Tvåstatslösning med förbehåll av Gunnar Stensson

I förra numret av Veckobladet citerade vi en kommentar av ordföranden för den judiska lobbygruppen Antidefamation League i USA, Abraham Foxman, till Chabad-Lubavitch-rabbin Friedmans uttalande att judar borde döda sina arabiska grannar, alla män, kvinnor och barn. Foxman deklarerade att han inte var förvånad att det fanns rabbis med sådana tankar men att han var förvånad över att tidskriften Moment hade publicerat dem.
I en kommentar till Netanyahus svarstal i söndags till president Obamas tal framhöll nu Foxman att den viktigaste aspekten av Netanyahus tal var beskrivningen av hur en framtida palestinsk stat skulle se ut. Villkoret för Israels erkännande av en palestinsk stat var att det internationella samhället garanterade att den var demilitariserad.
Abraham Foxman var uppenbart störd av att debatten mellan Obama och Netanyahu förts offentligt och uppmanade USA och Israel att i fortsättningen undvika att diskutera i pressen. Detta gällde särskilt frågan om bosättningarna. Han hoppades att det skulle gå att nå framsteg i den anda av samarbete som präglade den historiska vänskapen mellan de två nationerna.
Bosättningsfrågan är central. I själva verket har Israel redan i vägkartan för fred lovat att stoppa bosättningarna, men trots detta vill Netanyahu att de ska fortsätta att utvidgas i takt med den naturliga tillväxten.
Netanyahus krav att Jerusalem ska tillhöra Israel kan inte accepteras av den muslimska världen. En förutsättning för fred är att Jerusalem får status som öppen stad också för muslimer och kristna.
”Våra viktigaste krav är att ockupationen upphör, en rättvis lösning för det palestinska flyktingarna och ett stopp för bosättningarna”, sa den palestinska myndighetens talesman Abu Rudeinah.
Däremot betecknade han Netanyahus villkor att den framtida palestinska staten skulle vara demilitariserad som ”en detalj” som kunde lösas i förhandlingar.
Den palestinske förhandlaren Erekat sa att Obama måste tvinga Netanyahu att tillämpa den överenskomna vägkartan för fred. Alternativet var våld, kaos, extremism och blodspillan.
Han sa också att den palestinska myndigheten måste nå enighet med Hamas.
Hamas-representanterna i Gaza förkastade Netanyahus tal: ”Han utplånade flyktingarnas rätt att återvända och erkände inte Jerusalem som huvudstad i en oberoende palestinsk stat.”
De motsatte sig också Netanyahus villkor att Israel skulle erkännas som en judisk stat, eftersom det innebär att en miljon arabiska invånare utesluts som likvärdiga invånare.
President Obama och EU har hälsat accepterandet av en tvåstatslösning som ”ett viktigt steg”, men är annars avvaktande.
Företrädare för den israeliska högern säger att Netanyahu förverkat deras stöd i och med accepterandet av en tvåstatslösning.

Sex frågor som måste besvaras beträffande tvåstatslösningen
Nu när Obama lagt sin tyngd bakom begreppet tvåstatslösning kan det mycket väl komma att bli verklighet om några år. Världsopinionen ger den ett överväldigande stöd. Det gäller inte minst flertalet israeliska judar.
Men vad innebär en tvåstatslösning, frågar Immanuel Wallerstein. Sex konfliktpunkter måste lösas.
Den första punkten gäller suveräniteten. Palestinierna föreställer sig förstås en fullt suverän stat. Men Israels politiska ledare är inriktade på en begränsad suveränitet. Det gäller t ex de väpnade styrkorna, kontrollen över gränserna och luftrummet.
Den andra punkten gäller gränserna. Både PLO och Hamas menar att det är en enorm eftergift redan att acceptera 1967 års gränser. De accepterar självfallet inte bosättningar i det ockuperade området och östra Jerusalem.
Den tredje punkten gäller den inre demokratin i Israel. Kommer icke-israeler också i fortsättningen ha begränsade medborgerliga rättigheter?
Den fjärde punkten handlar om huruvida de båda staterna definieras som sekulära stater eller som religiösa. Blir den palestinska staten en muslimsk stat? Kommer Israel fortsätta att vara en judisk stat?
Den femte punkten handlar om rätten till återvändande. Israel grundades på rätten för alla judar att återvända. De araber som fördrevs ur Israel kräver rätten att återvända. Detta har varit den svåraste knuten i hela den historiska debatten. Den handlar både om demografi och land. Palestinierna skulle möjligen kunna tänkas acceptera en symbolisk lösning om alla andra frågor löstes på ett sätt som de anser vara rimligt.
Slutligen gäller det bosättningarna. Palestinierna skulle kanske kunna acceptera att några bosättningar blev kvar där de är belägna. Men det är knappt troligt att bosättarna skulle acceptera vare sig att bo i en palestinsk stat eller att frivilligt återvända till Israel.

Vad har Obama gjort?
Han har intagit en fast hållning i två punkter som den nuvarande ultrahöger-regeringen vägrar att acceptera: Ingen fortsatt utbyggnad av bosättningarna och genomförandet av en tvåstatslösning. Det är positivt och modigt handlat i det amerikanska inrikespolitikiska sammanhanget.
Men det kan riskera möjligheten till en verklig lösning. Antag att Netanyahu accepterar båda punkterna och sedan vänder sig till Obama och kräver att palestinierna gör motsvarande medgivanden. Han kommer att kräva medgivanden på alla de punkter som listats ovan – och det är punkter där palestinierna inte kan göra några eftergifter.
I så fall blir Obamas modiga gest inget annat än en sorts distraktion från de verkliga underliggande problemen.