Slut för i år, tack för i år

Veckobladet
önskar
alla läsare och medarbetare
God Jul
och
Goda Nya År

Nu tar VB jullov och
återkommer med sitt nästa nummer
den 16 januari 2009.

Kulturtips

Thaïs av Massenet
The Metropolitan Opera via satellit
20 december kl. 18.00, på Kino i Lund och Spegeln i Malmö
Läs mer

Ekoo!
Julkonsert Afrikanskt, varmt sväng under en strålande stjärna, på Victoria teatern 20 december.
Läs mer

Den stora spökräddningen
av den engelska författaren Eva Ibbotson. Den ruskigt roliga spökklassikern, känd och älskad av barn över hela världen ges av Teater Sagohuset på Lunds Stadsteater 28 dec - 11 jan.
Läs mer

Happy Weather Concert
i V Karaby kyrka den 1 januari
Läs mer

Glad konsert med Happy Jazz
Carling Family Band + Papa Bue's Viking Jazzband på Hässleholms Kulturhus 4 januari.
Läs mer

Detta är bara ett urval av allt som Kulturcentralen förmedlar, läs hela deras program.

Elektricitetsbrev I av Erik Kågström

Att etanol inte är ett klimatvänligt alternativ till bensin har dessbättre blivit accepterat men etanol tillverkas ändå i en del länder för att minska oljeberoendet. Nu är det i stället elbilen som hypas.
I dagens Flamman skriver Aron Etzler entusiastiskt om den senaste utvecklingen på elbilsfronten. Då måste först sägas att det i dag åtgår 20-40 fat olja vid tillverkningen av en personbil . Det motsvarar lika mycket energi som ingår i flera års bränsleförbrukning. Skall, och kan, denna energi ersättas av grön energi?
För det andra, när det gäller drivmedlet el. Under år 2006 producerades totalt 18 500 TWh elektricitet i världen. Av denna energi kom 40 % från kol, 20 % från naturgas, 16 % från vattenkraft, 15 % från kärnkraft, 6 % från olja och 2 % från förnybara källor inklusive vindkraft.
Världsindustrin har en favorit – bilen. Konsumenten har en favorit – bilen. Alla bilföretag kommer nu, med statligt stöd, att satsa på elbilar. Det tillskott av vindkraftsenergi som kan produceras inom de närmaste åren kommer då helt att slukas av bilsektorn. Den energi som vindkraften inte klarar av att leverera får komma från kolkraftverk. Sedan tillkommer resurs- och energiåtgång för tillverkning av ett otal bytesbatterier till elbilarna och alla skador som orsakas av exploderande litiumbatterier. Därför kan elbilen, om den inte beskattas hårt, bli ett större hot mot miljön än etanolen.

Svar till Mats Olsson av Sven-Hugo Mattsson

Hej Mats!
Du måste förstå att vi i Demokratisk vänster är lite stolta över vår lilla skapelse.
Att jag bemötte dig och dina uträkningar berodde på att du påstår att vi, Dv, hade släppt fram Sverigedemokraterna till sitt mandat i östra valkretsen. Så är det inte. När du nu återkommer, har ändrat dig och går över till västra valkretsen finner jag det angeläget att redovisa vad jag kommit fram till. Sd tog sitt mandat i västra valkretsen med en marginal på ca 30 röster, tyvärr för det är en liten marginal. Det är då viktigt att konstatera att detta hade skett hur du än möblerar om.
Men hela diskussionen är overklig från början. Din utgångspunkt är att V hade tagit alla Dv:s röster om inte vi hade ställt upp. Så är det inte, självklart.
Jag har gjort en analys, men vill betona att jag nu, till skillnad från ovan, är inne på antaganden, precis som allt du påstår. Jag tror, med betoning på tror, att V hade tagit mellan en fjärdedel och drygt hälften av Dv:s röster. Det är inget konstigt att tro att resten hade gått till andra partier eller sofflocket.
Jag jämför med regionvalet och riksvalet. I riksvalet tar V faktiskt färre röster jämfört med kommunvalet, trots att Dv inte ställde upp här. Även om det är vanskligt att jämföra ett kommunval med ett riksval, så är siffrorna så påtagliga att hela ditt resonemang faller platt till marken. Regionvalet bekräftar mitt antagande.
Jag förstår att du helst inte vill att Dv ställer upp i nästa val så att V blir ensam på vänsterarenan. En fråga: kan man inte göra tvärtom?
Se det som ett skämt! Jag skulle inte föreslå att ett legitimt parti inte skulle ställa upp.

Rädda vården! av Marianne Berg & Saima Jönsson

Dagligen läser vi i tidningarna om den allvarliga situation sjukvården i Lund befinner sig i. Vi läser om cancerpatienter som får vänta på behandling och svårt sjuka som inte kommer att få livsuppehållande vård.
Det är borgerlighetens snåla stjärna som lyser över den skånska sjukvården i vinter. 37 miljoner ska Lunds universitetssjukhus spara in till årsskiftet och ytterligare stora besparingar väntar nästa år då resten av underskottet på 143 miljoner ska tas in.
”Det kommer inte mer pengar” säger sjukhuschefen och det är korrekt, men det är viktigt att peka ut var ansvaret för detta ligger: hos den politiska majoriteten i region Skåne, de borgerliga plus miljöpartiet, som trots krav från bl a vänsterpartiet. säger nej till att skjuta till mer pengar till vården och hos den borgerliga regeringen som genom neddragna statsbidrag försämrat regionens ekonomi.
Samtidigt som besparingarna brutalt genomdrivs väntar stora organisationsförändringar när univeristetssjukhusen i Malmö och Lund ska samordna sitt arbete i betydligt större utsträkning än tidigare. Detta förväntas ge effektivitetsvinster.
Sådana förändringar kan vara positiva, men ska organsaitionsförändingar lyckas måste två krav vara uppfyllda: förändringarna måste vara förankrade i organisationen och bland personalen och de styrande kan inte samtidigt utsätta organisationen för stora sparkrav. Effektivitetsvinster uppstår oftast inte med en gång vid organisationsförändringar.
Liksom när det gäller andra verksamheter så kräver de borgerliga att sjukvården ska trolla med knäna och prestera högre kvalitet med mindre pengar. Att mljöpartiet är med och delar ansvaret för denna politik i regionen är mer än sorgligt.
Nu krävs det att vi är många som höjer våra röster för att rädda vården.

V:s ”ekologiska förhållningssätt” av Ulf Nymark

Gunnar Sandin skriver i VB nr 36 att Vänsterpartiet på sin EU-parlamentslista har en miljöengagerad kandidat först på 26:e plats. Detta är givetvis bara en spegling av miljöfrågornas relativt låga vikt i vänsterpartiet. Att miljö- och klimatkampen inte tas på allvar i v syns tydligt i dess riksdagspolitik.

Förorenaren betalas!
Ett par exempel får illustrera detta. I riksdagen verkar v för att ge pengar (5000 kr) till de bilägare som bygger om sina bilar så att de också kan köras på etanol i stället för på (enbart) bensin. Här ställer man alltså den i miljödebatten välkända principen om att ”förorenaren betalar” på huvudet och inför en ”förorenaren betalas”-princip i stället.

46-öre
I samma partimotion (Motion 2008/09 Fi 302 Skatter) tar v-riksdagsgruppen upp frågan om bensinskattenivån som ett medel att minska bilismens negativa miljö- och klimatpåverkan. Förslaget går ut på att år 2009 höja bensinskatten med 21 öre, och år 2010 med 25 öre. Detta alltså från den låga nivå, ca 12.79 kr/litern, som bensinpriset hade redan när motionen lämnades in den 7 oktober i år.

Inte ens marginell effekt
Sika, Statens institut för kommunikationsanalys, har utrett frågan om bensinprisets effekter på utsläppen. Sika kommer fram till att det behövs ett bensinpris på 17,70 kr/liter för att utsläppen från vägtrafiken ska kunna hållas på samma nivå som 1990. För att minskavägtrafikens utsläpp med 20 % (jämfört med 1990 års nivå), vilket nog torde vara ett minimum för att kunna tala om en progressiv klimatpolitik, fordras enligt Sika ett bensinpris på 27,50 kronor per liter (Priserna under förutsättning att nyregistrerade bilar i genomsnitt kommer att släppa ut mer än 130 gr koldioxid per fordonskilometer.) V-riksdagsgruppen har enligt egen utsago läst Sikautredningen, men föreslår ändå en nivå på höjningen av bensinskatten som inte ens kan ha tillstymmelsen av marginell effekt på bilåkandet.

Ekologisk attityd
Detta är bara ett par exempel på v:s ”miljöpolitik”. Fler kan säkert anföras om man går igenom v:s agerande i riksdagen de senaste åren. (Det var för övrigt inte så länge sedan som v motsatte sig en höjning av bensinskatten).
Mats Olsson må tycka att hans partis miljöpolitik är alert och framsynt, men exemplen ovan talar ett annat språk. Det är i betydande avseenden en utslätad och mesig politik. Men så ska det vara om man får tro v:s partiprogram. Programmatiskt ska v inta ett ”ekologiskt förhållningssätt”. Miljö- och klimatfrågorna reduceras alltså till en attityd, må vara att man kallar den ”grundläggande”. Det är denna politik som v i Lund, liksom alla andra av v:s lokalorganistioner, verkar för, oavsett en del bra lokala initiativ.
Alla med hjärtat till vänster har all anledning att känna sig nöjda med att Demokratisk Vänster etablerat sig som ett rödgrönt alternativ. Vi har miljö- och klimatfrågorna som en av våra fundamentala principer.

Ur den skånska myllan av Svenne

Det sitter fyra arbetslösa sverigedummekrater (Sdk) i den enes bunker och dricker öl. Det är mitt på förmiddagen men dom har redan satt i sig ett 24-flak med 3,5:or, så diskussionerna går höga.
Sverigedummekrat 1: det är för jäkligt med alla dessa udlänningar som väller in över våra gränser. Dom tar våra kvinnor och jobbar gör dom inte, nej det är bara bidrag, bidrag, bidrag.
Sdk 2: jag håller med dig. Om det fortsätter så här kommer jag att emigrera till ett land där dom garanterat inte tar emot en enda utlänning.
Sdk 3: har ni tänkt på att var gång man sätter sig i en taxi eller åker buss så nog är det en udlänning som kör. Ok det är dåligt betalt och dåliga arbetstider, men ändå.
Sdk 4: nej dom bara bråkar, slåss och har sig och inte kan dom ta hand om sina barn.
Det ringer i en mobiltelefon. Sdk1 svarar. Ja, hej Deplak, jaså du kan inte idag, sjukt barn. Har du ingen tant som kan ta hand om barnen. Jaså generaldirektör i Jönköping, pendlar. Du kan på fredag, 14.00 då, bra. Klick.
Det var min frisör, han är från Pakistan, han är bra och billig. Rekommenderas.
Det ringer på dörren. Sdk 2 går och öppnar. Tjena Adak, det var bra att du kommer med pizzorna, vi är duktigt hungriga. Kan man få kredit, jaså inte.
Han är verkligen billig Adak och goda pizzor gör han. Vilken service förresten, köra ut pizzorna till samma pris.
Mums, mums, mums.
Sdk 3, du är ju vegeterian Jan-Adolf, hur smakar din Tropicana.
Sdk 4, superb. Ja, jag är ju vegeterian, precis som min namne. Han var en riktig humanist Hitler, tyckte inte man skulle äta djur. Har ni förresten varit på den nya Thairestaurangen vid stationen. Smaskens mat och mycket vegetariskt. Inte ens rabbemos med vegekorv slår sån mat.
Sdk 1: jag har fått jobb hos tidningsbärarna. Jag var tvungen att ta jobbet, annars hade jag mist min A-kassa. Visste ni att man bara får drygt 100 spänn i timmen, inklusive ob. Jobb mitt i natten 6 dagar i veckan. Jag skall jobba en vecka sen skall jag sjukskriva mig för knäna. Vem tusan vill ta såna jobb.
Sdk 2: nja, det kan jag nog tala om för dig. Hon som delar ut våra tidningar är utlänning, så nu har jag dom i min trappa. Fy tusan.
Det ringer återigen i en mobil.
Sdk 3: hej Maze, jaså du har fått tavlan inrammad, då kommer jag och hämtar den imorgon. Klick. Maze är konstnär, han gör jättefina tavlor med lundamotiv, tar alldeles för lite betalt, men det är ju bra för mig. Han kommer från Syrien och har bara bott här några år. Han jobbar förresten som personlig assistens på lördagar och söndagar.
Sdk 4: ja som sagt det är ett helsike, men det är tur att vi har folk som Knet Strandberg, ja han i Kävlinge. Det är såna som han som gör att man ser ljuset i tunneln.
Sdk 1: ja, och vi har ju Bråttom Fransson i Röstånga också, det är riktiga karlar det. Fast hur kan man heta Bråttom?
Förmiddagen har blivit eftermiddag och de fyra musketörerna har klämt i sig ett flak till.
Sdk 3: nej grabbar vi får väl ha lite luft. Skall vi gå ut och slå sönder Mormors bageri?
Svenne
Berättelsen har sina rötter i verkligheten

Ny chans att rädda Pilevallen i Sankt Lars av Gunnar Stensson

Nu har fullmäktige möjlighet att korrigera beslutet om bup-områdets utbyggnad. Pilevallen kan räddas. Sankt Lars-parkens gröna famn mot norr och väster kan skyddas.
Exploateringsavtalet mellan kommunen och Realia förfaller den 31 januari 2008. Realia vill förlänga det ett år. Ärendet kommer upp i fullmäktige torsdagen den 18 december.
Alla partier utom m och s var motståndare till byggplanen förra gången. Blir det majoritet för nej till förlängning öppnas en möjlighet till omförhandling. Det hänger på några socialdemokraters röster.
Beslutet om exploateringen drevs igenom av m och s för ett och ett halvt år sedan med minsta möjliga majoritet. Partipiskan ven över oliktänkande.
Beslutet har överklagats till regeringen. Nyligen begärde miljödepartementet in fullmakter mot planen från boende i de fastigheter som omedelbart drabbas.
Klostergårdens byalag samlade in ett 40-tal fullmakter. De boendes oro för den hotande vandaliseringen av deras närmiljö har vuxit under månader och år av ovisshet.
Det är troligt att miljödepartementets beslut tillmötesgår de boende. Miljöargumenten har vuxit i styrka de senaste åren. Här handlar det om att bevara ett av de sista grönområdena i närheten av Lunds stad, en viktig länk i det gröna bältet runt Lund och en oas i en del av Skåne som är drabbad av trafik och monokultur.
Det bästa vore om fullmäktige självmant sa nej till förlängning. Då slipper man ett eventuellt regeringsingripande.
Enighet råder om nästan hela planen för Sankt Lars. Det är bara två detaljer, pilevallen och byggplanen för de 177 bostäderna i Bup-området, som behöver omprövas.
Byalaget presenterade redan för två år sedan en alternativ byggplan som bevarar pilevallen och grönområdet mellan Regnbågskvarteret och Sankt Lars.
Det är beklagligt att bristen på miljöhänsyn och kompromissvilja har fördröjt utvecklingen.
Nu finns chansen till en uppgörelse som alla kan acceptera!
För Klostergårdens Byalag
Gunnar Stensson, Ordförande

PS. När du läser detta är fullmäktiges beslut redan taget. Vilket resultatet än blir så fortsätter byalaget kampen för miljön och de boende. Vi väntar på beskedet från miljödepartementet. Blir det negativt kan vi nog trolla fram ytterligare någon kanin ur den juridiska hatten. Sedan hoppas vi på valet 2010. Kampen går vidare.
Däremot beklagar vi att hoppbackehuset fördröjs. Det handlar om ett högt flerfamiljhus byggt på en parkeringsplats. Det är en angelägen förtätning som kommer att gagna servicen i Klostergården. Och det handlar om ett långt större antal lägenheter: 450 jämfört med de 177 i det tilltänkta småhusghettot i Sankt Lars. Som vi brukar säga: Bättre bygga på asfalt än i Sankt Lars! Hellre ett höghus än kilometervis med platthus!

Om att undvika offentlig diskussion av Mats Olsson

Lund har begåvats med ett nytt politiskt organ, som kallas för ”Arbetsutskottet för övergripande, samordnad, strategisk samhällsplanering”. Den 15 december 2008 var det, precis som alla måndagar, möte i kommunstyrelsens arbetsutskott i Lund. Under den hemlighetsfulla dagordningspunkten ”Plansamråd - inledande diskussion” beslutade arbetsutskottet, utan att något underlag i förväg aviserat att ett sådant beslut skulle fattas, att inrätta detta nya forum, bestående av dem själva och ordförandena och viceordförandena i tekniska nämnden och byggnadsnämnden.

Samma människor i alla grupper
Beslutet har alltså inte föregåtts av någon som helst debatt, varken om dess ändamål eller eventuella nödvändighet. Syftet sägs bland annat vara att bedriva ”samordning och ledning” och att ”bereda frågor av långsiktig och strategisk karaktär”. Meningen är också att det nya organet ska minska behovet att tillsätta speciella projektgrupper. Ett av argumenten som framfördes på mötet, och som upprepades av Tomas Avenborg (m) i SDS 18/12, var att det är samma människor som sitter i alla dessa grupper. Men det är lögn. Visserligen har de borgerliga och socialdemokraterna en tendens att nominera in sina manligt dominerade tekniska presidialer, men vänsterpartiet har t.ex. Angelica Svensson i Centrumberedningen, Nilla Bolding i gruppen för byutveckling och Nita Lorimer i Brunnshögsgruppen.
På mötet var det bara jag som argumenterade emot inrättandet av detta organ. För det första anser jag att de tekniska nämnderna redan har en alldeles för stark dominans i Lunds samhällsplanering. Skola, förskola, vård- och omsorg, samt överhuvudtaget lundabornas sociala och kulturella behov kommer ofta i tredje eller fjärde hand när byggherrar och andra aktörer ska tillfredställas. Men samhällsplanering handlar ytterst om människorna och deras liv och drömmar, inte om asfalt och betong. Jag skulle hellre se ett organ för samhällsplanering där de s.k. mjuka nämnderna får en framträdande plats.

Förgubbas
För det andra bidrar detta ytterligare till att politiken förgubbas. Presidierna i byggnads- och tekniska nämnden består av fem män och en kvinna. Detta nya organ ska ersätta framtida projektgrupper i vilka partierna har en möjlighet att skapa en mer jämställd fördelning.
För det tredje är detta ett sätt att undvika offentlig diskussion. Om tre tunga kommunala instanser redan har diskuterats sig samman, på möten där inga ståndpunkter protokollförs, riskerar det viktigaste samtalet att tyna bort: det offentliga samtalet. I stället bör olika åsikter och perspektiv, i såväl större som mindre samhällsplaneringsfrågor, brytas mot varandra, skrivas in i protokoll och formuleras som yttranden, så att press och allmänhet kan se vad det är som pågår.

Sven Hedin, nationalist i imperialismens tidsålder av Gunnar Stensson

Om Axel Odelberg, ”Äventyr på riktigt, berättelsen om upptäckaren Sven Hedin”, Norstedts

”Med kulsprutor utrotade jag hela den manliga befolkningen”
Dialog i Simla mellan Sven Hedin och Lord Kitchener 7 oktober 1908
– Det förvånar mig mycket, sa Kitchener en dag framför brasan, att ni aldrig tilldelat mig Nobels fredspris. Det är dock jag som pacificerat både Sudan och Sydafrika. I vår tid har jag gjort mera för fred på jorden än någon annan, men något nobelpris har jag ännu inte sett till.
Hedin, som var akademiledamot, visste inte vad han skulle tro.
– Ja, men hur pacificerade ni Sudan?
– Med kulsprutor utrotade jag hela den manliga befolkningen, som kunde bära vapen. Sedan blev det tyst och stilla och alltjämt råder den djupaste fred i landet.
Kitchener blev brittisk krigsminister vid första världskrigets utbrott. Den 5 juni 1916 omkom han då HMS Hampshire gick på en mina utanför Orkneyöarna och sjönk med 600 man.

En bok att rekommendera
Ja, så talade man om Sudan den gången. Det är nu länge sedan djupaste fred rådde där. Usama bin Laden var under flera år verksam i Sudan med att bygga vägar och annan infrastruktur.
Själv besökte jag 1987 muséet över slaget vid Omdurman i Khartoum tillsammans med Lars Bondestam, som två år senare dödades av en troligen etiopisk landmina. Slaget beskrevs där som en seger för Mahdin.
Det finns ett historiskt samband mellan massakern vid Omdurman 1898 (den skildrades entusiastiskt av ögonvittnet Winston Churchill) och extremismen i dagens Khartoum.
Odelbergs Hedinbok är full av sådana episoder som belyser 1900-talets historia ur oväntade synvinklar. Nedan en liten exempelsamling.

Ett varningsord
Jag börjar med skildringen av den stora försvarsdebatten 1911 - 1914 som ledde till bondetåget, kungens borggårdstal (skrivet av Hedin) och avgången för Karl Staafs liberala regering.
Sven Hedin inledde debatten med sin pamflett Ett varningsord som tillkommit på begäran av politiserande militärer och bekostats av Sveriges rikaste män. Den spreds i miljonupplaga.
Broschyren utpekade Ryssland som det stora hotet, ungefär som personer med liknande bakgrund (Carl Bildt) gör än idag. Sedan rasade debatten i kyrkor och på regementen, i pressen, i politiska partier och i föreningar av alla slag. Den fick formen av en strid mellan höger och vänster.

Stockholms arbetare är gentlemän
De socialdemokratiska kvinnorna arrangerade en debatt på Cirkus i Stockholm den 14 december 1913 mellan Hedin och socialdemokraternas partisekreterare Fredrik Ström. Stämningen var hård och några av Sven Hedins vänner hade beväpnat sig.
Men Sven Hedin var inte rädd för Stockholms arbetare. De är gentlemän, ansåg han.

En bit mat med Zäta
En vecka senare debatterade han med Zäta Höglund på inbjudan av socialdemokratiska ungdomsklubben i Borlänge. (Zäta Höglund ledde 1917 bildandet av Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, som 1921 ombildades till Sveriges kommunistiska parti. Sedan partiet anslutits till Internationalen blev det beroende av Sovjetunionen. Zäta Höglund protesterade och uteslöts 1924. Historien skulle upprepa sig. Flera gånger.) Men allt detta låg i framtiden 1914.
Debatten var intensiv men avslutades med att Hedin föreslog att han och Zäta skulle gå och äta en bit mat tillsammans.

I Moskva 1923
När klockorna i Kreml slog 9 den 9 december 1923 inträdde Sven Hedin i Tjitjerins ämbetsrum. Tjitjerin hade 1918 efterträtt Trotskij som sovjetisk utrikeskommissarie.
Efter mötet var Hedin fylld av lovord. Han prisade Tjitjerins intelligens, breda allmänbildning och frånvaro av bolsjevikfasoner och revolutionsretorik.
– Sovjetrysslands politik kommer att ge en varaktig grund för vänskapliga förbindelser mellan det ryska och det svenska folket, sa han.
Lenin var döende. I kulisserna väntade Josef Stalin

Antisemitiska argument i Arbetet 1924
Hedins krav på militär upprustning fortsatte att irritera vänstern trots Hedins välvilja mot den unga sovjetstaten.
I början av januari 1924 skrev socialdemokraten Arthur Engberg i tidningen Arbetet: ”Herr Hedin får ursäkta, men vi svenskar känner förtrytelse över att se ett par halvjudar av hans och hr Bööks kaliber gång på gång upphäva sig till nationella tuktomästare och ta storsvenskheten på entreprenad.”
Hedin hade nämligen judiska rötter i sin släkt. Som vi vet lever antisemitismen kvar i Skåne.

Klockan sex måste ni vara hos Hitler!
Under en föreläsningsturné i Tyskland 1935 blev Sven Hedin inbjuden till Adolf Hitler. Han samtalade med Göring om Tysklands ekonomi, då Göring plötsligt tittade på klockan och utbrast: - Donnerwetter! Klockan är fem i sex och klockan sex måste ni vara hos Hitler.
Hitler tog emot honom som en gammal bekant. Führern talade om Hedins böcker.
Hedin, som två år tidigare tagit avstånd från nazismen och särskilt antisemitismen, fick ett gott intryck av Hitler och beskrev honom nu som en högrest och kraftfull gestalt, rak i ryggen och med högburet huvud.
Vid sommarolympiaden 1936 höll Hedin invigningsanförandet till världens ungdom.
Den norske författaren Nordahl Grieg, som tillbringat ett par år i Sovjetunionen, (Axel Odelberg gör misstaget att kalla honom tonsättare) skrev ett öppet brev till Sven Hedin där han frågade: ”Vad ämnar ni säga i ett land där själva den olympiska idén, förbrödringen av alla folkslag och raser, har blivit förrådd?”

I svenska akademin
Hedin förblev Hitler trogen. Sexton år senare, den 30 oktober 1952 satt han i Börshusets sessionsrum för att välja vilken av de fyra kandidaterna som skulle få Nobels litteraturpris: Francois Mauriac, Winston Churchill, Albert Schweizer eller spanjoren Ramon Pidal.
Harry Martinsson ville ha Mauriac eller Schweizer. Anders Österling ville inte ha Churchill eftersom han var aktiv politiker. Nils Ahnlund höll på Churchill och fick medhåll av juridikprofessorn Lars Ekeberg: - Churchill har ju räddat Västerlandet.
Hedin protesterade och frågade vad Ekeberg menade med det.
Francois Mauriac fick nobelpriset 1952.

