Fönstret åt gården av Gunnar Stensson

Att bo i ett stadskvarter är att vara delaktig i en gemenskap.

”Vi i 67:an”, Lisa Tetzners ungdomsroman om livet i ett arbetarkvarter i Berlin på 1930-talet, läste jag som tio-åring julen 1943 i Växjö.
Den judiska flickan Mirjam tar initiativ till en gårdsfest. Det är den berättelsen handlar om. Hennes bästa vänner är Erwin som är socialdemokrat (han tvingas liksom Mirjam fly efter Hitlers maktövertagande) och Paul som till slut går in i Hitlerjugend (det enda möjliga om man måste stanna). Att ett litet svenskt förlag gav ut boken var en modig motståndshandling.,
Något år senare kom jag att se bilder av Berlins sönderbombade arbetarkvarter efter världskrigets slut. Där hade Mirjam och hennes vänner bott. Så småningom hamnade hon i New York.
Säkert har berättelsen påverkat mitt liv, bland annat så att jag valt att bo i Klostergården.

New York är USA:s grönaste stad. Hitchcockfilmen ”Fönstret åt gården” handlar om ett hyreshus med gård och gårdshus i 50-talets New York. Den rullstolsbundne James Stewart förströr sig genom att iaktta de fragment av liv som skymtar på gården och innanför grannarnas fönster. Det är sommar, fönstren är öppna och gården full av ljud. Filmen är en thriller, men det man minns är skildringen av gården.
Jag såg den första gången i Göteborg (jag stod inte ut i den tidens inkrökta Lund) där jag studerade statskunskap under ledning av Jörgen Westerståhl, den tidens ledande valanalytiker. Jag bodde i ett gammalt hyreshus på Fjärde Långgatan, mellan hamnen och slottsskogen.

Bo Widerbergs ”Kvarteret Korpen” såg jag tio år senare i den lilla trähusstaden Piteå. Det Malmö-kvarter där handlingen utspelar sig är nu rivet. Thommy Berggren hade jag stött på under åren i Göteborg. Jämfört med Piteå var Malmö en storstad som liknade Berlin och New York.
Från 1969 var jag lundabo och lärare på Heleneholmsskolan i Malmöstadsdelen Fosie. 1973 flyttade jag till Klostergården.

Urbana morgnar
Nästan alla morgnar dricker jag kaffe vid fönstret åt gården. Gula rutor tänds plötsligt i det svarta, när någon granne måste upp vid sextiden. Ofta släcks de
igen efter en stund då innehavaren lämnar lägenheten.
Nakna barnfötter springer fram och tillbaka på taket ovanför mitt huvud. Dudduddudddudd.
När det blir skoldags tänds fler fönster. Röster hörs. Ettans buss passerar.
Socionomhusets och Sunnanväg 18:s kompakta huskroppar träder fram när himlen omärkligt ljusnar. En tv tänds halv åtta i ett fönster mitt emot. Rapport.
En kvinna och en man skyndar fram och tillbaka i sitt kök, dukar fram frukost. Jag tror mig veta vilka de är. Två unga lärare. Så släcks deras fönster. De har gett sig ut i kylan.
När jag hämtar en ny kopp kaffe i köket strålar alla fönstren i Klostergårdsskolan av ljus liksom industrierna på andra sidan järnvägen, där ett långt godståg sakta passerar.
Klara morgnar tänder solen rutorna på socionomhusets åttonde våning. Jag ser det inte direkt, men jag ser reflexerna i fönsterraden på fjärde våningen av Vårvädersvägen 4 M.

Ut med hunden. Grannen har fått sin dörr söndersparkad av en berusad rival . 85-åriga Irina Handamirov skyndar till dagcentralen, böjd över sin rollator. Hon ger fortfarande lektioner i ryska. Jag byter ett par ord med den stilfulla rumänska kvinnan som flyttade hit i mitten av 80-talet. Vi deltog i samma demonstration mot Ceaucesco. Hon ifrågasatte min rätt att vara med eftersom jag tillhörde ”broderpartiet vpk”. Nu är hon sedan några månader änka. Utanför det öppna dagiset träffar jag den tuffa flickan med tre-åringen som hojtar åt hunden. Det är tänt inne i ABF, men FP-lokalen är fortfarande tom. Vid hissdörren möter jag en jäktad Marie Hegnelius. Klockan tio kommer hantverkaren som ska lägga om golvet i mitt vattenskadade kök. Vi pratar en stund. Nu blänker glaset i det stora fjärrvärmeverket bortom den snötäckta korpfotbollsplanen. Vi elvatiden når solen mitt fönster åt gården.

Höga flerbostadshus är inte bara det miljövänligaste och minst resurskrävande boendealternativet. Det är också socialt överlägset, vare sig det gäller barnfamiljer, åldringar, människor med funktionshinder, studenter eller ensamboende yrkesmänniskor.
Vi har traditionen i ryggen. För tiotusen år sedan bodde de första människorna så här på branta bergsluttningar i Sydafrika. När man satt i grottmynningen strax före gryningen kunde man se eldarna i granngrottorna och höra ljudet av människors rörelser och röster.
Nedanför bredde velden ut sig med sina resurser och faror.