Det var en gång en sk skattereform. Som alla andra större skattesänkningar så fungerande den enligt Matteusprincipen; ”till den som har skall varda givet, men från den som intet har skall tagas det han äger”. När samtidigt minskningar av välfärdssektorn i regel märks mest hos den som lite har och inte bland de redan mätta, fick man problem. Då uppstod talet om att sänkta skatter skulle stimulera så mycket mer arbete att skatteinkomsterna i själva verket skulle öka. Det kallades för ”dynamiska effekter”. Tyvärr fungerade inte teorin[1] som tänkt var utan begreppet kom i djupt och varaktigt vanrykte och i politiska kretsar blev det något av ett skämt att hänvisa till de dynamiska effekterna när finansiering av olika förslag avkrävdes.
Men då mannaminnet ständigt blir allt kortare så tänkte jag göra ett försök att ärerädda begreppet.
Jag påstår att om man satsar skattemedel på bättre vägar och järnvägar samt bussar och tåg som trafikerar dem, uppstår det dynamiska effekter som på kort tid ger ökade skatteintäkter som med råge betalar dessa insatser. Det vill säga att om landstinget satsar på en utbyggd kollektivtrafik så ger det mer pengar till sjukvård.
Men är nu inte detta samma slags önsketänkande som skattereformens? Nej, jag hävdar att det absolut finns erfarenhetsstöd för påståendet. I förkortning kan man uttrycka det så här. Det finns ett oerhört starkt samband mellan den praktiska möjligheten att pendla ytterligare några mil inom loppet av en timme och lägre arbetslöshet, ökade inkomster och en gynnsam befolkningsutveckling. Eftersom det allmänna har som affärsidé att beskatta antalet arbetade timmar, så är den här kombinationen närmast oslagbar för att ge större resurser för välfärdsproduktion utan att höja skatter. Att sedan en allt mer åldrande befolkning och stigande standardkrav tillsammans med en snabb medicinteknisk utveckling ändå kan kräva skattehöjningar gör inte resonemanget mindre intressant utan snarare tvärtom.
Dynamiska effekter hette det.
Stig Henriksson, Fagersta
[1] Om den sk Lafferkurvan – enligt sägen nedklottrad på en pappersservett för att sedan bli närmast kanonisk, se http://www.ne.su.se/ed/pdf/7-4-ha.pdf eller källan till all modern kunskap: Wikipedia
Lafferkurvan är ett begrepp inom nationalekonomi som syftar till att beskriva elasticiteten av beskattningsbar inkomst. Enligt teorin, som Arthur Laffer formulerade, kan staten maximera sin skatteinkomst genom att sätta skattenivån på en optimal nivå. Enligt Laffer minskar skatteintäkterna om man sätter skattenivån högre än denna optimala punkt, trots att skattetrycket ökar. Denna minskning beror på ökade incitament att undvika skatt eller minskade incitament att förvärvsarbeta. Var den "optimala" skattenivån ligger är inte klarlagt. Inte ens vid mycket höga marginalskattenivåer har man kunnat visa en minskad benägenhet att arbeta. Eftersom så många av de bidragande faktorerna inte har kunnat beläggas anser vissa bedömare att Arthur Laffers teser är en subjektiv uppfattning utan vetenskaplig grund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar