Retro-stalinistisk utvecklingsnaivism/populism eller makrosocialism fotbundet teknodystopins epidemiska asocialitet/maktpåbjudna narcissism jämte övriga samhällsdestruktion vs en spirande glad, alternativbyggande grönterror ...
Lokale veteranmiljöpartisten Anders Ebbesson återkallar i en förra onsdagen-text på Lundasidorna kring senaste hjärnkokta autostrada-förslaget de offentliga stämningarna för ung. 20 år sen, när hans eget parti sökte etablera sig landsparlamentariskt med dåvarande stad som betydande rörelsefäste, och partibas. Anders tillhör de värdetrogna inom partiekologin, en raskt svinnande skara inom ett numera påtagligt maktanknutet, dock mjukrepressivt organisationsfenomen, generöst statsfinansierat via exvis partimedel och följevis alltmer präglat av huvudstadens resurskränkande och landsparasitära livsstil/samhällsideal samt inte minst av den verklighetsdefinierande men samtidigt självroterande, mediecirkusen därutinnan. Anders minns i artikeln eller om nu insändaren studieresor till kontinenten i förmodad nämndkommunal regi, med Light Railprojekt och uppdaterade stadsspårvägar på visitlistan, till begrundan och (då faktisk bred tvärpolitisk) inspiration hemmavid.
Själv minns jag speciellt inslagen i Teknikmagasinet på TV, där Erik Bergsten en annars standard småreaktionär, typiskt samhällslobotomerad civilingenjör, återkommande märkligt lyriskt speglade ovannämnda utveckling, samt allmänt trafikprogressiva tidsandan. Anders påtalar sen helt riktigt diskrepansen mellan alla dessa behjärtade visioner, förslag och utredningar för svensk del vad gäller s.k. närkollektiva spårtrafikområdet - och i stort sett intet, som förverkligades. En stycke kallcynisk samhällsprocess väl värd och egentligen oundgänglig söka skildra via böcker, akademisk forskning samt i medieinslag i syfte spåra urartningens förlopp, och orsaker. Jämte inte minst dess politiskt ansvariga aktörer, reala såväl som småtrista samlingen (skiftesvis?) nyttiga idioter, innan- som utanför formellt operativa landsfora. Tillkommande externa aktörer som tunga anläggningsindustrin samt numera påfallande oblygt politikdrivande myndigheter som Banverket, med tentakler ute särskilt i Sydsverige, gott hjälpta av gamla personband samt måhända även välfunna, materiella nytyp argument.
Så Anders, vänsterkanten hade faktiskt makten i Lund och inte minst på riksplanet under en betydande del av här aktuella, gärna undvarade tid med allt större inflytande från två röd-gröna småpartierna ända dithän, man under sista Perssonadministrationen förleddes tro att Anders' mp samman med Vänsterpartiet kontrollerade rälspolitiken, här i landet. Hur kunde då gå så illa för utvecklingsstrategiska riksintresset, dvs lokala järnvägstrafikpolitiken och vilken roll spelade inte minst två Lundakändisar per omtalan knutna till vänsterekologiska rörelsen, Gunnar Sandin resp Karin Svensson Smith? Den förra en alltmer tankeyr och vilsegången, vänstertrafikpolitikens skuggeminens vilken skriver sig bilhatare på gamla meriter och för personliga fåfängans/troliga smågnagande samvetsnödens skull. Och tillåts äga sitt valda område på politiska patroners nu rätt självklara facon.
Karin, till person tämligen outgrundlig, en ofta tigande och till synes välkalkylerat tidsande- eller i alltmer ögonblickstidevarvet, snarare popförslagssnålåkande riksdagsperson med till specialiteten infrastrukturspecialist inom två successsiva vänsterpartier och tillika gift med ännu en gestalt inom forna skånska förnyarvänstern, professor Henrik numera en karaktärsotypisk småhal, m.a.o. obelagd ESS-vän. Jämte täta och rätt vänskapskorrupta kamratkretsen mestadels 40-talister, åtminstone utåt, oklanderligt inbördes svängrumsberedande. Ny- eller nominalkommunisterna, vad nu dagsbeteckningen därtill å sin sida per definition/nattstånden inspiration alternativt av pur motsägelse då och förmodat allt framgent såklart utvecklingsnaivister, som rörelse ett svårpejlat tidens spratt, om än rätt typiskt och nåt absolut bidrog till ekologiska sammanbrottet, inom partiet ifråga. Med bedömningsvis ödesdigra följder när "standardkapitalismen" återupprättades på svensk botten efter grönt idealistiska, knappt 20-åriga intermezzot. Stater byggs av järn och blod, som bekant och år 1848 existerar blott våren ut ...
Jörgen L.
PS När rörelsen bak en företrädare svinner hän prövas de personliga kvalitéerna - inom offentliga rollen såväl som i förmågan gjuta liv ånyo i det aldrig kan vara ett fåmanskorståg, speciellt inte i frihetliga västliga kulturkretsen. En annan odiskutabel karaktärsprövare är den stund när samhällelig makt blir tillgänglig, onekligen nytt å våran kant. Facit ser vi idag, med en prydnadskatt på forna svenska vänsterns plats. Varje västland har en opposition, vänstern brett definierad fyller samman med delar av värdekonservatismen sen liberala samhällsordningens genombrott, av tradition vad kan kallas progressiva anparten av den rollen. Så vem och vad ska nu i parlamentariska resp. frisamhälleliga reformkrafternas ställe ansvara för vitala mothållet? Media i då mer kvalificerade meningen har mer eller mindre tvingats improvisera stand-in, söka fylla tomrummet jämsides enskilda vänsterpersoner - som på 1800-talet, innan kritiska mottänket "institutionaliserades" alltså kanaliserades in i organiserade och kollektiva former, med var sina typ offentligorgan eller arenor. Lundensiska striden kring Romano Trajo med valda vänstern från borgarlegitimerad sätesplats i oblygt monopolhävdande visavi åskådarläktarens väktareobjekt, inger onda aningar. Den bränner bilar idag kanske i morgon ställer en fullastad dumpers i vägen för ett framrusande X2000-tåg. Ett teknosamhälle av vår alltmer motbjudande typ är ju inte speciellt svårt lamslå. Ett budskap effektivare än det mesta, till politikens medialiserade, välsmorda ordskitare - utvecklingens såväl som Svenssonbondfångeriets paradfångar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar