Mest utrikes av Lucifer

Ja, man får väl börja med det lokala. Då är det omöjligt att inte beröra författaren PC Jersilds DN-artikel i somras där han förklarade den skånska dialekten vara ful och svårförståelig och därför inte borde få förekomma i radio och TV. Resultatet blev det förutsägbara: fyllda insändarspalter med gamla Jersildbeundrare som förklarade att nu var det slut med att läsa hans böcker.
Min teori är att han skrev på uppdrag av DN-redaktionen för att sätta liv i andarna och fylla ut i sommarens nyhetstorka. Dagspressen behöver allt stöd den kan få: i hela västvärlden minskar tidningarnas upplaga med drygt 2 procent om året. Det insåg också pseudonymen ”gästande 08”i Ystads Allehanda häromåret och skrev att nu när det var så mycket stockholmsbor som var på Österlen under sommaren så borde folk i trakten försöka tala lite mindre dialekt och mera förståeligt. Dessutom borde man byta ut vissa vulgära beteckningar, som t.ex. ”grishals” mot det elegantare ”fläskkarré”. Ystads Allehanda fylldes med insändare mitt under sommaren. I våras, efter hans död, avslöjades att det var kåsören Kjell-Swanberg, med hus i Östra Hoby, som skrivit insändaren. Han ville ge kollegorna på Ystads Allehanda ett hjälpande handtag.

Den svenska pressen och Georgienkonflikten
Nej, det går inte att undvika de utrikes ärendena. Jag syftar då på den svenska pressens behandling av händelserna i Georgien och angränsande provinser. Jag har inget att säga om det ena eller andra folkslaget och deras rättigheter. Visst, abchasier och osseter tycks inte vilja leva under georgiskt styre, men världen är full av folkgrupper som inte vill leva under det ena eller andra styret. Basker i Spanien, tjetjener i Ryssland skottar i Storbritannien, albaner i Jugoslavien etc. Ibland går det att ordna, ibland inte. Hur som helst måste det naturligtvis klaras ut med fredliga medel och absolut inte genom s.k. humanitära ingripande av stormakter.
Det var t.ex. orimligt att som USA och Storbritannien genom ett flera månader långt bombkrig mot Jugoslavien tvinga fram avskiljandet av Kosovo. Det var ett krig som stöddes av den svenska mediakören, samma mediakör som nu entydigt fördömer det ryska ingripandet i Georgien. På ledarsidor naturligtvis, men också på nyhetssidor, i radio och TV. Jag tror aldrig jag har upplevt en sådan ensidighet förr, inte ens i början på Vietnamkriget då amerikanerna stod för allt som var gott.

God bevakning?
Och då handlar det inte om att klandra Ryssland för dess övervåld, dess orimligt kraftiga reaktion eller dess oförmåga att hindra friskaror från övergrepp och plundringar. Nej, det är att Ryssland inte lägger sig platt inför Georgien och dess mäktiga allierade som tycks vara problemet. Någonstans inne i texterna nämns diskret att det visserligen var Georgien som gick till angrepp mot Sydossetiens huvudstad, men att det förmodligen bara var resultatet av en rysk provokation, ja en fälla för att lura till angrepp.
Bush och Putin var i Peking och roade sig med olympiska spel, men Dick Cheney var hemma och var på alerten. Strax före Georgiens angrepp var en av hans främsta säkerhetspolitiska rådgivare, Joseph R. Wood, på besök i Tiflisi. En annan tråd är John McCains främste utrikespolitiske rådgivare Randy Scheunemann, som samtidigt är chefslobbyist för Georgien i USA. Konspirationstänkande? Tja, kanske. Men det är alltså så att Georgiens och Ukrainas nuvarande regimer är inte bara är resultat av fria val utan också av massiva investeringar av amerikanska medel via CIA-efterföljaren NED. Georgien hade hundratals amerikanska och israeliska militära rådgivare. Allt detta är förhållanden som diskuteras i t.ex. brittisk press (se The Guardian). Men hos oss är det den gamla rysskräcken som väcks till livs. Jo, jag tycker också, i motsats till vänsterpartiet att det svenska försvaret ska stärkas och därutöver att Afghanistantrupperna ska tas hem. Men det är inte av rysskräck.

Bildt bör avgå
Det finns en person det finns särskild anledning att granska i dessa dagar. Jag syftar på Carl Bildt. Bildt tillbringade våren med att gång på gång åka till Georgien, ibland också till Warszawa för att tillsammans backa upp den nuvarande regimen i Georgien. Polen är som bekant den mest uttalade höken i EU och NATO och vill på olika sätt gå hårt fram mot Ryssland. Mitt under Georgien-krisen såg man till att få amerikansks antimissilraket placerade vid östersjökusten. Uppenbarligen hade nu hotet från Iran – de kärnvapen Iran förväntas utveckla om ca 10 år – nu tilltagit och för säkerhets skull så krävde Polen också att få ett raketbatteri till. Det är ett häpnadsväckande hyckleri som har utvecklats kring dessa raketer och om det är något som kan kallas provokativt är det utplaceringen av dem.
Om dessa raketer som alltså ska stå så där 20 mil från oss i Skåne har Bildt eller någon annan i officiell svensk ställning icke sagt ett ord. Det är självklart att de försämrar säkerhetsläget i vår närhet, vilket vi sa om de amerikanska och sovjetiska medeldistansraketer som placerades ut under 80-talet. Nu tiger vi och låter vår utrikesminister placera Sverige i samma hörna av den europiska scenen som Polen.
Vad kan göras? Det rimliga vore väl att kräva Bildts avgång: för hans anti-ryska aktivism och hans för Sverige farliga politik. Dock krävs nog då att socialdemokraterna ställer sig bakom ett sådant krav för att det ska få någon verkan. Men med Urban Ahlin som socialdemokratisk utrikespolitisk talesman och varm anhängare av den s.k. transatlantiska länken, är det utsiktslöst. En stor majoritet av det svenska folket är emot anslutning till NATO, men vi tycks med medias hjälp oavbrutet glida åt det hållet.