Söder om landsvägen av Lucifer

Det är inte lätt att vara skåning. Det är temat för en artikel av Ingegerd Waaranperä, teaterkritiker i DN, i en modig artikel i onsdags. Visst, så är det, man kan redan en bit upp mot gränsen till Östergötland bli utsatt för problem med dialekten och antydningar om att man har tittat för djupt i grötfaten nere på Söderslätt.
Men problemet är som jag ser det inte de riktiga svenskarna, de som rör sig uppe i Mälardalen eller i mest riktiga Sverige, Dalarna. Nej, problemet är de andra skåningarna. Waaranprä pekar ut de skånska politikerna och visst, det ligger en del i det. Själv har jag t ex. svårt att lyssna på migrationsminister Billström utan att vilja lägga om min dialekt till gängse rikssvenska. Men det är ändå inte där det sitter. Jag lyssnar med fascination till Gunnar Wetterberg, historiker och SACO-utredare, som nog kan anses ha en av de mest diftongrika Malmödialekter man kan spåra upp och tycker att han är värd beundran för sin ihärdighet. Och när jag hör Anna Anka lyssnar jag gärna till hennes nordvästskånska som ju lika mycket är ett klassmärke från gruvdistrikten.

Dum, lat och dryg
”Skåningen har alltid fått veta hur dum, lat och dryg han eller hon är.” Jo, och kanske är det så att vi har gått in i rollen. Det finns ett regionalt mindervärdeskomplex och enklaste försvaret är att framhärda i rollen. Och vi är inte ensamma i att sitta fast i det, kolla t.ex. hur norrbottningar eller blekingar ser på sig själva.
Man kan naturligtvis tycka att allt det här bara är trams, men det tar sig ju också politiska uttryck. Det är här vi har haft Skånepartiet och Sjöbocentern och det är i den här landsändan Sverigedemokraterna nu har sin starkaste ställning.
Jag uppskattar att Skåne har en egen kulturell profil och tycker det är bra att det finns delar av riket vars blickar inte enbart är riktade mot Stockholm. Men för att ändra på provinsens plågsamma politiska och sociala roll tror jag det krävs inte bara självkritik utan också en uppgörelse med Stockholms syn på periferin och den erövrade provinsen.

De radikala socialdemokraterna
När jag började följa lokalpolitiken i Lund och Skåne så var det mest nerslående den stagnerade arbetarrörelsen i Skåne. Arbetarrörelsen i Skåne var ju en gång ledande i landet. Men nu satt i Malmö Nils Yngvesson i kommunen och Frans Nilsson på Arbetet som symboler för en självgod och nergången politik. Det blev nästan axiomatiskt för oss i V-kretsar att socialdemokratin i Skåne var nergången och konservativ.
Det är därför med glädje man kan konstatera att socialdemokraterna i Skåne numera kan anses stå till vänster i partiet. Det senaste tecknet på detta är att partidistriktet har krävt att de svenska trupperna i Afghanistan ska tas hem. Det är en ståndpunkt som Vänsterpartiet hittills har varit ensam om men som Socialdemokraterna ganska säkert kommer att överta. S och V jobbar numera bra med varandra i Skåne. Det kanske finns hopp för arbetarrörelsen i Skåne. Och med det kan man bar önska densamma en vital och kampglad Förstamaj. Vi ses i tågen!