Jan Myrdal och Sven Hedin
Sven Hedin påminner inte så lite om Jan Myrdal. Samma kreativitet. Samma kombination av politisk skärpa och blindhet. Samma kategoriska självförtroende. Samma övertygelse om att alltid ha rätt. Samma fascination över kinesisk kultur.
Hedin beundrade Hitler till sin död.
Jan Myrdal beundrade Pol Pot och försvarar massakern på Himmelska fridens torg. Båda trotsar/trotsade på sin ålders höst hela den svenska opinionen och blev därför isolerade och hånade.
Mycket riktigt. Det finns en förbindelse mellan dem. Den 6 juni 1945, några dagar efter Hitlers självmord och Nazi-Tysklands nederlag, träffade Sven Hedin Jan Myrdals far Gunnar vid ett sammanträde i Svenska vetenskapsakademin. De kom väl överens och blev du och bror.
Vid den tiden var Jan 18 år. Han beredde sin far Gunnar och sin mor Alva en hel del bekymmer, varom man kan läsa i hans självbiografiska romaner. Han kom senare att resa i Hedins fotspår, vilket bland annat resulterade i boken Sidenvägen. Där är ett kritiskt kapitel ägnat Sven Hedin. Enligt Myrdal var Hedin 30 procent god och 70 procent ond.

De episoder jag återgett här ligger vid sidan av huvudberättelsen. Den kan läsas som en på en gång imponerande och lite Tintin-aktig äventyrsberättelse. Också anekdoterna ovan har ju faktiskt en touch av Tintin.
1944 fick jag som många andra pojkar på den tiden en bok av Sven Hedin i julklapp. Den hette Scoutliv i Tibet. Jag tyckte den var ganska tråkig men funderar på att läsa om den.

Dialog i det fria av Grr & Lucifer

Två lurviga huvuden sticker upp huvudet ur sovsäckarna i den prydliga villaträdgården. Kallt och rått är det men inte kan man sova under tak – ett efterskalv kan få huset att rasa när som helst.

Grr: Tänk ändå att man får uppleva såna saker under sitt korta liv! Ett ordentligt jordskalv, även om Dagens Nyheter uppe i Stockholm försökte skriva ner det till 4,2–4,3 på Richterskalan. Och så en riktig depression, sån som man hörde di gamle tala om och som man sett om i böcker. I båda fallen handlar det om dåligt förstådda rörelser djupt därnere, om spänningar som byggs upp tills det hela plötsligt brister. Friedrich Engels skulle ha dragit paralleller mellan naturens och samhällets dialektik. Nog kan man bli upplivad för mindre.

Lucifer: Ja, det är mycket man får vara med om på äldre dar, t.ex. att den danska kronan står i 1,53 i svenska kronor. Visst är jordbävningen ett järtecken, ett omen om att något stort ska ske. Kan det möjligen vara nerläggningen av Saab i Trollhättan?

G: Jag tycker inte att Saabs avveckling är något särskilt stort. Företaget är redan avlövat och produktionen får inte avsättning för ett enda skift. Begravningen bör ske i stillhet, fast näringsdepartementet bör skicka ett tacktelegram till General Motors som genom åren har pytsat in 13 miljarder i förlusttäckningsbidrag, nästan lika mycket som Volvo har skickat åt motsatt håll. Hade de lyssnat på oss i VB hade det hela redan varit över. Du minns kanske hur vi ifrågasatte beslutet att tillverka Cadillac i den västgötska glesbygden. Inte kan man kombinera strömlinjeform och stjärtfenor! Men förra regeringen med sina stödpartier lyssnade inte utan gjorde ett stödpaket för att inte tillverkningen skulle hamna i Rüsselheim, och sa att överlevnaden nog var säkrad om det blev bättre förbindelser till Göteborg. Nu får motorvägsbygget avbrytas i Nol.

L: Jo, det är kört och man fruktar ju att man i regeringen inte läser VB. Men allmänt är det en märklig känsla att sitta stilla och se världsekonomin köra in i en vägg i ett utdraget skeende över ett, kanske fem år. Räntan sänks till 0,25 procent och New Yorkbörsen reagerar knappt. New York Times Book Review utnämnde i söndags John Maynard Keynes till årets man, det är till honom allt hopp nu knytes. Han har varit uträknad sen Chicagoskolan påvisade att allt mänsklig kunskap om framtiden redan är inräknad i finansmarknadens värderingar. Men nu kommer han tillbaka med full kraft. Det hjälper inte att ge bankerna eller företagen eller medborgarna pengar – de vågar inte använda dem. Det enda som hjälper är att staten själv använder dem. Då återstår bara frågan vad vi ska göra. Det är kanske dags att återuppta de stora utdikningsföretagen på Smålands mossar? Och här: kan det bli återbyggnad av förbindelserna Falsterbobanan eller Lund–Bjerred?

G: Det är ju fan att man som ekonomisk realist ska behöva hålla på USA:s republikaner mot exempelvis socialdemokraternas ekonomiska talesman Tomas Eneroth som vill rädda svensk bilindustri med en skrotningspremie på 4000 kronor. Skulle det få dej att överge din gamla kärra? Ja, pengarna ska naturligtvis satsas på Smålands mossar: det går redan dagliga tåg med biobränsle, som torvintressenterna enligt stora annonser vill kalla sin vara, från Landeryd till fjärrvärmeverket i Örebro. Vi kan nog få med oss nybiologister som Nina Björk på den satsningen, för Elin Wägner var en gång en stark tillskyndare av småländsk mossdikning.

L: Nina Björks insats är att hon har räddat hem biologin till vänstern från högern. Man kan tveka om en del av hennes slutsatser: vi är många som vinkat av gråtande barn på dagis, men som vet att dagis är en klippa i tillvaron för både vuxna och barn. Hon verkar skriva om det som för tillfället är viktigt för henne själv och det är ingen dålig utgångspunkt. Det är ungefär som när Herman Schmid i flera sammanhang har talat om att 68-vänstern nu står inför åldrandet och då skulle kunna använda sin politiska fantasi för att förändra och förbättra det området för sig själv och andra. Jag vill t.ex. hellre höra Charlie Parker än Jularbo när jag sitter på ålderdomshemmet. Åldringsvården kommer säkert att bli en viktig fråga i kommunalvalet 2010 och bidra till att den rödgröna alliansen tar över Lund

G: Kommunalvalet 2010 är en öppen fråga, Mats Helmfrid är inte rökt. Det kan man tro när man vistas i vänsterns slutna miljöer och ständigt får höra om borgarnas uselhet och den egna förträffligheten. Jag håller förvisso med om att det lokala borgerliga garnityret är ett B-lag, men hur många läser vänsterns alla fina insändare? I alla fall inte de växande generationerna av ungdomsväljare, som på sin höjd kastar en förströdd blick i Metro. Möjligen kan vi räddas av tidsandan, av den våg som är vänster bara för att den inte vill vara höger men som inte har någon större substans. Men jag tror att krisen kommer att skapa skov i opinionen. Du nämnde den danska kronkursen och jag kan fylla på med den dyra euron, som redan har kortat mitt kommande helgbesök på kontinenten. Trenden i mätningarna visar att svenska folket snart är moget för en modig uppslutning bakom EMU. Vad är det för vits med att bo i Skåne om man inte har råd utnyttja läget och pysa söderut när andan faller på?

L: Kontakten med väljarna är ett problem och vänstern saknar ju i stort tillgång till media. Vänsterpartiet Lund ville inte ha Veckobladet, sossarna la ner Arbetet utan att blinka. Fast det verkar vara lite uppvaknade på gång. Snart ska ju Efter Arbetet återuppstå, detta just inför valet. Det ska bli intressant att se vad man har lärt sig av Obamas valkampanj – sossarna hade minst femtio man i Washington på valnatten enligt vad jag fått mig berättat. Man gissar att det kommer att bli en del bloggar – bloggosfären domineras ju nu helt av de mörkblå. Vänsterpartiet i Lund har haft en del framgångar med dörrknackning som ju rekommenderas av Aron Etzler enligt de norska och holländska modellerna, men det är oerhört tidsödande och personalkrävande. Jag hoppas nog mer på enfrågerörelser, t.ex. kring skolfrågorna i Lund där många är upprörda över borgarnas hantering. Till sist vad gäller EMU så har ju svenska folket sagt sitt och jag kan bara uppmana förespråkarna att ta det som en man. Småland brukar väl vara ganska vackert med snöhöljda granar så där kring nyår och sen efter tjugondag Knut så höjer sig säkert den svenska kronan igen.

G: Skolfrågor engagerar förvisso de berörda, men jag tycker det är ett fattigdomsbevis att vänsteroppositionen i Lund inte har haft så mycket annat att komma med, bland annat på det gemensamma torgmötet förra månaden. Borgarna kan ju lätt bemöta med att Lund åter har utnämnts till landets bästa skolstad. Om EMU vill jag bara replikera med den kloke Jens Otto Kragh att man har en åsikt tills man har en ny. Se bara hur lätt vänsterpartiet har svängt i personvalsfrågan. Vi som ställde upp för Karin Svensson Smith mobbades och den senaste kongressen sa bestämt nej till personval överhuvudtaget, men nu ställer Mats Einarsson i grundlagsberedningen upp på en sänkning från åtta till fem procent och var beredd att gå ner till tre. ”Mycket prutades ej men hälften prutades genast”, skrev Runeberg. Och ingen i partiet tycks bry sej. Lokalt fanns det ett tillfälle häromveckan när partiets numera enda skånska riksdagsledamot besökte Lund alldeles efter uppgörelsen om valsamverkan, men hur många medlemmar kom? Elva, av vilka nio i första hand hade kommit för att diskutera avloppstaxan, eller vilken fråga det nu var som stod på kompols dagordning

L: Jovisst, den politiska temperaturen är låg sedan länge. Frågan är vad finanskrisen och en arbetslöshet uppåt tio procent kommer att innebära. Kanske inte så mycket för de äldre, men unga människor måste ju ta intryck av att allt som varit fast nu förflyktigas. Men låt oss säga några ord om höstens politiska utveckling vad gäller de röd-gröna. Jag har glatts över att det fortfarande finns någon sorts partivänster i socialdemokratin som stod upp mot Mona Sahlin. Men hela tanken på att imitera de borgerliga genom att ställa upp med halva regeringsprogram tycker jag är olycklig och kan bara leda till elände. Det är mp som har drivit den här utvecklingen och som tjänar på den. Jag förstår att vänsterns partistyrelse, och särskilt då Ohly med sina gamla olyckliga uttalanden, inte hade annat val men bra är det inte. Hur ska det gå med utrikespolitiken? Snart ringer väl Obama Reinfeldt och vill ha fler till Afghanistan och då säger väl både han och sossarna ja. Kan vi ställa upp på det? Vad gäller försvaret kan jag bara notera att i senaste Grönköpings Veckoblad meddelas att Grönköping är med sin tid: Fältjägarcorpsen har anställt två man och därmed övergått till yrkesarmé. Den framtida rekryteringen avses ske på marknader och liknande med utrop av särskilt utsända och att man efter avslut med kontraktsundertecknande traditionsenligt tänker bjuda på förtäring.

G: Nej, jag tror inte att vare sej mp eller v ställer upp. Lyckligtvis (för oss men inte för de afghanska kvinnorna) tror jag samtidigt att västländerna har dragit sej ur Afghanistan före nästa val. Vad försvaret beträffar kan vi återknyta till vad vi tidigare sa om Saab. Det var välgörande att läsa vad försvarspolitikern Allan Widman (fp) skrev om bristerna i Gripens operativa förmåga. Här har åtminstone sen det glada femtitalet funnits en övertro på den svenska ingenjörskonstens förmåga – och nu talar jag inte om den sociala utan om den teknologiska. Vid infarten till Revingehed står Stridsvagn S skulptur men militären är glada för att de slapp möta fienden med den. Den svenska tungvattenlinjen höll inte, Asea plöjde ner 600 miljoner, på den tid då kronan var något värd, i ett fiaskoartat projekt som handlade om hållbara ubåtsbatterier, Finland och tio andra länder valde med rätta Pendolino framför X2000. Medges att Saab med frihjul och bäddbarhet var en för sin tid smart lösning, men med svenska elevers nuvarande kunskaper i matematik kan man inte hoppas på någon renässans för ingenjörskonsten. Den teknologiska alltså, om den sociala har jag vissa förhoppningar ännu, annars vore jag inte kvar i politiken.

L: Så länge jag har haft med företrädare för matematikämnet att göra har de klagat över bristande matematikkunskaper hos studenterna. Nu har jag insett att de möjligen har haft rätt. Det är naturligtvis en tragedi att intresset för matematik, naturvetenskap och teknik har sjunkit så. Det tycks också vara så att engagemanget för produktivkrafternas utveckling har sjunkit hos den unga vänstern. Det är identitetspolitik för hela slanten. Det är kanske dags för nya marxistiska grundkurser? Läsning av Hubermans ”Människans rikedomar” var ju en gång en säker väg in i vänstern. Men nu närmar vi ju oss raskt favoritämnet med bristerna hos ungdomen och det hade jag tänkt mig vi skulle undvika. De är ju fena på datorer i stället och kan få fram vad som helst med lite fingerfärdighet med Google. De skriver ju mycket lättare och bättre också nu för tiden, det märks i uppsatserna på universitetet. Vi kanske kan få dem att skriva i Veckobladet också. Det är ju slående hur VB har haft en texttillströmning under hösten, låt vara att det kanske mest har varit de gamla uvarna. Men nog är det ett tecken i tiden.

