Hemma och borta av Lucifer

Kommunalpolitiken i Lund har haft sin årliga högtid med 20 timmars debatt om nästa års budget. I Sydsvenskan stod det under rubriken ”Oenig opposition lätt nerröstad” om hur splittrat vänsterblocket var. Ja tänka sig: när borgarna ville höja busstaxan med två kronor, ville (s) och (mp) bara höja med en och (v) och (dv) inte ville höja alls. Svåra motsättningar tycker Sydsvenskans kommentator i onsdags. Men de är ju totalt ointressanta – den borgerliga majoriteten körde i denna liksom i samtliga andra frågor över varje invändning. Det var så man undrade vad dessa två dagar skulle tjäna till. Borgarna arbetar med järnhård blockdisciplin.
Och då undrar man hur Sydsvenskans journalister tror det fungerar när man i torsdagens tidning talar om att den borgerliga alliansen ”vann strid om skatten” och ”drog det längsta strået” i årets budgetdebatt. Jaså, skulle de med sina goda argument och långsiktiga politik ha övertaget i debatten? Nej, det enda de gjorde var att de som vanligt fick fram sitt röstboskap utan att på något sätt någon gång medgiva att de borgerliga ställningstagandena kunde ifrågasättas. Självkritik är inte deras starka sida. Och när de hellre låter budgeten sluta på minus än återställer skatten är deras motiv att Lund annars skulle bli en högskattekommun och inte attrahera inflyttade. Skulle det saknas folk som ville flytta till Lund? De står ju på kö och saknar bara bostäder!
Det allmänna hyckleriet nådde en ny topp när man antog som ett finansiellt mål att kommunen ska ha ett årligt resultat som uppgår till 2 procent av omsättningen. Några sidor längre fram underbalanserar man budgeten med ett antal miljoner. Och det beror inte på lågkonjunkturen. När konjunkturen var på topp för två år sen gick kommunen back med 80 miljoner sedan borgarna sänkt skatten. Hur ska medborgarna få respekt för politiken när dess utövare säger en sak och gör det motsatta?

”Tanten”
EU-valet har väl kommenterats nog, men myten Marit Paulsen och medias syn på henne är värt några rader. Ja ni vet, hon försummar ju inget tillfälle att tala om sig själv som ”tanten”, bondkäringen från Malung, som saknar fina manér men som med sitt oförfalskade sätt kan lära herrarna i Bryssel att ta reson och veta hut. Och det är så tidningarna har skrivit om henne. Det är förstås grundfalskt.
Marit Paulsen är i stället en oerhört medveten och skicklig politiker som vet precis vad hon gör och i den mån hon skulle tveka, snabbt inhämtar tipsen från PR-konsulterna. Hon är till yrket politiker och författare med ett drygt dussin böcker bakom sig. Politiskt började hon som socialdemokrat men insåg att avancemangsmöjligheterna var mycket större hos folkpartiet där hon raskt blev andre vice ordförande. Hennes insatser i folkomröstningen 1994 för att få Sverige att gå med i EU kan ha avgjort den saken (på kuppen blev hon hedersdoktor vid Chalmers!). Sen satt hon i EU-parlamentet i en femårsperiod 1999-2004. I Euroomröstningen 2003 försökte hon göra om tricket från 94, men det gick inte den gången. Nu är det alltså dags igen för en ny period och nu har lönen höjts till 80,000 i månaden plus resor och expenser. Jag tror vi är många som gissar att det spelar en viss roll för Marit. Men är hennes framgångar oförtjänta? Nej, verkligen inte, hon är superskicklig. Men en oskyldig tant är hon minst av allt och det tycker jag behöver sägas.

Sanitetshistoria
Wer eine Reise tut has was zu erzählen, som tysken säger och det tänker jag inte översätta. Som bekant är det knappt några ungdomar som vill lära sig tyska, vilket jag har en intuitiv förståelse för, men ändå beklagar. Det visar sig nämligen att den tyska jag en gång lärde mig finns kvar i bakhuvudet och låter sig återupplivas. Så ta chansen, pröva på lite av detta mjuka och vackra språk.
Alltnog. Jag ska först berätta om att en gång så där för fyrtio år sen så gästades socialdemokratiska studentklubben i Lund av LO-ekonomen, lundaförfattaren m.m. Nils Kellgren. Med honom åt vi pyttipanna i det lilla rum i AF-huset som jag tror hette TUA-rummet. Kellgren berättade då att på den plats vi satt så var det i slutet av 30-talet en stor herrtoalett. Studentvärlden då var i ännu högre grad än i dag djupt spritbemängd. Och som exempel på detta berättade han att på denna toalett fanns det då ännu en s.k. vomitoar, en utrustning mest känd från Tyskland. Det var en stor emaljerad vask i ett hörn, kompletterad med två rejäla vägghandtag.
Första gången jag kom till Hofbrähaus i München gick jag raka vägen till toaletten för att kolla om det fanns en vomitoar där. Jo, det fanns det, precis som jag beskrivit här. Nu var jag där igen i förra veckan och då var den ursprungliga utrustningen borta. I stället fanns i ett bås en modernare anordning, åtkomlig från alla håll och försedd med rinnande vatten, faktiskt påminnande om en dopfunt. Är då de ursprungliga vomitoarerna helt borta? Nej, mitt ressällskap kunde när vi besökte ett annat värdshus berätta att där, på damtoaletten, fanns en av den klassiska sorten.

Från det depraverade Berlin
När vi ändå var ute och reste åkte vi förstås till Berlin också. och när man är där räcker det inte med att dricka öl, man vill också ut på andra dåligheter. Vi gick på Café Burger på Torstrasse, inte så långt från Alexanderplatz. Det är ett gammalt plyschigt och bedagat kafé och där öppnas, andra och fjärde lördagen var månad, Russendisko under ledning av en man som heter Wladimir Kaminer, också känd som författare. Ursprungligen var det ett ställe där emigranter från Sovjet träffades för att dricka och dansa disco till hemlandets musik. De sista åren har ryktet om stället spritt sig bland oss som gillar häftig musik. Efter flera skivor med namnet Russendisko är det nu ren kult. Det är t.o.m. så att Röda Kapellet spelar en av deras låtar, i Sverige döpt till ”Lördagskväll i Minsk”. Musiken karakteriseras av dem själva som „zwischen Zigeuner-Punk, Balalaika-Rock’n’Roll und Klezmer-Ska“.
Det skulle börja klockan åtta, men det var först efter elva som det blev lite liv och dans. Vid tolv var det fullt ös och vid ett var det rejäl trängsel. När man har dansat till den musiken en halvtimme hamnar man i lätt trance, detta även utan den vodka som förtäres på stället. Vid halv två gick vi gamle hem och missade därmed programpunkten Götterdämmerung som var utsatt till 03.00 och det Party med Kaminer som skulle börja 04.00. Enligt uppgift brukar öset hålla på till en bit in på söndagsförmiddagen.
Ja, så går det till i de stora världsstäderna. Missa inte Berlin! Trevlig sommar!