Ål, häger, rom och fläder av Gunnar Stensson

En skata hackade på en död liten ål vid dammarna i morse. Det var den första ål jag sett sedan i höstas. Första kapitlet i Isabella Lövins bok ”Tyst hav” handlar om ålen. Ett av vår planets äldsta djur, 200 miljoner år, vandrar samma vägar som när Pangea började spricka upp. Den hade sitt lekområde i sprickan mellan Europa och Amerika. ICES – International Council for the Exploration of the Sea - varnar: Ålen, ”det mest vidsträckta och högst utnyttjade enda fiskbeståndet i Europa är farligt nära kollaps.”
Här stod jag nu vid en liten ål som redan genomgått många omvandlingar och vandrat genom Atlanten, en 200-miljonerårsål, som förband dammen med världshavet och stigen med Pangea.
Isabella Lövin valdes ju in till EU-parlamentets på MP:s lista med avsikten att bl a rädda ålbeståndet. Men den här lilla söndertrasade ålen är förstås bortom räddning.
Vid Källbydammen med Pascal (6) såg vi för första gången sedan i höstas en häger. Den flög när vi kom.
Mer spännande var en oro på andra sidan dammen, där vattnet var mindre än en decimeter djupt (djupet varierar med regnmängderna, det här var före de senaste regnen). Vi gick dit. Där vältrade sig en fet karp, i extas eller smärta. Den rullade runt som en tunna och visade sin grönbleka buk, den slog med stjärten, den lyfte huvudet med röda ögon och sög in luft så att sidorna spändes som på en boll, den sprutade starka strålar ur buken så att sjögräs och dy rördes om. Där fanns ett par andra mer diskreta fiskar också. En tycktes suga sig fast, antagligen för att dia rom, men den stora honan slog sig loss med ett slag av stjärten och flyttade sig ett par meter.
Flädersnåren vid Höje å lyser vita. Efter plommon, körsbär, hägg, syrén, äpple och hagtorn är det fläderblommornas tid. De kan skördas direkt. Fruarna i Klostergården är ute med kassar och korgar.