G: Det är nog främst ett tecken på att ett antal personer ur den gyllene generationen har pensionerats och har svårt att få tiden att gå. Om detta funnes (konjunktiv!, en finess som ungdomen inte behärskar) mycket att säga, men vi vet ju att läsare inte orkar med lika långa texter på nätet som på papperet. Jag vill därför sluta med att lyckönska Lund till att ha gått till finalen i kulturhuvudstadskampen och upprepa min förhoppning från förra numret att vi ska avstå från utmärkelsen. Fast kanske tänker jag om ifall Stefan Sköld få infallet att lyfta fram Lunds gamla fina vänsterkultur som ett trumfkort i slutstriden.
L: Det är egendomligt att när Lund ska framföra sina allmänna meriter så lyfts det fram ganska udda saker, som t.ex. den omfattande hästnäringen i kommunen. Jag har under hösten deltagit i arbetet med ett näringslivsprogram för Lund och där majoriteten prompt ville ha med några rader om det fina fritidsfisket i Rögle dammar. Vad gäller kulturhuvudstadsåret är nog min åsikt att om Lund vinner med det upplägget så tycker jag inte det är en utmärkelse att få. Sen är det en annan sak att Lund borde satsa på kulturen. En början skulle kunna vara att man utsåg en bibliotekarie till chef för biblioteket.

Ja, där stängde vi av bandspelaren och masade oss in i stugvärmen. Fast var där inte en liten självning i marken? Det är ju så otryggt det här med att epicentrum både har ansett ha legat i Tomelilla och under Sturup. Vi satsar på under Fyledalen, i centrum för Tornquistzonen.

Röda Kapellet spelar filmmusik

Du glömmer väl inte konserten den 12 december?
Affisch

Annorlunda Luciafirande

Alla vet ju hur traditionella (v)i är eller hur? Så därför tänkte (v)i göra något kul utspel kring detta! Det är dags för Lucia nu lördagen och det är ett utmärkt tillfälle att gå ut och nå människor som är ute på stan och handlar eller fingår.
V-styrelsen har tagit initiativ till ett annorlunda Luciafirande och kommer att bjuda lundaborna på pepparkakor på torget och diskutera politik, samla tankar och idéer om förbättringar från medborgarna och helt enkelt visa vår sociala sida. Lite ”knacka-dörr” men på torget.
(V)i vill ju så klart ha ert sällskap att göra ett vänsterlussetåg, annars står två vänsterpartister i tomtemössor helt ensamma och det vore ett minimalt tåg!
Vi ses på lördag 13 december kl 11-13 på Stortorget!!
Styrelsen genom nissarna
Lars och Marta

Miljöpartiet och den tredje vägen av Anders Ebbesson

Kommentar till Gunnar Stensson om modersmålsdebatten
Det finns alltid en tredje väg. Allt är inte svart eller vitt, blått eller rött.
Jag har tidigt denna mandatperiod sagt att vi ska möta borgarnas förslag med kunskap.
Därför måste man alltid tänka innan man reagerar. Det gäller även frågan om modersmålsundervisningen. Att miljöpartiet inte hördes i debatten i fullmäktige beror delvis på att vi just nu lyssnar och värderar argumenten från övriga partier. Vi delar vänsterpartiernas kritik mot förändringen och tror att den tidigare modellen var bättre. Det fanns dock brister även då. Ansvariga rektorer i grundskolor och förskolor hade alltför litet inflytande över verksamheten som var dåligt integrerad i skolorna. Modersmålsundervisningen levde ett eget liv med bristande insyn och påverkan.
Miljöpariet anser att oavsett hur resurserna och organisationen ser ut så måste samverkan och dialog med den ordinarie verksamheten i skola och förskola utvecklas.
Först då kan vi medvetet arbeta med flerspråkigheten som en del i kunskapsutvecklingen.

Lundabor för klimaträttvisa av Ulf Nymark

Ca 200 personer i alla åldrar demonstrerade i Lund förliden lördag under parollerna ”Klimaträttvisa nu! Krafttag i Poznan!” och ”Klimatsolidaritet – en grund för världsfred!” Det var en bred samling organisationer som stod som arrangörer: Naturskyddsföreningen, Ordfront, Röda Korset, Svenska Kyrkan, FN-föreningen m fl.
Demonstrationen genomfördes under lugna och trivsamma former, men många vädrade missnöje med att demonstrationsledningen tillät fossildrivna fordon att köra in i och tränga ihop tåget. ”Varför släpper vi fram bilarna?”, var en tämligen spridd undran.
En yngre demonstrationsdeltagare uttryckte sitt missnöje med att det inte var några politiker med i tåget. Nu visade det sig att det fanns en hel del sådana, i huvudsak från dv och mp. Politiker från vänsterpartiet och socialdemokraterna var det ganska sparsamt med (för att uttrycka det försiktigt). Och de borgerliga politikerna lyste med sin frånvaro.
Bilden får illustrera de många yngre deltagarnas rättmätiga krav på handling nu.

Efter 30 november av Mats Olsson

Sydsvenskans Eskil Fagerström summerade i en krönika förra veckan erfarenheterna från nazisternas återupptagna 30 november-aktivitet. Fagerströms slutsats är att nästa år ”… måste hela, totala, samtliga, kompletta vettiga demokratiska Lund vara på benen och visa vad vi anser om brunhögerns åsikter”. Det är lätt att hålla med och jag förutsätter att mitt eget och andra partier kommer att ta sådana initiativ eller understödja den typen av arrangemang när det drar ihop sig igen om ett år. Men kommer det att stoppa nazisterna eller de kravalliknande situationer deras framträdande i Lund ger upphov till?
Svaret är tyvärr nej. Om så halva Lund samlas till en fredlig demonstration kommer närvaron av nazister i en annan del av staden att skapa exakt samma situation som 2008, eller något av åren 1985–1992. Men vad var det då som gjorde att det hela upphörde 1992? När Lars Hultén och hans gäng som vanligt skulle gå från samlingsplatsen i Lundagård till Katedralskolan hade hundratals lundabor satt sig på Stora Södergatan, varefter polisen helt sonika bussade ut nazisterna från centrum. Polismästare Holger Radner konstaterade året därefter att säkerheten inte kan upprätthållas om nazister demonstrerar i centrum, och flyttade deras möte till en undanskymd fotbollsplan. Efter några år på ödsliga novembermörka idrottsplatser tröttnade de och lade ner verksamheten.
Jag menar att detta fortsatt är ett rimligt sätt att få slut på eländet. Eskil Fagerström, som refererade min åsikt i nämnda krönika, tillstår att han också känner så i hjärtat, men att rätten att demonstrera är svår att ta ifrån någon grupp. Men Holger Radner tog inte demonstrationsrätten från någon grupp, utan garanterade den, genom att förlägga den till en plats där den kunde utövas utan störande av allmän ordning. Polisen bussade ju ut 150 av antinazisterna till Flädie mitt under händelserna förra söndagen. Det är precis lika lagligt att bussa ut 50 nazister till Harlösa.
Mats Olsson, vänsterpartiet

Fotnot: Jag har absolut inget emot Harlösa. Dess invånare har inte gjort något för att förtjäna detta. Om det nu tar några år innan nazisterna ledsnar får väl polisen låta spektaklet alternera mellan småorterna i grannskapet. Vilken som helst duger, bara den har en fotbollsplan.

Medborgartåg mot nazismen 29:e november 2009! av Ulf Nymark

Hur ska nazisternas försök att använda Lunds gator och parker som arena bemötas? Hur ska deras försök att ”erövra” Monumentet och omvandla det till en mötesplats för rasister hanteras? Jag är övertygad om att den framväxande nazismen, rasismen och främlingsfientligheten inte kan tigas ihjäl. De demokratiska krafterna får inte hålla sig passiva.
Men alla ”motdemontrationer” som genomförs samtidigt eller i omedelbar anslutning till den manifestation man vill demonstrera emot kommer självklart att locka till sig kopplet av stenkastande och fönsterkrossande ”vänster”-huliganer. Uppmärksamheten kommer ofelbart att riktas mot våldet och oroligheterna. Motdemonstrationens syfte hamnar därmed i skymundan och nazisterna får den publicitet som de så hett eftertraktar och som givetvis är själva syftet med deras aktion.
Kampen mot nazismen är en angelägenhet för alla demokratiska krafter. Det är dags att återknyta till 1926 och 1945 års medborgartåg. Alla som värnar om demokratin - – politiska partier, fackföreningar, invandrarföreningar, människorättsorganisationer, fredsorganisationer, kyrkor, idrottsrörelsen, studentorganisationer, ja, alla lundabor och organisationer som vill stå upp till försvar för demokratin – borde inför en eventuell nazistmarsch nästa år samlas till ett medborgartåg den 29 november för att visa sin avsky mot nazism, rasism och främlingsfientlighet. (Jodå, den 29:e är korrekt datum. Detta för att minimera risken för våldsamma konfrontationer mellan huligangrupper av olika kulörer).
Ett brett förankrad medborgartåg till Monumentet sänder nazisterna och omvärlden ett budskap som inte kan missförstås: Detta monument tillhör fredens och försoningens krafter, nazister är inte välkomna i Lund, vi lundabor står upp för fred, icke-våld, demokrati och alla människors lika värde. Är det inte säkrast att börja planeringen för den 29 november 2009 redan nu?
Ulf Nymark, ordförande i Demokratisk Vänster

PS. För säkerhets skull har Demokratisk vänster, som framgår av dagspressen, lämnat in en ansökan om demonstrationstillstånd den 29:e november. Det är en ren försiktighetsåtgärd. Vi har givetvis inte för avsikt att göra en ”egen” demonstration, dvs enbart med DV som inbjudare, vilket förhoppningsvis framgår av ovanstående text. DS

Walk over? av Gr

Då kvalificerade då Lund sej alltså till finalen i grenen europeiskt kulturhuvudskap.
– Nu gäller det att entusiasmera lundaborna, säger de ansvariga.
Tyvärr, mission impossible. Det finns inte en chans att lyckas. Den traditionella skepsis som lär utmärka det akademiska Lund förenas med en småfolklig avadå-tradition. Hur starkt vi än skulle önska något annat måste vi inse att det stora flertalet Lundabor inte vill ha någon kulturhuvudstad. Själv är jag inte främmande för att upplysta politiker kör över oupplysta majoriteter, men detta är inte en fråga av den digniteten.
Att jag själv är positiv till projektet spelar ingen roll. Att proppa i folk en kultur som de inte vill ha är inget roligt. Jag har alltför tydliga minnen av tusenårsfirandet 1990.
Jag har svårt att tänka med en bättre chans för Sverigedemokraterna än att stå som ensamma skeptiker mot ett arrangemang som det politiska etablissemanget (utom Lars Bergwall (c)) mer eller mindre stöder. Det skulle peka på allsköns nyttigheter som projektet berövar invånarna.
Till Gävles utslagning lär enligt juryn ha bidragit att det lokala stödet var tveksamt. Ja, en namninsamling mot kandidaturen samlade över fyra tusen underskrifter. Juryn skulle rimligen väga in motsvarande faktor i Lunds fall.
Så hellre än att slippa nesan med en förlorad final,eller den ännu större nesan med en kulturhuvudstad som måste köras ner i halsen på en motsträvig befolkning: låt oss ge walk over, låt oss lämna utmärkelsen till Umeå. Även om de kör med falska kort. Det är tretti mil de fjäll och samer som de räknar in i sin kulturella profil.

60 år med de mänskliga rättigheterna av Gunnar Stensson

”War on terror katastrofalt för människorätten”
Idag, den 10 december 2008, är det 60 år sedan FNs Allmänna förklaring av de mänskliga rättigheterna undertecknades av ledarna i världens länder.
Efter en period av framgångar under 1990-talet har de mänskliga rättigheterna underminerats, urgröpts och saboterats de senaste tio åren. Antalet brott har stigit.
Den främsta orsaken är USAs war on terror, konstaterar FNs tidigare kommissarie för de mänskliga rättigheterna, Irlands förre premiärminister Mary Robertson.
FNs tidigare generalsekreterare Kofi Annan uttrycker sig mer diplomatiskt men i sak lika kritiskt.
Amnesty International gör samma bedömning i årsrapporten för 2008. Huvudrubriken på sidan med årsrapporten lyder ”Close Guantanamo!”
Rapporten innehåller en rad exempel på USAs brott: dödande av civila, tortyr inklusive waterboarding, olagliga fängslanden, bortföranden, hemliga fångläger i ””villiga stater”, försvinnanden…
Amnesty konstaterar att Bush- regeringen uttryckligen står bakom alla dessa brott. De undergräver tilltron till USAs roll i kampen för demokrati och frihet.
USA legitimerar genom sina brott samma förfärande praxis i en rad andra länder.
Och EU talar med dubbel tunga eller tiger om ogärningarna. Eller medverkar i större eller mindre grad. Även Sverige, både under den förra och den nuvarande regeringen.
Naturligtvis fördömer rapporten också de brott som begås av andra stormakter som Ryssland, Kina, Indien, Pakistan, liksom av länder som Burma, Sudan, Tchad…
Men de brotten begås av andra regimer. Det är lätt att kritisera dem. Därigenom får många av oss en känsla av moralisk överlägsenhet.
Annat är det med brotten i the war on terror. Dem är det vi som begår. De har gjort världen farligare och mer hotfull för människorna.
Både Mary Robinson och Amnesty International menar att det amerikanska folket protesterat mot the war on terror genom presidentvalet. De hoppas på en förändring när Barack Obama tillträder presidentämbetet.

Somalia, tema i vb sedan två år
Beträffande situationen i Somalia är Veckobladets läsare väl informerade eftersom vi följt utvecklingen där under de två åren av etiopisk/amerikansk ockupation. Att vi ägnat landet den uppmärksamheten motiveras av övriga medias nästan totala tystnad, bortsett från de propagandanotiser som då och då införs för att förmå opinionen att acceptera den folkrättsvidriga etiopiska ockupationen.
Dessutom är Sverige det land som hyser flest somaliska flyktingar, frånsett Somalias närområde.
Den etiopiska arméns mord, avrättningar, tortyr och våldtäkter i Somalia och i den egna Ogadenprovinsen är utförligt dokumenterade i Amnestys årsrapport.
Förfärande är också landrapporten om Isayas Afewerkis Eritrea.

Enade vi stå... av Mats Olsson

Utrymmet för en nya kommunalpolitisk partibildningar till vänster, någonstans mellan s, v och mp, är i Lund väldigt trångt. Det beror på att de tre partierna ligger nära varandra i en rad frågor. Det gäller stora delar av skolpolitiken, liksom vård och omsorg och kulturpolitik. I miljöfrågor och stadsbyggnadsfrågor har v och mp förvisso skiljt ut sig gentemot alla övriga partier, men s har helt klart närmat sig dessa partiers ståndpunkter i en rad frågor, samtidigt som v, och delvis också mp, blivit mer pragmatiska, blivit mer inriktade på att påverka miljöpolitikens innehåll än att vifta med plakat. I budgetfrågor finns vissa skillnader, där vänsterpartiet brukar ha en tendens att snabbare vilja anpassa kommunalskatten till verksamheten än tvärtom, men redan nu i 2008 års budgetdebatt krävde också s och mp en skattehöjning.
Vad återstår då för ett nytt parti, som dv, att göra? Egentligen ingenting, vilket så tydligt märks i deras praktik. Allt som dv gjort eller sagt under de två år partiet varit aktivt i kommunalpolitiken har varit instämmanden i ståndpunkter som de tre andra partierna redan tagit. Det finns ingen fråga som dv har lyft som man inte skulle kunnat lyfta i minst ett, och oftast i vilket som helst av de tre partierna. Som jag tidigare skrev uppstår det stora problemet när dv ska försöka berätta varför de finns. I flygblad och tidningsuttalanden måste de då ägna sig åt att på tvivelaktiga grunder misstänkliggöra de tre andra partierna. Ibland tar det sig komiska uttyck, som anklagelser för "marxism", men värre när man t.ex. försöker positionera ut miljöpartiet ur det lokala rödgröna regeringsalternativet.
En förvisso sliten men ändå god devis är: Enade vi stå, splittrade vi falla. Finns det inte väldigt starka skäl för vänstern att dela sig är det bättre att hålla ihop. Det märktes tydligt vid kommunalvalet 2006 i Lund. Vänsterpartiets 4 202 röster, tillsammans med dv:s 1 227 röster, hade räckt till sex mandat för vänstern i kommunfullmäktige. Nu blev det bara fyra plus ett. Vänsterpartiet tappade det sista mandatet till sd med några tiotal röster i den västra valkretsen (jag ber naturligtvis Sven Hugo Mattsson om ursäkt, djupt och innerligt, för att jag i en tidigare kommentar råkade skriva östra valkretsen).
Själv är jag övertygad om att orsakerna till bildandet av dv inte alls har med skiljaktighet i kommunalpolitiska frågor att göra. I stället torde det handla om en frustration över vänsterns kräftgång på riksplanet under senare år, i kombination med upprördhet över historiska mer eller mindre allvarliga interna oförrätter och övertramp, av den typ som sker i alla något så när livliga partiorganisationer. Men när liknande eller kanske värre oförrätter de senaste åren offentligt har exponerats i Skåneavdelningarna av t.ex. folkpartiet, miljöpartiet och kristdemokraterna har det inte lett till nya konstiga kommunalpolitiska partibildningar. Vi har inte fått ffp (Folkliga folkpartiet), dkd (Demokratiska kristdemokrater) eller Dubbelmiljöpartisterna. De har i alla fall vett att hålla ihop.

V från teori till praktik av Gunnar Stensson

Karin Svensson Smith har redan välkomnat vänsterpartiets steg in i oppositionssamarbetet med mp och s. Och jag får väl göra detsamma.
En av de saker vi hoppades på efter rekordvalet 1998 var regeringssamarbete. Under 90-talet framträdde ett antal konstruktiva politiska praktiker ur vänsterpartiet, vann brett förtroende genom kunskap och engagemang och bidrog till återupprättandet av svensk ekonomi och välfärd efter 90-talskraschen.
Men i det fördolda konspirerade unga låtsasleninister med åldriga apk-kommunister om ett antidemokratiskt maktövertagande i den svaga partiorganisationen. Övertagandet genomfördes i princip under den tragikomiska kommunistkongressen i Växjö.
Sedan avlägsnades ett antal dugliga politiker under mer eller mindre skymfliga former samtidigt som den interna debatten ströps, i Lund bland annat genom nedläggandet av Veckobladet. Antalet medlemmar i vänsterpartiet och ung vänster minskade. Rösterna på partiet halverades i valen 2002 och 2006.
Somliga av nykomlingarna hamnade i partistyrelse och riksdag. Några av dem finns kvar. Flertalet av ungvänsterexhibitionisterna tröttnade och sökte sig åt andra håll.
Men ett antal kommunalpolitiker fortsatte plikttroget det praktiska politiska arbetet på basplanet. De utgör partiets levande kärna.
Under hösten 2008 har trenden vänt. Turerna i försöken att bilda en oppositionsallians har gynnat vänsterpartiet. Inom partiet skiftar tyngdpunkten till fördel för dem som i riksdag och kanske också partistyrelse företräder en öppnare, mer samarbetsinriktad och pragmatisk politik. Belöningen kommer (kanske) i form av ökat förtroende i opinionsmätningarna.
Många partimedlemmar måste välkomna språnget från ideologisk teori till praktisk politisk handling. Nu uppstår möjligheten att inte bara ta del av nya perspektiv från miljöpartister och socialdemokrater utan också att samtidigt påverka dem med egna värderingar och erfarenheter.
Samtidigt finns många skäl att vara vaksam mot framväxten av en blockpolitik som lätt kan stelna oh bli allt annat än demokratisk.
Ett rödgrönt parti som demokratisk vänster i Lund har all anledning att fortsätta som en utmaning och ett korrektiv mot ekonomism och manipulationer i samförståndspolitikens slutna rum.
Vi utmanar genom kampanjer riktade direkt till medborgarna i Lunds bostadsområden och genom att medvetet kombinera miljöaktioner med aktioner för social rättvisa. Vi blir bara glada om till exempel vänsterpartiet tar upp tävlan.

Sagan om arbetslinjen av Göran Persson

Det var en gång ett litet land långt norrut i världen. I landet fanns en regering som ständigt pratade om sin arbetslinje. Detta trodde nog de flesta betydde att alla skulle arbeta och helst arbeta mycket, men...
I landet fanns det en ung man som fick sitt första heltidsarbete och arbetade på hela dagarna. Som så många unga fick han en ganska så blygsam lön för sitt arbete så efter ett tag skaffade sig den unge mannen ett arbete till för att tjäna lite mer. Extrajobbet var en natt i veckan och gav lite knappt två tusen i extrainkomst och allt var gott och väl.
Men så försvann heltidsjobbet som en hel del jobb ägnar sig åt i dessa dagar. Kvar var bara extrajobbet och extraförtjänsten var nu hela förtjänsten. Den unge mannen fann detta ganska trist och besvärligt att klara sig på. Han fann dock tröst i att det fanns en arbetslöshetskassa som skulle hjälpa honom att överleva tills han fick ett nytt jobb.
Många blanketter blev det och bitvis en ganska besvärlig resa men slutligen så kom den; Utbetalningen. Friden bredde ut sig över landet men så plötsligt, inte alls så utdraget som när den skulle anlända, uteblev Utbetalningen. Men vad nu tänkte den unge mannen och räknade på både fingrar och tår men kunde inte få det till 300 dagar som dom sagt att det skulle gå innan Utbetalningen uteblev. Vad har nu hänt?
Jo se arbetslinjen hade anfallit Utbetalningen. Den unge mannen arbetade ju, visserligen bara tre timmar i vecken men han arbetade dock. Arbetslöshetskassan skickade ut ett påbud att sådant inte går för sig. "Vill du att Utbetaningen skall komma åter till dig så måste du sluta arbeta!" Den unge mannen suckade djupt och slutade sitt extraarbete eftersom det fortfarande kändes övermäktigt att klara sig på knappt två tusen i månaden.
Arbetslinjen hade segrat! Fast för några kändes det konstigt att segern bestod i att en ung man arbetade mindre än innan. De tröstade sig dock med att det bara är en saga, eller...

Vunnen kulturkamp? av Sten Henriksson

Jag var på disputation i lördags, en typ av evenemang man kan roa sig med i det utanför universitetet så kulturfattiga Lund. Det rörde sig om en avhandling i historia, Johan Östlunds ”Nazismens sensmoral” med undertiteln ”Svenska erfarenheter i andra världskrigets efterdyning”. Den handlar om hur svensk opinion reagerade på segern över nazismen under perioden 1945–1950 och vilka nya vindar som då kom att blåsa. Avhandlingen bemöttes med betydande uppskattning. Själv är jag något mindre entusiastisk, men jag är ju heller inte historiker. Men visst var det roligt att höra historiker diskutera, de har verkligen ordet i sin makt. Särskilt uppskattade jag opponenten, Mattias Tydén.

Tysk ”soft power”
Ämnet är i och för sig inte fel, men det rymmer flera aspekter som jag tycker hade varit värda fördjupningar. Den ena handlar om bristen på uppgörelse med den protyska politik det officiella Sverige förde under huvuddelen av andra världskriget. Det finns sedan länge en debatt om och kritik av Sveriges neutralitetspolitik och de s.k. ”eftergifterna” mot Tyskland. Jovisst, det fanns eftergifter, men i betydande utsträckning var det snarare åtgärder betingade av sympatier för Tyskland, framför allt då för dess kamp mot bolsjevismen. Det handlade då inte om några tyska militära hot utan om tysk ”soft power”, en dominerande självklarhet i stora delar av den svenska statsapparaten. Sverige hjälpte tyskarna med transporter och materiel, spärrade Öresund och delar av Östersjön och hade utmärkta förbindelser med den tyska krigsmakten, med tyskt idrott, kulturliv etc. De militärer som skulle försvara Sverige höll på Tyskland – den svenske överbefälhavaren Olof Thörnell trodde (och hoppades) ännu vid slutet av 1943 att Tyskland skulle vinna kriget.
Om vi betraktar den svenska flottan så hade den i december 1944 fem stycken personer med amirals rang, med chefen för marinen Fabian Tamm i spetsen. Samliga fem var starkt tysksympatiserande och när Tamm skulle ersättas sattes den utpräglat tyskvänlige Helge Strömbäck som ny chef för marinen fram till 1953. Han ersattes sedan av Stig H.son Ericsson som satt i försvarsledningen under kriget med Olof Thörnell och den krigsgalne Axel Rappe. De försökte övertala regeringen om skicka en svensk armékår om 80,000 man till Finland inför upptakten av anfallet mot Sovjetunionen 1941. (Det var efter att ha hört den fördragningen Ernst Wigforss blev vit i ansiktet och frågade hur försvarsledningen skulle se på om Sverige i stället gick ihop med Sovjet mot Tyskland!)

