Vänstern har vunnit en rad viktiga val i Latinamerika sedan 2000. För första gången har ländernas oberoende av USA ökat, skriver Immanuel Wallerstein. Latinamerika har blivit en relativt autonom kraft på världsscenen.
Samtidigt har indianbefolkningen i Latinamerika krävt rätten att organisera sig politiskt och socialt. Chiapas-rörelsen i Mexiko tilldrog sig stor uppmärksamhet på 1990-talet. Mindre uppmärksammat är att liknande rörelser har uppstått nästan överallt och även skapat ett interamerikanskt nätverk mellan sina organisationer.
Men vänsterpartierna som erövrat makten i de olika staterna och ursprungsbefolkningens rörelser har helt olika mål och använder sig av olika politiska språk.
Partierna strävar efter ekonomisk tillväxt som de försöker uppnå genom större kontroll över sina egna resurser och bättre avtal med utländska företag, regeringar och internationella institutioner. Endast på så sätt kan medborgarnas levnadsstandard höjas och större internationell rättvisa uppnås, menar de.
Indianrörelserna däremot eftersträvar större kontroll över sina egna resurser och bättre villkor i förhållande till såväl utländska företag och institutioner som sina egna nationella regeringar. Deras mål är inte ekonomisk tillväxt utan ekologisk jämvikt. Ett sundare förhållande till jordens resurser. De vill buen vivir – leva rätt.
Det har lett till konflikter med flera av de mer konservativa länderna. Men i allt större utsträckning har de också råkat i konflikt med vänsterregeringar i länder som Brasilien, Ecuador, Venezuela och till och med Bolivia., vars president har indianursprung och åtnjuter massivt stöd från indianbefolkningen.. Det som står på spel, där som i de andra länderna, är frågan om naturtillgångarnas utveckling, vem som bestämmer och vem som kontrollerar intäkterna.
Vänsterregeringarna beskyller ursprungsbefolkningens grupper för att vara USA-marionetter, men själva hävdar de att de handlar på eget initiativ. Samtidigt anklagar de vänsterregeringarna för att sakna insikt i de ekologiska konsekvenserna av tillväxtpolitiken.
En ny tanke
Sedan inträffade en intressant utveckling i Ecuador. Rafael Correas vänsterregering, som kommit till makten med stöd av ursprungsbefolkningens organisationer, råkade i hård konflikt med dem i frågan om att exploatera oljetillgångarna i reservatetatet Yasuni i Amazonas.
Läs mer om Yasuni här
Först fördjupades konflikten. Sedan presenterade presidenten ett intressant alternativ. Han föreslog att de rika regeringarna i väst skulle kompensera Ecuador om landet avstod från all oljeexploatering i Amazonas med motiveringen att detta var ett bidrag i den världsomfattande kampen mot klimatförändringarna.
När förslaget först kom upp i Köpenhamn betraktades det som en fantasi. Men efter sex månaders förhandlingar utfäste sig fem europeiska regeringar (Tyskland, Spanien, Belgien, Frakrike och Sverige) att skapa en fond som FNs utvecklingsorgan UNDP skulle administrera. Fonden skulle betala Ecuador för att avstå från att exploatera Yasuni som ett bidrag till att minska utsläppen av växthusgaser.
Den stora frågan
Men det finns en mer ödesdiger fråga. Den gäller World Social Forums motto ”En annan värld är möjlig”.
Innebär mottot ständig ekonomisk tillväxt, om än i ”socialistiska” former, för att höja människornas inkomster i Syd?
Eller handlar det om en förändring i våra grundläggande värderingar, en värld av buen vivir?
Frågan debatteras i Latinamerikas vänsterrörelser. Men liknande situationer finns i Asien, Afrika och till och med i Europa (förslaget att exploatera naturgas i Skåne, t ex).
Detta är kanske 2000-talets viktigaste debatt. Så långt Immanuel Wallersteins tankar.
Gunnar Stensson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar