Nya tider kräver nya lösningar av Lars-Åke Henningsson

Det har nu gått ett år sen USA hann ifatt Sovjet, och också har börjat anpassa sej till att de två supermakternas tid är förbi. Det tog nästan tjugo år att blåsa upp den amerikanska bubblan tills den sprack, men det har ju i alla fall hänt. Det historiska glappet mellan supermakternas reträtt är passerat, men den nya tiden är trög i starten.
Att ställa om till nya sätt att tänka går inte automatiskt, och det tar tid för jordens stater att börja förhålla sej till varandra på ett öppnare sätt än under det kalla kriget och Bushtiden. Även om inga stora beslut har fattats, har luften ändå blivit lättare att andas, inte minst med en tänkande och samtalande person i Vita huset. För den norska nobelpriskommittén var detta uppenbarligen stort nog.
Köpenhamn blev inte något nytt Kyoto, men det är åtminstone tydligt vilka problemen är, och att de i vilket fall som helst måste fortsätta att bearbetas, för att vi ska kunna leva vidare på jorden utan alltför mycket katastrofer.
För att vi ska klara miljön, dvs. klotet vi lever på, behöver vi utveckla miljösmart teknik. Vi behöver också en ekonomi som är smart på än annat sätt än den vi hade nyss, en ekonomi som är smart genom att öka genomskinligheten, inte genom att minska den, och en ekonomi som hushållar med befintliga tillgångar, inte exploaterar dem maximalt. Förslag till miljöekonomiska lösningar som avfärdats under spekulationsekonomins tid, borde det vara lättare att få gehör för nu.
Planekonomi är inte någon mirakelmedicin, men det är inte marknadsekonomi heller. En fullständig ekonomisk planering är knappast vare sej möjlig eller önskvärd, och marknadsstyrningen av ekonomin alltför kortsiktig för att fungera om man ställer krav på hållbarhet. Politiker till höger likaväl som till vänster agerar fortfarande tafatt, och försöker reglera finansmarknaden lite försiktigt. Små steg åt rätt håll är det väl ändå, även om mycket mer behövs.
Den svenska regeringen, som ju skrev sitt program innan bubblan sprack, har fått backa gång på gång ifrån den marknadsliberala hållning den utgick ifrån. Oppositionen anklagar regeringen för den ekonomiska situationen i Sverige, men utan att gå in på att den ekonomiska krisen i första hand är den globala ekonomiska expansionens kris, och inte regeringspolitikens. De borgerliga partierna hade helt enkelt otur, att deras ekonomiska ideologi skulle spricka just när de fått regeringsmakten.
Man kan förstås längta tillbaka till gamla tider. Den krympande skara som längtade till 30-talet försöker nöja sej med 50-talet, officiellt åtminstone. På andra håll verkar somliga längta mycket längre tillbaka, till Profetens tid. Då slöt sej klanmedlemmar samman under hans ledning i stället för att strida inbördes, och tvang imperier till oordnad reträtt. Att man på en del håll fortfarande lever under medeltida politiska förhållanden, det har de forna supermakterna ett ansvar för, men USA borde ha något annat och attraktivare att erbjuda afghaner och somalier än stormaktsdominans, nu när det finns förutsättningar för intelligent design på besluten i Washington.
Så länge ekonomin expanderade kunde man strunta i fördelningsfrågorna. De flesta fick ändå något, här i landet likaväl som globalt. Nu håller det inte längre att ha ekonomiska spelregler som så starkt gynnar de rika på de fattigas bekostnad. Även Kinas kapitalist-leninistiska parti lär väl märka det mer och mer. Men den partiledningen är kanske lika trögfattad som många bonusdirektörer verkar vara, de som verkar uppfatta finanskollapsen som en pinsam malör, som man helst borde låtsas som att den inte hade hänt. I vår del av världen är det ändå ett politiskt ansvar att se till att medborgarna inte blir sol- och vårade en gång till av ansvarslös spekulationsekonomi.