Byken tvättades aldrig
Runt om i Europa skedde under efterkrigsåren uppgörelser och utrensningar i militära kretsar och i statsapparaten i övrigt. I Sverige såg vi knappast något sådant, med Robert Paulsson, svenska ämbetsman som lämnat ut tyska flyktingar, som främsta undantag. Tyskvänliga överstar som Kellgren, Meyrhöffer och Rosenblad bemöttes med milt ogillande, men inte mer. En rakryggad demokratiskt sinnad marinofficer som Emil Boldt-Christmas frystes ut ur försvarsmakten.
Varför blev det så? Jo, man måste nog främst klandra den socialdemokratiska regeringen efter kriget. Den leddes av Per Albin som inte var så mycket för självkritik. Det var också en regering som var hårt trängd av den borgerliga oppositionen. När Erlander tog över var han osäker och hade kanske egna aktioner med säkerhetspolisen att försvara. Det var säkert inte så lätt att säga sanningar om regeringskamraterna Allan Vougt och Per-Edvin Sköld. Dessutom hade fokus skiftat: nu var det kommunismen man skulle gå åt och då gick väl inte an att kritisera de som entusiastiskt hade slutit upp i den södra grannens kamp mot bolsjevismen. Sverige gjorde aldrig upp med sin tyskvänlighet. Ämnet har behandlats t.ex. av Wilhelm Carlgren, Alf W. Johansson och Anders Isaksson, men nog finns där stoff till en hel avhandling till.

Nya idéer
Östling sysslar sedan med det som med Svante Nordins formulering kallas ”1945 års idéer”, dvs. rationalism, modernism, kulturradikalism, USA-orientering etc. De ersatte snabbt den gamla tyskorienterade konservatismen som statsbärande ideologi. Signifikativt är bytet av tyskan mot engelska som första utländska språk i realskolan. Javisst, det var verkligen ett intressant skifte som inträdde med efterkrigstiden och det är värt att studera. Men var det så tydligt och var den nya hållningen så segerrik?
Man kan ju börja med att se på baltlämningen 1945-46 när 150 baltiska WaffenSS-frivilliga soldater utlämnades till Sovjet i enlighet med de repatrieringsavtal som träfats av segrarmakterna. (Drygt 30,000 civila balter fick stanna.) Mot regeringens beslut i denna fråga väcktes en våldsam opinion från militära, kyrkliga och juridiska kretsar, dvs. från den gamla högeropinionen. Den vann inte då i sakfrågan, men under regeringen Bildt 1994 bad den svenska regeringen om ursäkt och kung Carl Gustaf tog emot en stor grupp som en symbolisk gest. Utrikesminister Margaretha af Ugglas förklarade att utlämningsbeslutet var felaktigt, och att den svenska regeringen beklagade det inträffade. I längden vann alltså högern och det är deras bild av det hela som dominerar offentligheten.
Låt mig ta ett annat exempel. Den svenske marinattachén i Berlin 1940 var Anders Forshell, en sjöofficer som inte bara vara stark tyskvän utan också direkt nazisympatisör. Hos den tyska marinledningen gick han som barn i huset. År 1940 var han starkt medverkande i tillkomsten av den spärr i Öresund som i samarbete mellan Tyskland och Sverige skulle hålla engelska ubåtar utanför Östersjön. Men nu är det 1949 och Anders Forshell har blivit inspektör för minvapnet. I denna egenskap deltar han i förarbetena till Öresundsutredningen som handlar om möjligheterna att stänga Öresund (för ryssarna) vid krigsutbrott. Han föreslår att man tar kontakt med danskarna och västmakterna, de senare med önskemål om modernt minmaterial. Ja, i ett avseende har1945 års idéer har segrat, nu har Tyskland har bytts mot USA/Storbritannien som lämplig partner.

Femtiotalet
Allt det här händer före min egen upplevda tid. Men jag kan berätta när jag gick på läroverken i Helsingborg och Jönköping om hur det var med gymnastiklärarna. Såvitt jag kan minnas var de alla gamla nazister med förflutet i Manhem m.fl. organisationer. De satt kvar i orubbat bo. Och jag minns från Jönköping åtminstone en lärare som oavbrutet hetsade mot ”1945 års idéer”, socialdemokratin m.m. och särskilt den skolreform som då hade föreslagits. Den skola jag gick i präglades vid mitten av 1950-talet inte av rationalism, modernism, kulturradikalism. Men visst, vi var en del gymnasister som läste Tingsten och Hedenius och bedrev motståndskamp.
Min invändning på denna del av Östlings avhandling är alltså att kulturradikalismen förvisso fick överhanden som svensk samhällsideologi, men först efter lång tid och bara partiellt. Och hur är det nu? Är den gamla hållningen verkligen död? Nu är det förvisso inte tysk ”soft power” som gäller utan amerikansk, men nog kan man ana vissa hållningars återkomst. Vill man se på ett dystert scenario så betrakta Danmark där den borgerliga regeringen sedan länge bedriver en kulturkamp. Nej, det är nog så att kampen fortsätter.

Enighet från höger till vänster av Ulf Nymark

Det är Plan A* som gäller för bilindustrin!
I dessa Kriskapitalismens tider åkallas nu staten. Arbetsgivarföreningar, borgerliga ekonomer, affärstidningarnas ledarskribenter, den blå regeringsalliansen, socialdemokrater och vänsterpartister rekommenderar statliga interventioner i ekonomin. Inte minst ställs krav på statliga ingripanden till förmån för den utlandsägda bilindustrin i Sverige. (Det är sant, regeringen säjer fortfarande att man inte ska ingripa i bilindustrin, men det anses bara vara en tidsfråga innan man gör det). Exakt på vilket sätt staten ska ingripa varierar med politisk ståndpunkt. Lånegarantier och forskning säjer de mera marknadsvänliga, statligt ägande menar förstås vänsterpartiet och traditionella socialdemokrater.

Bilindustrin en framtidsbransch?
Förutom krav på statligt ingripande tycks alla – höger som vänster – vara ense om att det är Plan A som gäller för bilindustrin. Dvs staten ska gå in och se till att biltillverkningen rullar (!) på i gamla invanda hjulspår (om uttrycket tillåts i sammanhanget). Lite mindre fossilbränsle här, och lite mera förnybart bränsle där, men bilproduktionen ska fortsätta. Vänsterpartiledaren tycker till och med att bilindustrin skulle kunna vara en framtidsbransch för Sverige! (Jodå, så säjer han, se vänsterpartiets hemsida).
Bilindustrin är givetvis ingen framtidsbransch. Det visar ju, kan man tycka, den dramatiska och som skett i nybilsförsäljningen. Men säkert kommer bilförsäljningen tillfälligt åter att öka när konjunkturen vänder. Att bilindustrin inte – på lite sikt – har någon ljus framtid beror i stället på dess negativa klimat- och miljöpåverkan och att olja inom kort kommer att bli en bristvara med kraftigt stigande priser som följd. (Kapitalismens egen logik rycker dessutom undan grunden för en jämförelsevis småskalig bilproduktion som den i Sverige: direktören för en stor europeisk bilkoncern spår att det enbart finns sex bilproducenter i världen år 2010.)

Bilsamhället
Kort och gott: det rika Väst måste kraftigt minska sitt bilinnehav och sin bilkörning och utvecklingsländerna måste fås att slå in på andra vägar än att göra om de misstag som har gjorts i Väst. De flesta ekosystem kommer att kollapsa om inte utvecklingen av bilismen i världen hejdas och pressas tillbaka. Bilsamhället måste växlas över till det ekologiskt hållbara samhället.
Jag håller med dem som vill se statliga ingripanden i bilindustrin i Sverige. Men jag är anhängare av statliga ingripanden i syfte att avveckla bilproduktionen. Volvo och Saab skulle kunna bli en del i förverkligandet av Plan B, dvs en plan för att rädda jorden. Från biltillverkning till produktion i överlevnadens och miljöanpassningens tjänst.

Statligt engagemang under begränsad tid
Staten, tillsammans med andra hugade intressenter, borde överta Fords och GM:s anläggningar och personal i Sverige och driva företagen vidare under begränsad tid, kanske tre år. Syftet med denna statliga intervention skulle vara att ställa om produktion från bilar till förnödenheter som fordras för en ekologiskt och miljöanpassad omställning på global nivå. Personalen erbjuds vidareutbildning för att kunna producera allt från bränslesnåla köksspisar till tredje världen, över solceller, solpaneler, spårvagnar till vindkraftverk. Samtidigt ställer staten upp med förmånliga lån och/eller kreditgaranter för personal som är beredda att starta företag inom miljöteknik och miljöanpassad produktion.

Orealistiskt?
Men vad ska hända efter de tre åren? Förhoppningsvis har många anställda gått samman och startat egna företag under olika former: kooperativ, aktiebolag, enskild firma. Förhoppningsvis har redan existerande företag sugit upp den inom produktion av miljö- och klimatvänliga produkter synnerligen välutbildade personalen. Eller kanske måste staten fortsätta sitt engangemang på en lågintensiv nivå efter de gångna tre åren.
Är en omställning enligt Plan B orealistisk, för dyr och riskfylld? Ja, kanske. Ingenting är dock mera orealistiskt, dyrt och riskfyllt än att driva Plan A vidare. Vilket det sedan gäller bilindustrin i Sverige eller vårt sätt att hantera jordklotet i sin helhet.
Ulf Nymark

* Plan A och Plan B syftar på temat i Lester R Browns bok Plan B 3.0 – Uppdrag: Rädda Jorden!. Plan A är enligt Brown att fortsätta leva som vi gör idag, ”business as ususal”, och förstöra de ekosystem som mänskligheten är beroende av. Plan B är att ända inriktning, att rädda vår jord genom en genomgripande förändring i hållbar riktning. Plan B innebär bland annat att fattigdomen utplånas och att jordens ekosystem återställs och att utsläppen av växthusgaser minskas dramatiskt. Läs boken!

Tung kritik mot skolplanegruppens förslag av Gunnar Stensson

Ett förslag till ny skolplan har utarbetats av en politisk styrgrupp. Förslaget sändes nyligen ut på remiss. Svaret från utbildningsförvaltningen är representativt för Lunds skolor . Det har sammanställts av Peter Håkansson som är förvaltningens utvecklingsledare.

Politisk ”vision” och praktisk verklighet
Planen inleds med ett långt avsnitt under rubriken ”I Lunds skolor möts kunskap, idéer och utveckling i praktisk handling. Varje elev är huvudperson.”
Avsnittet rymmer en rad till intet förpliktande påståenden och värderingar. Där står t ex ”Goda språkkunskaper är grundläggande för elevernas lärande och utveckling”. Javisst.
Samtidigt underminerar kommunmajoriteten modersmålsundervisningen och berövar därmed många elever tillgång till ”goda språkkunskaper”. Modersmålsundervisningen förbigås helt i dokumentet.
Inledningsavsnittet är inte någon beskrivning av Lunds skolor. Det måste ses som en vision, påpekar förvaltningen. Visionen är innehållsrik, men saknar en punkt om lärande för hållbar utveckling. Hovsamt föreslås att en sådan punkt ”möjligen bör lyftas in i visionen”.

Planmål utan skolförankring
Planförslagets fyra prioriterade områden är kunskap, öppenhet, deltagande och kompetens. Utbildningsförvaltningen konstaterar att skolan redan har fem fullmäktigemål antagna 2007. Vilka mål gäller? Situationen skapar otydlighet beträffande mål, målstrukturer och målhierarkier. Förvaltningen föreslår att de prioriterade områdena ersätter fullmäktigemålen.
Skolplanen har föreslagit indikatorer för utvärdering av de prioriterade områdena. Utbildningsförvaltningen finner dem för vaga för att betecknas som indikatorer.
Först måste de fyra prioriterade områdena konkretiseras i ”specifika, mätbara, accepterade, relevanta och tidsatta nämndsmål”. Dessa mål måste arbetas fram tillsammans med verksamheterna, dvs skolorna. Utan ”delaktighet och förankring” fungerar inte skolplanen.
Beträffande avsnittet Indikatorer föreslår förvaltningen helt sonika att det stryks ur planen.

Underkänt utvärderingsförslag
Enligt skolplanen ska uppföljning ske ”kontinuerligt” och utvärdering ”ske på lämplig nivå”. Denna skrivning är otydlig. Om den går igenom riskerar innebörden att bli att skolplanen ”följs upp i särskild ordning, vid enstaka tillfällen och av en person skild från verksamheten”.
Ett beslutstödssystem för alla Lunds skolor (Hypegen EOS) har utvecklats i utbildningsförvaltningen och tillämpas sedan flera år i skolorna. Det ger skolorna ett enkelt verktyg för att följa upp resultat i form av betygsstatistik och värderingar.
Den rätta nivån för att följa upp skolplanen är skolornas kvalitetsredovisningar. Därigenom integreras den i verksamheten.
Skolplanegruppen har ignorerat en rapport rörande kvalitetssäkring av enskilda förskolors verksamhet. Den heta debatt om öppethållande och ersättning till privata förskolor som ledde till återremiss vid förra fullmäktige visar hur brännande frågan är.
Gymnasiecheferna nämns inte i skolplaneförslaget trots sin centrala roll i gymnasierna.

Växande klyfta mellan politiker och skola
Skolplaneförslaget utgår inte från verkligheten utan från en diffus ”vision”. De fyra prioriterade områdena är luddiga. Avsnittet om indikatorer måste strykas. Skolplanen saknar ”förankring i verksamheterna”. Förslaget att följa upp den i särskild ordning, vid enstaka tillfällen och av en person skild från verksamheten vidgar klyftan mellan skolpolitiker och skolfolk.
Kritiken ska inte uppfattas som en tjänstemannaprodukt. Den utgör tvärtom en sammanställning av allmänt omfattade åsikter inom skolornas utvecklingsgrupp, skolledarna och kollegierna..
Remissen behandlas vid utbildningsnämndens sammanträde torsdagen den 11 december, samma kväll som denna artikel publiceras. Det blir spännande att se om nämnden ställer sig bakom den.

