Stort misslyckande för FN i konflikten mellan Etiopien och Eritrea av Bertil Egerö

I juli avslutade FN formellt sin fredsbevarande mission längs gränsen mellan Etiopien och Eritrea. Men ingen fred har uppnåtts. Hårdbevakad av militär från båda sidor utgör gränsen mer en risk för än ett skydd mot nya krigshandlingar.
1998, fem år efter självständigheten, blossade ett krig upp mellan de två staterna. Efter två år lyckades FN få med de två parterna på vapenstillestånd och en väg mot fred. Men den visade sig orealistisk. FNs speciella gränskommission beslöt upplösa sig sent i höstas, och i år har FN-militären UNMEE lämnat den 25 km breda säkerhetszon på eritreanskt område som Eritrea nu söker befria från grannlandets militär. Orsak: Etiopien har vägrat att uppfylla sitt internationellt bindande åtagande gentemot FN och Eritrea.
För Etiopien handlar det mycket om inrikespolitik. När FNs gränskommission år 2002 redovisade sitt arbete visade sig Badme, det fattiga jordbruksdistrikt som stod i fokus för tvisten, tillhöra Eritrea. Det gav regimen motiv att trotsa internationell rätt och obstruera gränsmarkeringen på marken. Ännu idag finns etiopisk trupp inom säkerhetszonen, och risken för nya krigshandlingar anses stor.

Enbart Etiopien stöttad internationellt
FN-sanktionerna var djupt otillräckliga. Jämfört med Eritrea är det diplomatiskt skickliga Etiopien ojämförligt mest intressant för USA och Europa. Det blev helt uppenbart när etiopisk militär i slutet av 2006 invaderade Somalia, uppbackad av USA.
För USA är ’kampen mot terrorismen’ viktigare än internationell rätt. I januari 2007, sedan USA pressat FN att införa sanktioner mot Nordkorea, gav Vita Huset Etiopien möjlighet att i hemlighet köpa vapen därifrån. Därmed offrades Eritrea och öppnades för ockupationen av Somalia.

Säkerhetsrådets svek öppnar för nya konflikter
I stället för att agera med kraft duckade säkerhetsrådet i gränsfrågan. Oförmögen att markera gränsen på marken beslöt FNs gränskommission i november att den ’virtuella’ gränsen på dess kartor skulle gälla. Eritrea kunde bara tolka läget så att FN-arbetet var avslutat, och att UNMEE inte längre behövdes. Det gav säkerhetsrådet ett alibi att skylla sitt misslyckande på Eritrea – den part som ”obstruerat” fredsarbetet. Rådet backade inte heller upp beslutet att den ’virtuella’ gränsen gäller som internationell gräns.
Vad som nu händer längs gränsen är oklart. Etiopien är engagerad i krig både inom sina gränser och i Somalia. Att starta ett nytt krig mot Eritrea skulle kosta, och en varaktig utdelning kräver att man lyckas uppnå en regimförändring i Eritrea.
Eritrea, med stora ekonomiska problem och behov av förbättrade internationella relationer, skulle knappast välkomna ett nytt krig. Etiopiens militära övermakt är odiskutabel. För regimen i Asmara är gränskonflikten också användbar för att hantera en växande inhemsk opposition.
Från EU tycks litet vara att vänta. Det enda hoppet på kort sikt är att valet i USA ska leda fram till en omvärdering av kampen mot terrorismen, och därmed till mer konstruktiva engagemang i problemen i Afrikas Horn.
Bertil Egerö

Bakgrund:
Eritrea, en f.d. italiensk koloni, är ett litet land norr om Etiopien med en befolkning på drygt 4 miljoner mot Etiopiens 78 miljoner. Det inkorporerades efter andra världskriget av Etiopien. En bitter frihetskamp följde, som gav landet självständighet 1993. Trots det nära samarbetet mellan eritreanska EPLF och etiopiska TPLF i kampen mot den etiopiske diktatorn Mengistu, ökade spänningarna mellan de två statsledningarrna efter 1993. En anledning är att hela kustremsan längs Röda Havet nu tillhör Eritrea, en annan att Eritreas självständighet aldrig accepterats av den etiopiska oppositionen.
Eritrea söker nu andra vägar att få gränsdragningen internationellt bekräftad och bli av med de etiopiska trupper som ännu befinner sig på dess sida av gränsen. Säkerhetszonen utgör ca 20 % av Eritrea, och stora mängder internflyktingar behöver kunna återvända till sina byar och marker.