Antisemitism och politik av Lars-Åke Henningsson

Ilmar Reepalu borde inte ha kopplat ihop antisemitism och israelisk politik, så som han gjorde när han blev intervjuad av en journalist från en skånsk tidning. Sådana sammankopplingar kan underblåsa latent antisemitism. Det har hans kritiker rätt i.
Man kan ju bara tänka på den mest famösa sammankopplingen av antisemitism och israelisk politik som gjorts, den som den israeliske högerpolitikern och dåvarande premiärministern Ariel Sharon stod för. När han kritiserades för att föra en kontraproduktiv politik, inte minst i Israel och inte minst ifrån den israeliska armén, då kunde han inte bemöta sina kritiker i sak, utan han beskyllde dem som kritiserade Israels regeringspolitik för att vara antisemiter. (Sydsvenskan rapporterade om ett sådant uttalande den 14/11 2003.) Att han genom att exploatera antisemitismen för sina egna partipolitiska syften, ryckte undan en väsentlig del av grunden för kampen mot denna, verkade inte bekymra honom.
Efter att fredsansträngningarna efter Osloavtalet misslyckats, förde han in sitt land i en ny återvändsgränd, en mental blockering mot fredsförhandlingar. Eftersom motparten man ska förhandla med, såväl som de som förespråkar förhandlingar på den egna sidan eller internationellt, stämplades som antisemiter av Sharon, är förhandlingar helt enkelt uteslutna enligt denna politiska linje. Att hellre utnyttja antisemitismen än bekämpa den, var ett av många kortsiktiga inslag i Sharons politik, och förmodligen ett av hans allra mest kortsynta.
Det är svårt att förstå självmordsbombare, och det är svårt att förstå Sharons självmordspolitik. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att det som ligger bakom är erfarenheter av förföljelse som är så svåra, att det är mer eller mindre omöjligt att lämna dem bakom sej och gå vidare till något mera konstruktivt. Paranoian är israelers och palestiniers värsta fiende, och konsekvenserna av den går dessutom också ut över andra.