Röda Kapellet spelar filmmusik

Du glömmer väl inte konserten den 12 december?
Biljetter kan beställas via e-post.
Affisch

Klimatdemonstration – Stortorget 6/12 kl 12.00

Den 6 december ordnas Climate Walks världen över i samband med FN:s klimatmöte i Poznan, Polen 1-12 december. Tillsammans kräver vi att politikerna visar mod och handlingskraft, genom att på allvar på allvar ta itu med denna för världen så avgörande fråga.
I Lund arrangerar Lunds Naturskyddsförening i år Climate Walks tillsammans med tunga organisationer som: IM, Röda Korset i Lund, Naturskyddsföreningen i Skåne, Hållbart Universitet, Svenska Afghanistan- kommitéen, Klotet, Lunds Fältbiologer, Svenska Kyrkan och KRISS
Våra två gemensamma paroller är:
Rättvis klimatpolitik! Krafttag i Poznan! samt
Klimatsolidaritet - grund för världsfred!
I övrigt råder det parollfrihet.
Marschen kommer att utgå från Stortorget kl 12.00 (samling 11.30) och föregås av talare och/eller musik.
Kom dit och ta med dig en kompis eller varför inte hela familjen!

Kulturtips

Musikcafé i folkton söndag 7 december
kl 15 - 17 Vita Huset, Uardavägen. Skånekursen under ledning av Maria Bojlund & Sven Midgren, sång, fiol, gitarr och dans.
Åke Egevad, skånsk säckpipa m. fl. instrument
Allspel under ledning av Gösta Petersen, dragspel
Arr. Kulturföreningen Lilla Vargen i samarbete med Themba, som står för caféverksamheten!
Ingen entréavgift.
Välkomna!

Julkonsert med Midnattskören Klosterkyrkan torsdag 18 december kl 20 Midnattskören under ledning av Gösta Petersen
Gäster: Sånggruppen Sofiaflickorna Övertonssånggruppen Volare
Entré: 100 kr (Stud 60 kr)
Biljetter: Biljettbyrån i Lund, Stadshallen, tel. 13 14 15

Solidaritetsmiddag för orkanens offer på Kuba

Nu på söndag den 7/12 kommer ALBA-gruppen i Malmö tillsammans med René Vazquez Díaz från "Cubanos por Cuba" att arrangera en solidaritetsmiddag för att samla in pengar till de orkandrabbade på Kuba.
När: Söndagen den 7/12 kl 13.00-18.00
Var: Garaget, Lönngatan 30, Malmö
Inträde: 20 kr
Middag: Comida criolla; Serveras mellan 13.00-15.00 för en kostnad av 50 kr
Program:
13.00-15.00 Servering och välkomnande
15.00-15.30 Musikunderhållning av Håkan Larsson
15.30-16.00 Föreläsning av René om USA:s blockad mot Kuba
16.00.16.15 Pause och lotteri
16.15-17.00 Musik med Popul Vuh
17.00-18.00 Samkväm, fika avslutning
Affisch

Barngrupperna har blivit större av Olof Norborg

I juni ställde sig ett enigt kommunfullmäktige återigen bakom målet om max 11 barn i 1-2-årsgrupper i Lunds förskolor och max 16 barn i 3-5-årsgrupper. Tyvärr var det bara en enighet i ord, eftersom de borgerliga ledamöterna samtidigt vägrade anslå de resurser som krävs för att närma sig målet. De borgerliga neddragningarna leder istället till att Lunds förskolor i rask takt avlägsnar sig mer och mer därifrån.
Det framgår tydligt av de siffror på förskolegruppernas storlek som nyligen presenterades för ledamöterna i barn- och skolnämnd Lunds stad. Enligt förvaltningens bedömning är det nu bara 40% av förskoleavdelningarna i Lunds stad som uppfyller målet 11/16. Det är en dramatisk minskning jämfört med för ett år sedan, då förvaltningen fortfarande var uppdelad i norr och söder. Då gjorde skolförvaltning norr bedömningen att 66% av dess förskolegrupper uppfyllde normen. På söder var motsvarande siffra hela 72%.

Målen bara på pappret
Samtidigt har de riktigt stora barngrupperna, de som har två barn eller ännu fler över 11/16-målet, ökat kraftigt i antal. Det utgör nu mer än en tredjedel, 35% av föroleavdelningarna i Lunds stad. För ett år sedan var deras andel på söder 11% och på norr 15%.
Trots att de borgerliga i ord ställer upp på 11/16-målet och trots de ovan nämnda siffrorna, vägrar de att ge förskolorna ökade resurser för att vända utvecklingen. De hade senast chansen i kommunfullmäktige den 27 november, då den rödgröna oppositionen ville låta barn- och skolnämnderna behålla de pengar som blir över nästa år då arbetsgivaravgiften sänks. Men den borgerliga majoriteten valde att dra in dessa pengar.
11/16-målet gäller, men bara på papperet och i högtidliga sammanhang. I praktiken har de borgerliga infört en 13/18-norm.

USA backar i Irak, Afghanistan och Somalia av Gunnar Stensson

Det är nödvändigt att helt kort följa upp de senaste händelserna i Irak, Afghanistan, Etiopien och Somalia.

Amerikanskt tillbakadragande från Irak.
Den 27 november röstade Iraks parlament ja till avtalet mellan regeringarna i USA och Irak om ett amerikanskt trupptillbakadragande med röstsiffrorna 149 mot 35. Frånvarande var 79 parlamentsledamöter.
Enligt avtalet måste USA lämna alla irakiska städer i juni 2009. En viktig irakisk hållhake på USA är bestämmelsen att en folkomröstning om fördraget ska genomföras i juli 2009.
Om inte USA har lämnat de irakiska städerna före den tidpunkten talar all sannolikhet för att fördraget förkastas i folkomröstningen. Det skulle innebära att den rättsliga grunden för fortsatt amerikansk närvaro omedelbart undanröjdes.
Enligt avtalet måste alla militära åtgärder från USAs sida i förväg samordnas med irakierna. USA får inte använda Iraks territorium för angrepp mot grannländer som Iran och Syrien.
I december 2011 måste all amerikansk närvaro i Irak upphöra.
Detta avtal, som undertecknats av president Bush, utgör en lika tydlig tidtabell för amerikanskt tillbakadragande som Barack Obamas förslag att återtåget ska ske inom 16 månader.
Det faktum att Barack Obama utnämnt Robert Gates till försvarsminister inger oro. Gates kommer alltså att fortsätta i samma funktion som den han nu har under Bush.

Etiopien ut ur Somalia 2008.
Sedan vb behandlade Afrikas Horn i förra numret har Etiopiens regering tillkännagett att den tänker dra tillbaka sina trupper från Somalia under år 2008. Det ökar avsevärt förutsättningarna för en förhandlingslösning mellan fronten för Somalias återbefrielse och den somaliska övergångsregeringen.

Afghanistans president kräver tidtabell för tillbakadragande.
För ett par veckor sedan krävde Afghanistans president Karzai förhandlingar med talibanernas ledare Abba Omar. Nu har president Karzai meddelat att han vill ha en tidtabell för tillbakadragandet av USAs och Natos trupper.
Leder terrordådet i Mombay till någon form av konflikt mellan Indien och Pakistan minskar trycket på talibanerna i klanområdet längs Afghanistans och Pakistans gräns.
Den situation i Asien och på Afrikas Horn som Barack Obama övertar den 20 januari 2009 förändras nu i blixttempo och ger utrymme både för stora förväntningar och allvarliga farhågor.
Gunnar Stensson
PS. Banken Al Barakaat har åter uppförts på FNs terrorlista så somalierna kan inte längre skicka pengar till sina släktingar.

Väginvesteringarnas klimatpåverkan kartläggs – och klimatarbetet skärps av Ulf Nymark

Som Veckobladet i början av detta år redogjorde för föreslog en motion från Demokratisk Vänster att Lunds kommun skulle tillsätta en klimatkommission med representanter för samtliga fullmäktigepartier. Bakgrunden till motionen är givetvis de ständigt återkommande larmen om att klimatförändringarna går snabbare än vad man hittills räknat med. Lunds kommun har inte som mål att minska utsläppen av klimatgaserna. Målet är istället att de totala utsläppen inte ska öka mer än ca 20 procent fram till år 2012 (jämfört med år 1990).* Och som det ser ut i dagsläget får man svårt att hålla sej inom denna generöst tilltagna nivå för utsläppsökning.

Bordläggningar
Efter att ha bordlagts vid ett antal fullmäktigemöten på grund av tidsbrist behandlades motionen vid november månads kommunfullmäktigesammanträde. Motionens bifölls såtillvida att fullmäktige ställdes sig bakom förslagen om att 1. granska utvecklingen i Lund i förhållande till de uppsatta målen; 2. kartlägga hur stor ökning av växthusgaser de planerade infrastruktur- och verksamhetsprojekten alstrar; 3. pröva om målen för utsläppen av växthusgaser i Lunds kommun behöver skärpas samt 4. föreslå snabbt verkande åtgärder och finansiering av åtgärderna för att nå målen.

Ingen klimatkommission
Men en särskild klimatkommission tyckte fullmäktigemajoriteten var onödig. Endast miljöpartiet stödde motionen i detta avseende. Nu läggs uppgiften att genomföra de av fullmäktige beslutade uppdragen i stället på kommunstyrelsens miljö- och hälsoutskott, som också fick ett tydlig roll i att hålla samman det övergripande klimatarbetet i kommunen. Under nästa år ska fullmäktigeuppdragen vara genomförda.
Det blev sålunda inte rakt igenom stöd för DV-motionen. Men DV:s initiativ och fullmäktigebeslutet driver onekligen klimatarbetet i Lunds kommun några steg framåt, och påskyndar därtill stegen.
Ulf Nymark, Demokratisk Vänster
* Lunds mål är enligt den s k LundaEko att minska utsläppen av växthusgaser per lundabo med 6 procent fram till 2012 (jämfört med år 1990). Klimatmålet är alltså satt som en minskning per person. Mellan basåret 1990 och år 2012 beräknas Lunds befolkning öka med drygt 30 %. När Lunds kommun växer så ökar därmed de totala utsläppen även vid oförändrad eller vid enbart måttligt minskad utsläppsmängd per invånare. Men inte ens målet med minskning per lundabo kommer att klaras av med nuvarande försiktiga och halvhjärtade åtgärder mot utsläppen.

Den ekonomiska krisens orsaker av Erik Kågström

I SDS 081111 skriver Anne-Marie Pålsson, (m) docent i nationalekonomi vid Lunds Universitet, om finanskrisen. Det är välgörande med en analys som går djupare än till direktörers girighet, bristande reglering av banker och lättsinniga bolånevillkor. Enligt Pålsson är orsakerna till krisen främst att söka i obalansen i världshandeln som bland annat yttrar sig i Kinas stora exportöverskott och USA:s ännu större importöverskott. Hon anser att det bör vara en uppgift för WTO att driva kravet på en rimlig balans i handeln mellan världens länder. Det är ett vällovligt önskemål men frågan är om det är realistiskt. Ekonomipristagaren Joseph Stiglitz har i artiklar och i sin bok ”Fungerande globalisering” framhållit att den ekonomiska obalansen i världen beror på att efterfrågan – global aggregate demand – är för låg och inte räcker till för den ständigt ökande produktionspotentialen. Bristen på efterfrågan är i sin tur en följd av att den ekonomiska ojämlikheten på individnivå ökat i globaliseringens spår.

Märks inte på ekonomisidorna
USA är motorn i världsekonomin och omvärlden väntar nu på att konjunkturen skall vända uppåt i Nordamerika. Innan dess är ingen förbättring att vänta i Europa. Om Stiglitz slutsatser är riktiga räcker det inte med att USA:s BNP börjar stiga. Det krävs också att USA har ett ständigt ökande lånefinansierat importöverskott som möjliggör det tillskott i efterfrågan som behövs för att världsekonomin skall kunna fortsätta att växa. Att det skulle finnas ett sådant problem märks inte på svenska tidningars ekonomisidor.
I den senaste rapporten från ILO (International Labour Office) framhålls att den globala ojämlikheten ökat och att löneandelen av BNP minskat under det senaste decenniet. (Sverige hör till de få länder i världen där löneandelen faktiskt har ökat. Det kan möjligen bero på att direktörerna berikat sig på aktieägarnas bekostnad). ILO-rapporten redovisar nackdelar som är förknippade med ekonomisk ojämlikhet. Att den relativa minskning av köpkraften som följer på en lägre löneandel skulle innebära en fara för balansen i världsekonomin, nämns dock inte.

