Slutet på amerikansk hegemoni av Gunnar Stensson

Händelserna i Georgien den 7 till 9 augusti innebar slutet på föreställningen om amerikansk världshegemoni. Så skulle det kunna komma att stå i en framtida historiebok. Naturligtvis bidrar andra processer: krigen i Afghanistan och Irak, energikrisen, bolånekrisen, den ekonomiska depressionen och USA:s internationella skuldsättning. Men händelserna i Georgien blixtbelyser USA:s vanmakt.
Rysslands erkännande av Sydossetiens och Abchasiens självständighet fördöms av Condoleeza Rice, Angela Merkel och naturligtvis av Carl Bildt, som har ett klart delansvar för att konflikten tillspetsades så att det ryska ingripandet blev ofrånkomligt.
Fördömandena riktar sig nu framför allt mot att Ryssland genom att erkänna de båda utbrytarrepublikerna påstås ha brutit mot folkrätten och ingångna avtal.

Principlös propaganda
De politiker och länder som kritiklöst stödde USA:s ”preventiva”, på lögner baserade och djupt folkrättsvidriga angreppskrig mot Irak är desamma som nu skarpast kritiserar Ryssland. Läs tidningsläggen från våren 2003!
Man finner nästan identiska ställningstaganden för inmarschen i Irak från Danmark, de baltiska staterna, Polen och Tjeckien liksom från ledarskribenterna i DN, SvD och andra borgerliga tidningar och från högerpolitiker som Björklund, Bildt och Odenberg.
Då stödde de USA:s handlingskraft att sätta sig över folkrätt och internationella avtal. Nu fördömer de Ryssland för att, om än i mindre skala, begå liknande överträdelser.
Carl Bildt har inte ens dragit sig för att jämföra Rysslands agerande med Hitler-Tysklands.

Upprustning och Natomedlemskap
Georgien har målmedvetet upprustats av USA, militärt, ekonomiskt och tekniskt. USA uppmuntrade Georgiens president Saakasjvili att sända en av de största truppkontingenterna från ”villiga” stater till Irak, 2000 man. Avsikten var att stärka Georgien militärt och ideologiskt. Kostnaderna bars av USA. Georgien utlovades medlemskap i Nato. När konflikten i Georgien tillspetsades flögs 800 relativt stridsvana georgiska soldater hem från Irak med amerikanska trupptransportplan för att delta i striderna.

Den georgiska invasionen
Den 7 augusti invaderade den georgiska armén på order av president Saakasjvili den sydossetiska huvudstaden Tschinvali. Staden behandlades som om den varit irakisk: stridsvagnar och artilleri besköt urskillningslöst allt som rörde sig och alla byggnader i sin väg. DN publicerade i tisdags ett upprörande reportage om stadens rasering och befolkningens lidanden – och hat mot angriparna.
Den 9 augusti gick den ryska armén in och befriade staden. I den första rapporteringen beskrevs detta som en oprovocerad rysk aggression. President Saakasjvili hyllades som en hjälte. Senare blev man mer tveksam. Han hade möjligen missbedömt Rysslands beredskap och NATO:s förmåga att ingripa. USA och västmakterna garanterade dock hans ställning som president och Georgiens nationella suveränitet.

Presidenten som försvann
Ett intressant faktum är att president Saakasjvili sedan ett par veckor över huvud taget inte nämns i media. Uttalanden från den georgiska regeringen görs av utrikesministern och tjänstemän.
Det mesta i dagens medierapportering handlar varken om Saakasjvili eller Georgien utan om USA, Nato, EU och Ryssland. Jag upptäckte detta när jag sökte Saakasjvilis namn i en bunt tidningar för att kontrollera hur det stavades. Till slut hittade jag ett omnämnande av hans fru.
En obehaglig omständighet är att ingen av de politiker och ledarskribenter som nu fördömer Ryssland tagit avstånd från Georgiens aggression mot Tschinvali och de lidanden den förorsakat befolkningen. (Däremot har den beskrivits av journalister i DN och SDS).
Också humanitära värderingar underordnas tydligen propagandan på ledarsidorna. Men även om bombhögern (Mats Skogekärs artikel i Sydsvenskan den 28 augusti är ett typexempel) struntar i de människoliv som offrats i Tschinvali kunde man ha förväntat kritik av president Saakasjvilis invasion som ett oansvarigt risktagande som nu fått katastrofala konsekvenser för Georgien och Nato.

Vindflöjeln Bildt
Carl Bildt tar till brösttoner när han fördömer Rysslands erkännande av Abchasien och Sydossetien: ”Beslutet innebär ett lika tydligt som medvetet brott mot internationell rätt och grundläggande principer för stabilitet i Europa.” Det har fattats många sådana beslut de senaste månaderna. T ex i fallet Kosovo.

Nato avslöjat. EU:s betydelse växer.
Som en symbolhandling har polska och amerikanska hökar beslutat att placera ut robotar i Polen. Nödhjälp till Georgien transporteras på amerikanska krigsfartyg och hanteras av sjöofficerare i tv-mässigt snövita uniformer. Men det är symbolhandlingar för att dölja att Nato visat sig vara en överspelad organisation, en sorts dinosaur från det kalla kriget.
Däremot växer EU i betydelse. De stora EU-länderna kritiserar Ryssland liksom de kritiserade USA:s angreppskrig mot Irak.
Däremot tänker de inte bryta förbindelserna med Ryssland, lika lite som de gjorde det med USA 2003. Det har bland andra Angela Merkel med all tydlighet påpekat. Vid besöket i Sverige klargjorde hon också att oljeavtalet med Ryssland inte berörs av Georgienkrisen.

Ingen har hegemoni
USA:s hegemoni har de senaste åren möjliggjort en politik utan respekt för folkrätt och internationellt samarbete. Detta självsvåld måste i fortsättningen upphöra.
Vi har nu två egenmäktiga stormakter som i olika avseenden bryter mot det internationella regelverket. Det är självfallet inte bra. Det kommer också USA och Ryssland upptäcka. Båda måste anpassa sig till ett globalt system byggt på ömsesidig respekt.
EU:s makt bygger på regelverk, förhandlingar och hållbara överenskommelser. På sikt är sådana regelverk nödvändiga också för USA och Ryssland.
I den andan måste krisen i Georgien lösas, liksom andra kriser i Kaukasus och övriga delar av världen. Den rasistiska nationalismen bekämpas genom förhandlingar och gränsöverskridande samarbete.
Ryssland vet att det inte har den maktposition som Bush inbillade sig att USA hade när han gjorde unilateralismen till grund för sin politik. Ingen stat har hegemoni.
Alla vet nu att Bushpolitiken byggde på en illusion, liksom försvarsalliansen Nato.
En ny president i USA får efter jul jobbet att återupprätta USA:s anseende och inflytande på grundval av samarbete och respekt för internationella överenskommelser.
President Medvedev i Ryssland står inför samma utmaning.
Båda kan lita till samarbetet från ett öppet och fredligt EU. Den transatlantiska länken måste kompletteras med en kontinental.