Lars Philipson av Sten Henriksson

I somras avled Lars Philipson, 62, professor i digitalteknik vid Lunds Tekniska Högskola. Han är värd några minnesord i Veckobladet, bl.a. därför att han var en av våra läsare och för att han var en viktig person i Lunds moderna utveckling. Lars stod inte till vänster eller till höger. Han var snarast en sådan som amerikanerna kallar maverick, en otämjd kalv, en som stångas åt alla håll och är allmänt oberäknelig.
För det måste nog sägas, det var aldrig oproblematiskt att ha med Lars att göra. Han var en generös och hjälpsam människa men ett möte med honom kunde mycket väl sluta med att han eller man själv lämnade mötet och slog igen dörren efter sig.
Lars kom från en välbärgad borgerlig miljö i Växjö och demonstrerade tidigt idérikedom, uppfinnartalang och ledarförmåga. Han blev F- ingenjör i Lund och kastade sig också in i kårpolitiken i Lund under de turbulenta åren i slutet av 60-talet. Men hans stora insats var att han (tillsamman med Rolf Johannesson) i slutet av 70-talet på LTH byggde upp en institution för digital- och datorteknik, alltså datorernas hårdvara, en institution som låg på teknikutvecklingens framkant.

VLSI-design
Han for nämligen till Stanford och Caltech och hämtade hem Carver Meads metodik för VLSI-design, den där man redan 1980 kunde utforma en integrerad krets med 20, 000 transistorer vid tangentbordet på en dator, skicka iväg resultatet som en fil och två veckor sedan få den tillverkade kretsen/mikroprocessorn på en chip med posten. En annan innovation var hans projektkurs där studenterna ställdes inför ett konkret problem som krävde att de på sju veckor kunde konstruera en ASIC (application-specific integrated circuit ) som, säg, styrde, en autonom bil på en hinderbana, och få systemet att fungera. Utbildningen av civilingenjörer med högkvalificerad elektronikutbildning blev förutsättningen för etableringen av framgångsrika företag som Ericsson och Axis i Lund. De är faktiskt Lars barn.

Både anspråkslös och arrogant
OK, det skulle finnas mycket att säga, t. ex. om Lars höga krav på sig själv och andra i vetenskapliga och tekniska sammanhang. Härom året lade han ner sin projektkurs och sa att studenterna numera var för okunniga för att klara den. Det var ganska arrogant och dumt sagt, men möjligen sant. Lars var enkelt klädd, så som man kan vara i Lund utan att väcka anstöt eller uppseende. Han var anspråkslös, men sitt intellekt dolde han aldrig. Jag retade mig ibland på Lars. Men jag kommer att sakna honom.