskuteras är om det bara skall bli en vanlig recession, en stagflation som på 70-talet eller en deflationistisk depression som på 30-talet. Det sistnämnda vore förstås olyckligt men är å andra sidan kanske det enda som kan åstadkomma en minskning av oljekonsumtion och koldioxidutsläpp. För vem tror egentligen på Stern kommissionen optimistiska ”we can grow and be green”.
Under den pågående presidentvalskampanjen i USA har den privata ekonomin seglat upp som det största problemet för väljarna, före kriget och klimathotet. Den enda presidentkandidat som har ett program med protektionistisk profil är vänsterns favorit Denis Kucinich som dock ser ut att vara chanslös. Han har hittills bara fått några få procent av de demokratiska rösterna. De två som leder demokraternas primärval - Clinton och Obama – lär inte komma med några förslag som luktar ”anti-business”.
I kommande nummer mera om recessionen i USA, dess följder för den övriga världen och Joseph E. Stiglitz bok ”Making Globalism Work”.
Erik Kågström

(1)	Paul Krugman 2007 ”The Conscience of a Liberal”
(2)	Paul Krugman 1994 “Peddling Prosperity: Economic Sense and Nonsense in the Age of Diminished Expectations”
(3)	Paul Krugman “Trouble with Trade” New York Times 071228
(4)	Ralph E. Gomory och William J. Baumol 2000 “Global Trade and Conflicting National Interests”
(5)	William Greider “A Challenger to the Church of Free Trade” The Nation 070423