Vem som äger vem
Man måste fråga sig: är omvärlden beroende av ständig amerikansk lånefinansierad överkonsumtion? Hur länge kan amerikanerna fortsätta att låna? Statsskulden börjar närma sig 100 % av BNP men det är en bit kvar till Japans 193 % av BNP. Så vi får kanske uppleva ytterligare några finansbubblor som håller världsekonomin under armarna. Och USA blir kanske bara mäktigare ju större statsskulden blir enligt principen – om du är skyldig banken en miljon så äger banken dig men om du är skyldig banken tio miljarder så äger du banken.

Satsning på modersmålet i Sigbrit Frankes lärarutbildningsutredning av Gunnar Stensson

Skolminister Jan Björklund kritisk

För att öka statusen och intresset för modersmålsundervisningen föreslår utredaren att de som väljer att läsa modersmål ska få högre meritpoäng när de ansöker till högskolan på samma sätt som elever som väljer svårare mattekurser och B- och C-språk får det.
Samma sak föreslog Demokratisk vänster i Lund i valplattformen 2006.
Men skolminister Jan Björklund är förstås som vanligt motståndare till initiativ som gynnar invandrare. Liksom sverigedemokraterna uttrycker han sina åsikter i skenbart objektiva ord.
”Meritpoäng är till för att få fler elever att välja att lära sig ännu ett språk. Att lära sig sitt eget modersmål bättre, vare sig det är svenska eller något annat språk, ger därför inte meritpoäng.”
Maria Wetterstrand, mp, replikerar:
”Det är först när man kan grammatiken och teorin som man har lärt sig språket så att det är användbart för att jobba och plugga utomlands. Har man det inte så lär man sig inte språket ordentligt. Har man det så kan man ytterligare ett språk utöver svenskan och det behöver samhället främja.”

20 procent av skolbarnen diskrimineras
Staten har diskriminerat modersmålsundervisningen genom att inte utbilda några modersmålslärare sedan 1991 trots att vart femte barn i Sverige har rätt till sådan undervisning (i Lund är de 2000)! 20 procent av skolbarnen – och deras föräldrar – är systematiskt diskriminerade sedan 17 år!
Sverige uppfyller inte sina åtaganden när det gäller minoritetsspråk som finska. Häromdagen protesterade Finska föreningen i Lund mot försämrad modersmålsundervisning i ett brev till fullmäktige i Lund.
Utredningen föreslår att modersmålslärarutbildningen återupptas. Högskolorna måste få mer resurser till forskning och utbildning i invandrarspråken. Sverige måste skapa ett nationellt centrum för modersmålsdidaktik. Det räcker inte med stora ord om förståelse och internationell öppenhet!

PS om v-miljö av Gunnar Sandin

Jag nämnde förra veckan Jens Holms avgång ur EU-parlamentet som exempel på att vänsterpartiets miljöpolitik och –profil fortsätter att försvagas.
I veckans Flamman framträder Holm själv. Tillsammans med förre EU-parlamentarikern Jonas Sjöstedt tar han det för personer i deras position ovanliga steget att offentligt kritisera partiets valberedning för dess förslag till kandidatlista inför EU-valet i juni. Bland annat påpekas att den enda kandidat hos vilken de ser en klar miljöprofil har placerats på 26:e plats.
Har någon i Lund tagit upp detta med Skånes representant i valberedningen, Daniel Sestrajcic?

Bakslag av Lucifer

För en vecka sedan fick vi veta att Peter Wolodarski, ledarskribent på DN men för tillfället tjänstledig, har utsetts till politisk redaktör för Dagens Nyheter. Han ersätter där Niklas Ekdal.
Beskedet har hälsats med jubel i bloggvärlden som ju domineras av neokonservativa. I den mån där finns kritik så riktas den mot DN som kallas ”trashvänster”, men nu finns det alltså hopp om en annan ordning.
Jag måste ju erkänna att det blir svårt att sakna Niklas Ekdal med hans långvariga kampanj för att Sverige ska gå in i NATO. Ändå: Ekdal har visat socialliberala drag och det är inte att förakta i dessa tider. Med Wolodarski får vi en nyliberal ekonomist som chef för Sveriges mest spridda organ för opinionsbildning. Han var en varm anhängare av USA:s brott mot folkrätten när Irak ockuperades och var i nära samklang med Per Ahlmark i vars fotspår han tycks gå.
Helle Klein skriver i sin blogg att han är en ” trevlig och kunnig debattör”. Jag tvivlar inte på det, jag talar om hans politiska linje. Då finner jag det skakande att familjen Bonnier med sitt monopolliknande grepp om svensk opinionsbildning kan göra så här. Var finns Marita Ulvskog och socialdemokratins kritik av pressmonopolet?

Vad kan göras?
Måste man då tycka illa om DN:s ledarskribenter? Ja, Per Ahlin är inte att stå ut med, med hans ständig ursäkter för USA:s övergrepp, och den nya stjärnan Lisa Bjurwald kommer med de mest häpnadsväckande inlägg. Mot detta kan jag dock ställa Barbro Hedvall, vars åsikter jag verkligen inte alltid delar. Men hon argumenterar klart, tydligt, förnuftigt och med politiskt omdöme, Hon väcker respekt.
Vad ska man då göra för att demonstrerar sin olust? Säga upp DN-prenumerationen? Tja, Svenska Dagbladet är inte sällan en bättre produkt, innehåller mer text och hycklar i varje fall inte med sin politiska hållning, men det skulle ändå ta emot. Man kan tänka det otänkbara: hur är egentligen Göteborgs-Posten?

Låsta tankemönster
Alla, utom Göran Johansson (s-Gbg), tycks vara eniga om att det kan inte komma ifråga att staten tar över Volvo och Saab. Staten kan inte driva företag heter det, man skulle bara missköta det hela och kasta pengar i ett svart hål. Men såvitt jag vet har staten på ett utmärkt sätt drivit Vin&Sprit, Apoteksbolaget m.fl. företag. Mycket riktigt har nu borgarna bestämt sig för att privatisera dem, förstås av ideologiska skäl. OK, men vi andra mer pragmatiska skulle väl mycket väl kunna tänka oss fler statliga företag. Inte så att man skulle önska att Volvo och Saab bara körde på som vanligt med sina bensinslukande bilar. Nej, det behövs naturligtvis en rejäl omstrukturering. Men som Ny Teknik visade i veckan är det bar ca 25 procent av komponenterna i Volvos nya bil som är svenska. Och dessa leverantörer av diverse komposit-, plast- och metalldetaljer kan naturligtvis ganska snabbt ställa om sig och göra delar till vindsnurror och spårvagnar. Volvo och Saab är samansättningsfabriker och krisen handlar om deras arbetsstyrkor. Såvitt jag förstår skulle de på några år kunna utbildas och ställa om sig till andra typer av montering. Det skulle förstås kräva en ekonomi och långsiktighet som bara staten är mäktig. Att sådana tankar bara avfärdas, också av socialdemokrater, är ett tecken på hur självklart dominerande den borgerliga samhällssynen har blivit. För visst är det väl planhushållning som behövs, också med tanke på klimathotet. Sånt fixar väl inte marknaden?

Att sitta med Svarte-Petter igen
Förra helgens demonstrationer och konfrontationer borde jag väl inte yttra mig om, jag var inte där. Att polisen visade upp en påtaglig brutalitet har jag dock förstått efter att ha hört ögonvittnesskildringar och det förvånar mig inte eftersom kommenderingschef var Håkan Jarborg Eriksson. Jag har upplevt resultaten av hans ledningsstil förr, vid ECOFIN-demonstrationen i Malmö för några år sen.
Men det avgörande är att nettoresultatet av en sådan här dag är negativt för vänstern. Det framgår t.ex. av de 242 kommentarerna Sydsvenskan har på sin lundasida på nätet.
Inga nazister på våra gator, OK, det är lätt hålla med om. Men när vänstern är så svag och har en så klen tillgåg till media är det nästan omöjligt att få fram skillnaden mellan Ung vänsters korrekta möte och demonstration och stenkastningen från adrenalinstinna anarkister, om det nu är rätt beteckning. Vänstern förknippas med våld och våra chanser att uppfattas som ett parti som med framgång skulle kunna vara med och leda Lund minskar. Det är plågsamt att behöva säga det, men kanske borde vänstern hålla sig därifrån.

En stank av främlingsfientlighet i fullmäktige av Gunnar Stensson

Utanför stadshallen stod utlandsfödda föräldrar, barn och lärare och delade ut flygblad inför interpellationsdebatten om modersmålsundervisningen som stod på dagordningen. Sedan satte de sig på åhörarläktarna för att tålmodigt vänta på debatten.
Veckobladets läsare är väl förtrogna med Marta Santanders (v) interpellation och svaret från utbildningsnämndens ordförande Louise Rehn Winsborg (m). Texterna publicerades i vb för en månad sedan.
Enligt interpellationen är det nyss införda köp-sälj-systemet för modersmålsundervisning orsaken till en försämringen av modersmålsundervisningen med missförhållanden som stora grupper med stora åldersskillnader, lärare som tvingas undervisa på ett trettiotal skolor i veckan, elever som tvingas förflytta sig långa sträckor till andra skolor, undervisning som begränsas till 40 minuter per vecka och rektorer som inte har råd att beställa modersmålsundervisning.
Marta Santander frågade om Louise var beredd att genast avskaffa det nya systemet och återgå till det tidigare, som utvärderats som ett av de bästa i Sverige.
Av Louises svar kunde man utläsa att hon var medveten om problemen, att hon skulle utreda frågan och att hon skulle tala med rektorerna. Däremot var hon inte beredd att avskaffa det nya systemet genast utan ville vänta till våren.

Sverigedemokrati
Ordföranden i barn- och skolnämnd öster Carolina Nordbäck (fp) gjorde ett försök att fly ansvaret för bristerna genom att kritisera fel i hemspråksundervisningen som hon inte rådde för. Man kunde tolka det som att hon skyllde problemen på Louise Rehn Winsborg, som såg måttligt förtjust ut.
Sverigedemokraten Erik Almqvist intog talarstolen. Han uttryckte med övertygelse sitt instämmande i skolminister Jan Björklunds (fp) krav att svenskan skall gynnas på modersmålsundervisningens bekostnad (Svenska, svenska, svenska!).
Han stödde den nyordning som allianspartierna på initiativ av folkpartisterna i Lund infört för att den lett till en betydande minskning av modersmålsundervisningen. Han påstod att vetenskapliga undersökningar (diffusa amerikanska namn mumlades) visade att modersmålsundervisningen ”splittrar” eleverna.
Konfronterad med Skolverkets aktuella utredning, som visar att elever som väljer modersmålsundervisning har bättre genomsnittsbetyg än de elever som avstår från den och att de dessutom har bättre betyg än de svenska eleverna, svarade han med ännu ett Jan Björklund-citat : -Det bevisar ingenting. Elever som väljer tillval är duktigare än de som inte gör det.

Politiker anklagar tjänstemän
Carolina Nordbeck gjorde ett nytt inlägg i debatten, men inte för att argumentera mot sverigedemokraten. Stinn av aggressivitet anklagade hon i stället modersmålsundervisningens tjänstemän för att inte göra sitt jobb.
Louise Rehn Winsborg skruvade på sig. Med sådana vänner behöver hon inga fiender. Modersmålslärarna, eleverna och föräldrarna skruvade också på sig.
Då ingrep Lennart Prytz (s). -Det är helt otillständigt att skylla på tjänstemännen och påstå att de inte gör sitt jobb när man själv har slagit sönder deras organisation och ersatt den med ett system som inte fungerar.
Åhörarna på läktaren pustade ut.
Anders Almgren presenterade ett diagram som visade att det nya systemet lett till att vissa skolor inte alls får så mycket pengar som de behöver för att tillgodose elevernas rätt till modersmålsundervisning medan andra skolor faktiskt får mer än de behöver. Det var en övertydlig demonstration av systemets orättvisa. Ingen motsa honom.
Nita Lorimer (v) protesterade häftigt mot påståenden om att modersmålslärarna saknade lärarkompetens.
Fullmäktiges ordförande Annika Annerby Jansson (m) meddelade att debattiden var slut. Louise Rehn Winsborg gjorde ett kort slutinlägg. Sista ordet gick till Marta Santander som åter begärde att det nya systemet skulle avskaffas. Louise lämnade fullmäktigemötet ungefär samtidigt som åhörarna.

Det luktar i fullmäktige
Åhörarna undrade varför folkpartiets Jan Björklund bara nämndes av sverigedemokraterna och varför ingen folkpartist reagerade mot det eller för den delen mot Jan Björklunds åsikt om modermålsundervisningen. Andra saknade miljöpartisterna i debatten. Någon konstaterade att Louise inte fick något stöd från andra moderater, att Tove Klette (fp)som vanligt teg när det blåste och att också Lars Hansson (fp) hukade.

Utanför stationen i söndags fick jag höra följande kommentar: ”Det är inte konstigt att nazisterna demonstrerar i Lund när stanken av främlingsfientlighet är så tydlig i fullmäktige”.