Arbetslösheten av Sven-Hugo Mattsson

Idag finns inget givet svar på hur vi politiskt kan ta ner den massarbetslöshet vi befinner oss i. Förutom utbyggd välfärd och ökat byggande finns inga påtagliga behov att tillfredställa, men dessa behov ger inte tillnärmelsebevis så många jobb som krävs.
Historiskt kan man se att tillväxten inte har matchat behoven av jobb. Globaliseringen ger uppenbart inte heller fler jobb, däremot blir ekonomin svajigare. Erfarenhetsmässigt kan vi konstatera två saker. Ett är att i den tid vi sänkte arbetstiden, från 48 till 40 timmar i veckan mellan 50-70 tal, höll vi arbetslösheten på acceptabla nivåer. Det kan synas självklart, men jag är inte säker på att vi nu självklart skapar fler jobb genom att minska arbetstiden. Ett annat är att arbetslösheten skjutit fart när vi haft borgerliga regeringar och att arbetslösheten sjunkit under S-regeringar. Jag är övertygad om att detta inte är otur för borgarna. Borgarna kan helt enkelt inte hantera ekonomin och har inte förstått att välfärd kräver motsvarande skatteuttag. Se Lund som exempel, enligt prognos kommer Lund att gå kraftigt back i år och nästa. Detta kommer att innebära nerskärningar. Hade vi haft kvar den kommunalskatt vi hade innan borgarna tog över så hade vi kanske kommit undan utan nerskärningar.
Men jag är också tveksam till socialdemokratin. Ett parti som ställt upp på kapitalismens krav på ständig tillväxt. Mer atomkraft, mer bilism och mer vägar som verkar förstöra vår planet. Jag har inget emot tillväxt så länge den går ut på att tillfredställa grundläggande behov. Men vad skall vi med tillväxt nu? Vi kan leva goda liv med den produktion vi har och dessutom fördela tillgångarna på ett rimligare sätt.
En vänsterregering nästa år kommer att innebära mer pengar till välfärden och därmed fler jobb. Man kommer också att stimulera byggandet. Men jag menar att vi också måste ta ett politiskt beslut att sänka arbetstiden. Vi kan inte självklart räkna med att det kommer att innebära fler jobb, men en arbetstidsförkortning har ett värde i sig
Jag vill uppmana vänsteralliansen att kräva lägre veckoarbetstid. Ta pengarna från avdraget för hushållsnära tjänster, höj skatterna på den konsumtion som är farlig för vår planets överlevnad, på koldioxid och metangas, alltså transporter och animalieproduktion. Sänk i motsvarande grad arbetsgivaravgifterna, så att en arbetstidsförkortning inte ger lägre lön, då blir den accepterad. Ekvationen går ihop och innebär bara fördelar, vi sänker arbetstiden utan att sänka lönerna och minskar rimligtvis den konsumtion som är farlig för oss. Jag vill uppmana Vänsterpartiet och Miljöpartiet att driva krav på förkortad arbetstid. Men kräv för tjyven inte 30-timmarsvecka, kräv en eller två timmars sänkning. Mer är inte politiskt möjligt. Med det kravet borde man få med sig S och LO.
Jag är förbannad på att borgarna har satsat 10-tals milliarder på jobbavdraget. En regering som kallar sig liberal tror att människor inte vill jobba, ett jobb som ger identitet och en lön som ger oberoende. Tänk om de pengar som satsats på jobbavdraget hade gått till kommunerna, då hade pengarna verkligen skapat jobb och mer välfärd. Den regering vi har nu är den värsta jag varit med om. De är taktiska, de är smarta, men de har dragit isär samhället på ett obehagligt sätt. Arbetslösa och sjuka har fått betala stora skattesänkningar för de rikaste i samhället. De sämst ställda pensionärerna har knappt fått någon förbättring.
Så sent som 1989 hade vi knappt två procent arbetslöshet. Men från och med 90-talet har vi haft hög arbetslöshet eller massarbetslöshet, nu är vi på väg mot den värsta arbetslösheten i modern tid. Det innebär att många i en hel ungdomsgeneration haft och har svårt att ta sig in på arbetsmarkanden, allt från de som är födda i slutet på 70-talet till de 90-talister som nu går ut på arbetsmarkanden. Dessa ungdomar har också svårt att få tag på bostad om de inte har jobb. Samhället sviker en stor del av den generation som söker jobb och bostad nu.